16 David Bowie Ziggy Stardust (även kallad The Rise And Fall Of Ziggy Stardust & The Spiders From Mars)

vår berättare, Bowie, den passiva beskrivningen och drar in lyssnaren i sin värld. Orden ”I think I saw you in an ice cream parlour” skapade en direkt länk mellan Bowie och en tonårig lyssnarskara som skulle vara i en livstid. Bowies stigande stjärna var född.

Starman var hitsingeln som Bowie framförde på Top of The Pops och som är oemotståndlig med sin nonchalanta groove. som är lite Jerry Lee Lewis och lite Stones, når klimax med ett utsökt oanständigt ”Wham bam thank you ma’am”.

Hang On To Yourself drevs fram av en Eddie Cochran-inspirerad basgång av Trevor Bolder och en text om en tjej, en groupie, som ”wants my honey not my money”, ”a funky-thigh collector” – ”can’t dance, we don’t talk much/we just ball and play/but then we move like tigers on Vaseline”. Det här var rock’n’roll som omformades av ett nytt och spännande språk.

Moonage Daydream är förföriskt kodad med science fiction-ordlekar och gayslang, och när låten eskalerar från inspirerad till exstatisk släpper Mick Ronson loss i ett makalöst, superglammigt gitarrsolo.

Fotografen Mick Rock sa att Ronson var ”Ziggys ankare. Hans gitarr gav musiken dess rock’n’roll-touch. Live var han den perfekta robusta motparten till Davids mångtydiga persona. Han gjorde dessutom alla live- och studioarrangemang. Det är omöjligt att föreställa sig Ziggys magiska stigning utan honom.”

Skivans sista låt, Rock ‘N’ Roll Suicide, är en av de mest perfekta avslutningslåtar som någonsin har skapats. Den inleds med att en cigarrett placeras i lyssnarens mun (” Time takes a cigarette, puts it in your mouth”).

Låten är kanske underskattad, men den lägger märke till dig och hur eländig du känner dig, fångad mellan barndom och vuxenvärlden – förvirrad, underkänd, ensam.

Och som om han kunde läsa dina tankar levererar Bowie följande rad en och en halv minut in i låten: ”Oh no, love, you’re not alone” och på ett ögonblick förvandlas din monokroma värld till sprakande Technicolour.

Fyrverkerier avfyras, hjärtat sväller och nackhåren reser sig. 2:27 in i låten berättar Ziggy Stardust att ”You’re wonderful” och från det ögonblicket tillhör du David Bowie. Så enkelt är det. När Mick Ronsons strålande, slutgiltiga, orkestrerade crescendo klingar ut kan man knappt vänta på att det ska ta slut.

Inte för att det inte är ett av popmusikens mest magiska ögonblick, utan för att ju förr det slutar, desto snabbare kan man lyssna på den igen.