26 The Doors

The Doors

Förra året skrev producenten Youth i Classic Rock: ”The Doors är ett av världens bästa debutalbum från en rockgrupp. Vilket annat band skulle 1966 inkludera en Kurt Weill/bertolt Brecht-låt på sin första skiva, eller inleda den första låten med ett bossanovakomp? The Doors var unika, då som nu. De blandade indisk raga med blues, jazz, rock, esoterisk poesi och en fenomenal låtskrivarförmåga. De hade helt enkelt inga dåliga låtar.”

The Doors förebådade en ny röst inom rocken. Rockmusiken låg fortfarande i sin linda och låtar som det omskakande stridsropet Break On Through (To The Other Side) och den utflippade Crystal Ship med sin (för sin tid) udda inledningskuplett – ”Before you slip into, un-conscious-ness …” – antyder att de var ett annorlunda, mer avancerat rockband.

Jim Morrison var den ultimata Lsd-shamanen och rockstjärnan. Mörk, poetisk, lynnig, oförutsägbar och orädd. Musiken var ett unikt 60-talshopkok av pop och en form av gotisk rock med stråk av jazz och neoklassiska ambitioner. Lyssna till exempel på den sju minuter långa versionen av Light My Fire (bortsett från Light My Fire och den nästan 12 minuter långa The End är de flesta av låtarna på skivan under tre minuter långa) som subtilt och sömlöst omvandlas till ett transframkallande, kosmiskt musikstycke av ett band som vet hur man fångar en poppublik – och hur man tar med dem på en oförglömlig resa.

Låten med den catchiga (och drogpositiva) refrängen kortades ner för radio och blev en stor hit som kom att definiera ”The Summer of Love”.

The End rör sig i samma farvatten och slungas in i The Heart Of Darkness, en förförande och hypnotisk raga med orgel och gitarrer, en psykedelisk hymn och möjligen bandets finaste ögonblick. Det är den första av The Doors episka låtar och den kom till när de regelbundet spelade på Whisky A Go Go i Hollywood.

Delar av texten kom dock från när Morrison jobbade med en elevuppsättning av Oedipus Rex vid Florida State University. ”Varje gång jag hör den där låten betyder den något annorlunda för mig”, sa Morrison 1969. ”Det kan vara ett avsked till barndomen.” Var det här rockoperans födelse?

Inspelningen av The End, som skulle landa på nästan 12 minuter – unikt för en rocklåt vid den här tiden – inbegriper en av de mest omtalade incidenterna vid inspelningen av The Doors debutalbum.

Enligt legenden hade bandet spelat två tredjedelar av låten, och precis efter att Jim hade kört den obscena harang som han brukade göra på scen och börjat yla och röja runt i studion så upptäckte han – åh, vilken skymf! – att teknikern Bruce Botnick satt och tittade på en baseballmatch på en liten svartvit teve. Jim blev rasande och kastade teven i golvet till Botnicks och producenten Paul Rothchilds förfäran.

On Break On Through möter ett Elmore Jamesriff Densmores luftiga bossanovakomp, medan Manzarek spelar orgelbas med vänsterhanden och Krieger hyllar Paul Butterfields gitarrist Michael Bloomfield. Morrisons sång – som är en blandning