Utgiven 1972 producenter David Bowie och Ken Scott

”To Be Played At Maximum Volume”, står det på konvolutets baksida, och det är verkligen det bästa sättet att avnjuta Bowies kreativa höjdpunkt. Ziggy Stardust är skivan där Bowie gjorde allt rätt.

Som alla bra konceptalbum känns det som om man ger sig ut på en resa, från den apokalyptiska Five Years till den smärtsamma Rock ‘N’ Roll Suicide. Till skillnad från många andra konceptalbum gör de många pophookarna att den fungerade lika bra i små portioner på radio. Det är Bowie när han är som bäst, men det gäller även i allra högsta grad gitarristen Mick Ronson.

Morrissey sa en gång om sin förebild Oscar Wilde att ”han inte var komplicerad, ändå får han en att ligga och flämta på sängen eftersom han var så äkta och sann”. Ziggy Stardust hade en liknande påverkan på sin generation. Öppningslåten Five Years presenterade ett scenario där ”earth is really dying” och medan denna nyhet ekar genom gator och torg lämnar