23 Aladdin Sane

David Bowie

”Ziggy Stardust i USA” är ungefär hur Aladdin Sane, uppföljaren till Bowies genombrottsskiva, brukar beskrivas. Av goda skäl. Aladdin Sane var Bowies sista skiva med Spiders From Mars och skrevs under turné. Den är inspirerad av USA och genomsyrad av sex, droger och hänsynslös ambition.

Bowie skrev låtarna till Aladdin Sane på turnébussar, i limousiner, på tåg och hotellrum över hela USA. De var kanske inte lika konceptuellt uppenbara som Ziggy, men det var hans hittills mest ambitiösa texter – en svalare, mindre kärleksfull historia än den somriga, stormiga föregångaren.

Den nya Ziggy, karaktären Aladdin Sane, var en främling i ett märkligt, dystopiskt land befolkat av sexuellt rovlystna celebriteter, terrorister och krypskyttar, kokainlangare, våldsamma groupies, Andy Warhol-filmstjärnor, överdoserande rockstjärnor – och han älskade varje minut av det. Det här var inte direkt Stoke- on-trent i Storbritannien där den sista konserten innan Usa-turnén ägde rum.

Efter debutgiget på Music Hall, Cleveland, skrev Bowie och gitarristen Mick Ronson The Jean Genie, inspirerad av The Yardbirds version av Muddy Waters I’m A Man. Det blev en erotisk kokain-och-sex-historia som skildrade stämningen på turnén.

I Los Angeles började Bowie skriva Cracked Actor efter att ha tagit en promenad längs Hollywood Boulevard. Han inspirerades av Velvet Undergrounds New Age som handlade om Shelley Winters, medan Bowies låt skildrar en 50-årig homosexuell föredetting som sysslar med S&M. Cracked Actor anses vara en av Bowies mest depraverade texter och tolkas ofta som om den handlar om en äldre man som utnyttjar en ung kille, fast det egentligen är tvärtom.

I Kalifornien träffade Bowie Iggy Pop och påbörjade en ny låt till hans ära: Panic In Detroit. En tågresa från Seattle till Phoenix inspirerade till Drive-in Saturday, en futuristisk, post- apokalyptisk science fiction-skildring av den amerikansk 50-talsrocken där namn som Carl Jung, Sylvain Sylvain, Twiggy och Mick Jagger nämns.

Den största förändringen i bandets sättning var keyboardisten Mike Garson som gjorde ett stort avtryck på skivan. Näst störst skillnad, enligt producenten Ken Scott, var att ”Bowies självförtroende hade exploderat. Vi lyssnade och uppfattade idéer på ett annorlunda sätt nu, vi sökte efter något annat. Trumsoundet lät mer live än det hade gjort tidigare. Davids arrangemang tillät att han kastade in mycket mer saker än på Ziggy. Och så var det Mike Garson. Vi hade haft akustiskt piano förut, spelat av Ronno eller Bowie, men de var inte världens bästa keyboardister, så Mike gjorde stor skillnad. På Ziggy var det väldigt avskalat – det var två partier med synt – och det var det hela. På Aladdin Sane var det betydligt mer keyboard – Mellotron, en Moog-synt och även akustiskt piano.”