18 The Wall

Pink Floyd

Tegelstenar. Hundratals. Över hela scenen. Ända upp till taket. Det är den 7 februari 1980 på Los Angeles Memorial Sports Arena och det är dags för uppförandet av Pink Floyds The Wall. Under konsertens första hälft har en mur uppförts mellan dem och oss. Nu, efter 45 minuter, återstår bara ett litet hål där Roger Waters står i strålkastarljuset och sjunger det kusliga avskedet Goodbye Cruel World. När han säger ”Goodbye” sätts den sista tegelstenen på plats och han är instängd. Scenljuset släcks. Ljuset i arenen tänds. Slut på första akten.

The Wall-turnén 1980–81 var anititesen till en okomplicerad rockshow. Den var lika utmanande och bitskt satirisk som skivan från 1979 och filmen som kom 1982 i regi av Alan Parker. ”När Roger tänkte ut The Wall”, säger konstnären Gerald Scarfe, ”sa han att han ville göra en skiva, sedan en show och slutligen en film. Vi kom bra överens. Vi hade samma ironiska och sardoniska syn på världen.”

Världssynen var framträdande på Pink Floyds elfte skiva på vilken Waters presenterade antihjälten Pink som bar på bagaget av en trasig barndom bakom sig, en brutal skolgång, ett trasigt äktenskap och en ihålig stjärnstatus – allt under skuggan av hans fars död i kriget.

Pink var givetvis en version av Waters själv vars far dog i Anzio 1944. ”I grunden var The Wall ett självbiografiskt verk”, berättade han för BBC. ”När jag växte upp bar jag omkring på en stor känsla av skuld. Jag kände mig nog ansvarig för min faders död. Jag hade återkommande drömmar där jag mördade någon och var på väg att bli avslöjad.”

Idéen till muren kom under In The Flesh- turnén i Montreal 1977 då Waters spottade på ett stökigt fan. ”Jag fick en extrem känsla av avstånd till dessa hundra tusentals människor som spillde öl, tjoade och skrek”, förklarar han. ”Jag fick plötsligt en inre bild av en arena med en mur som skilde bandet från publiken. Jag minns att jag tänkte: ’Det är bra idé.’ Så jag började prata med de andra i bandet och de tyckte givetvis att jag var helt galen.”

På något vis lyckades han övertala dem, men inspelningen gick trögt och Pink Floyd hade i princip upplösts när skivan väl släpptes. Kanske den dåliga stämningen gynnade inspelningen eller kanske Roger Waters kände på det sättet redan när han skrev musiken. Hur som helst är The Wall ett fullmatat dubbelalbum som skildrar isolering, indoktrination, samhället och de jävlar som försöker kontrollera oss.

Från den bombastiska öppningslåten In The Flesh till antiklimaxet Outside The Wall är skivan fullpepprad med metaforer, tillbakablickar, mardrömmar och drömmar. Räddningen är det fängslande musikaliska drama som griper tag i en och inte släpper greppet.

Det finns ett överflöd av musikaliska höjdpunkter, bra texter, genomtänkt dynamik och en del bra historieberättande (som är mest meningsfullt i filmen). Sucken i början av Mother innan texten tar lyssnaren med sig in i Pinks interna monolog (” Mother do you think they’ll drop the bomb/ Mother, do you think they’ll like this song?”). Texten till Nobody’s Home kan vara den främsta inblicken i en rockstjärnas isolerade tillvaro som någonsin har skildrats (han sitter framför teven i ett amerikanskt hotellrum med ”the obligatory Hendrix perm and the inevitable pinhole burns” och ”13 channels of shit on the TV to choose from”). Och det finns några alldeles lysande textrader, som i inledningen av Vera Lynn, ”Does anybody here remember Vera Lynn?/ Remember how she said that we will meet again, some sunny day?”

Another Brick In The Wall Part 2 koncentreras Roger Waters pessimism till en hymn som färgades av producenten Bob Ezrin tips till Gilmour: ”Gå till några av klubbarna och lyssna på vad som händer inom discomusiken”. De lade till det karakteristiska trumkompet och det blev deras största hit – som dessutom introducerade dem för en ny generation. Ezrin var den idealiska producenten. Han var inte bara rutinerad när det gällde att göra dystra konceptalbum – till exempel Lou Reeds Berlin – Waters kände dessutom att han behövde en kreativ sparringpartner. Faktum är att Ezrin var ansvarig för att forma den då sorgliga historien till en form som gick att arbeta vidare med. ”Jag skrev om skivan under en nattlig session”, sa han. ”Jag använde alla Rogers element, men jag arrangerade om ordningen och ändrade formen på dem. Jag skrev nerthe Wall på 40 sidor, som en bok, med låtarna i rätt ordning. Det handlade mer om att ändra riktning på materialet än att skriva om det.”

”Jag behövde en samarbetspartner som jag kunde prata med det om”, berättar Waters. ”För det fanns ingen i bandet som man kunde prata med om de här grejerna. Dave är helt enkelt inte intresserad …”

Det är möjligt. Men The Walls mest minnesvärda och mest älskade låt, Comfortably Numb, förhöjs avsevärt av inte bara ett, utan två, av de bästa gitarrsolon som någonsin har spelats in.

utgiven 1979 producent Bob Ezrin