Bre­a­king Bad

Så här blev den tön­ti­ga pap­pan från Mal­colm – Ett ge­ni i fa­mil­jen Hol­ly­wood-fa­vo­rit tack va­re ti­der­nas rå­as­te tv-se­rie …

Topp 100 TV-serier (Sweden) - - Innehåll - Text: Ri­chard Ed­wards

Hol­ly­wood-kar­riä­rer fun­ge­rar nor­malt inte på det här sät­tet. Om du inte är en stjär­na in­nan du fyllt 50 sä­ger det väl sig självt att det inte kom­mer att hän­da. Det var det ald­rig nå­gon som sa till Bry­an Cranston in­nan han in­tog A-lis­tan med ett brak, 57 år gam­mal. I Hol­ly­wood-år räk­nat är det typ 114. Fram till 2008 var Cranston ba­ra den där kil­len från si­tu­a­tions­ko­me­din Mal­colm – Ett ge­ni i fa­mil­jen. Han var inte ens stjär­nan i se­ri­en – om nå­gon skul­le få ett ge­nom­brott där­i­från så bor­de det ha va­rit Mal­colm själv, Fran­kie Mu­niz (ock­så känd som agent Co­dy Banks – hur går det med de fil­mer­na nu, Fran­kie?). Men plöts­ligt fick kil­len från Mal­colm – Ett ge­ni i fa­mil­jen kri­ti­ker­na att bli full­stän­digt upp­het­sa­de. Han vann tre Em­my-pri­ser på rad. Den där kil­len från Mal­colm – Ett ge­ni i fa­mil­jen var stjär­nan i en av de mest spän­nan­de, mest okon­ven­tio­nel­la och kon­se­kvent bäs­ta serierna från det se­nas­te de­cen­ni­et. Bry­an Cranston ha­de bli­vit ett hett namn och plöts­ligt den nya (gam­la) stjär­nan i Hol­ly­wood. ”Bre­a­king Bad har öpp­nat många dör­rar för mig”, er­kän­ner han. ”Jag kom­mer all­tid att va­ra tack­sam för det.”

GRADVIS SUC­CÉ

Om det går att va­ra mot­sat­sen till suc­cé över en natt så är Cranston pre­cis det. Fö­re Mal­colm – Ett ge­ni i fa­mil­jen an­vän­de han tre de­cen­ni­er till att job­ba så gott som ute­slu­tan­de som gäst­stjär­na: Chi­ca­go Ho­pe, La­gens äng­lar, Ar­kiv X, Tred­je klo­tet från so­len, Mighty Morp­hin Po­wer Rang­ers, Di­a­gno­sis: Mur­der … Han var med i al­la. Och han var av allt att dö­ma nöjd med sin roll.

”Om Mal­colm – Ett ge­ni i fa­mil­jen inte ha­de för­änd­rat sa­ker och ting, och jag ha­de fort­satt att ploc­ka upp små­jobb här och där så skul­le jag fort­fa­ran­de va­ra en väl­digt lyck­lig man ef­tersom jag kun­de för­sör­ja mig på det”, sä­ger Cranston.

”Jag ha­de en fru och en dot­ter och en hund och ett hus, och det var till­räck­ligt. Peng­ar var helt en­kelt inte vik­tigt för mig. I sam­ma stund jag slu­ta­de att fo­ku­se­ra på att tjä­na peng­ar tjä­na­de jag mer peng­ar än jag nå­gon gång gjort i mitt liv. Om man kan le­va på nå­got man äls­kar att gö­ra är res­ten bonus.”

Men det kan inte ska­da om det man äls­kar att gö­ra hyl­las i stort sett av al­la som ser det. Rol­len som Wal­ter White i Bre­a­king Bad dy­ker en­dast upp en gång i li­vet. Wal­ter är in­led­nings­vis en in­tro­vert och osä­ker ke­mi­lä­ra­re som får veta att han har obot­lig can­cer. Han bör­jar till­ver­ka me­tam­fe­ta­min för att be­ta­la för sin be­hand­ling och för att kun­na för­sör­ja fa­mil­jen. Un­der fem allt­mer bru­ta­la sä­song­er har det va­rit en lång­sam, in­ten­sivt till­freds­stäl­lan­de re­sa med en av de mest oe­mot­stånd­li­ga per­son­lig­hets­ut­veck­ling­ar i tv-histo­ri­en ge­nom en snäll fa­mil­je­far som blir en fruk­tad fi­gur i Al­bu­quer­ques und­re värld.

”Det var vik­tigt att den här re­san med att för­flyt­ta en män­ni­ska från god till ond fick ta tid, och AMC och So­ny var fan­tas­tis­ka part­ners som lät oss få den tid vi be­höv­de för att den över­gång­en skul­le ske na­tur­ligt”, för­kla­rar Cranston. ”Un­der den över­gång­en bör­ja­de jag bli helt över­ty­gad om den­na mans na­tur från en so­ci­o­lo­gisk ut­gångs­punkt, och jag in­såg och ac­cep­te­ra­de att varen­da per­son kan bli far­lig be­ro­en­de på de om­stän­dig­he­ter den be­fin­ner sig i – käns­lan av de­spe­ra­tion, be­hov, ils­ka, ego, vad det nu än må va­ra. Om man tryc­ker på knap­par­na till al­la des­sa ele­ment blir den per­so­nen far­lig.”

”Jag tän­ker att roll­ka­rak­tä­rer som fram­ställs som en­di­men­sio­nel­la inte ba­ra är trå­ki­ga ut­an ock­så ore­a­lis­tis­ka”, fort­sät­ter han, ”och att vi som män­ni­skor är ka­pab­la att upp­le­va he­la spektru­met av käns­lor. Så jag tyck­te inte det var så svårt för Wal­ter White att dö­da nå­gon och se­dan gå hem och till­bringa ti­den är­ligt och in­ner­ligt med sin lil­la dot­ter.”

Men White skul­le nog inte ha va­rit li­ka över­ty­gan­de om Cranston fort­fa­ran­de såg ut som förstads­farsan från Mal­colm – Ett ge­ni i fa­mil­jen.

”En del av det var att er­kän­na att cell­gifts-

”Bry­an Cranston in­tog A-lis­tan med ett brak i en ål­der av 57.”

be­hand­ling­en själv­klart skul­le gö­ra att han tap­pa­de hå­ret och vi dis­ku­te­ra­de det­ta. När vi ra­ka­de av hå­ret sked­de di­rekt en om­vand­ling från den me­si­ga, all­dag­li­ga per­so­nen till en myc­ket far­li­ga­re per­son. Vi in­såg ock­så att det mest skräm­man­de ut­se­en­de en man kan ha är skal­ligt hu­vud och skägg. Hår ger ett mju­ka­re in­tryck, så med hår ver­ka­de jag inte li­ka skräm­man­de som då jag inte ha­de hår, och av nå­gon an­led­ning är skägg än­nu mer skräm­man­de.”

Mesta­dels då Bre­a­king Bad vi­sa­des var den inte vad man kal­lar en vinnare på tittar­top­pen. Fak­tum är att se­ri­e­ska­pa­ren Vin­ce Gil­li­gan öp­pet har de­kla­re­rat att se­ri­en inte ha­de över­levt ut­an po­pu­la­ri­te­ten på Net­flix. Men i lik­het med Amc-kol­le­gan Mad Men är Bre­a­king Bad den sor­tens se­rie som får kri­ti­ker­na att smäl­ta och som Hol­ly­wood-fol­ket av­gu­dar. I mot­sats till Hugh Lau­rie, som ock­så slog ige­nom sent, har Cranston haft för­må­ga att över­sät­ta den­na po­pu­la­ri­tet till att ska­pa en enorm ef­ter­frå­gan på de sto­ra filmsce­ner­na – det lö­nar sig up­pen­bart att va­ra kvar på sam­ma spår för ett jobb du äls­kar.

Se­dan Bre­a­king Bad bör­ja­de har Cranston haft för va­na att va­ra ena­stå­en­de i det mesta han med­ver­kat i – från Ry­an Gos­lings me­ka­ni­ker­chef i Dri­ve till Cia-snub­be i Ar­go till den on­de Co­haa­gen i (oklokt nog) ny­in­spel­ning­en av To­tal Recall. Men även om det är ett par ex­tra nol­lor på lö­ne­be­ske­det jäm­fört med för ett par de­cen­ni­er se­dan sä­ger Cranston att han fort­fa­ran­de väl­jer upp­drag på sam­ma sätt som han all­tid har gjort – allt hand­lar om att gö­ra de sa­ker han har lust till.

”Jag trod­de ald­rig att jag skul­le ham­na i en po­si­tion där jag ha­de peng­ar el­ler var rik”, sä­ger han. ”Jag har en eko­no­mi­chef, en in­ve­ste­rings­råd­gi­va­re och agen­ter som job­bar för att mi­na peng­ar an­vänds klokt, och jag li­tar på att de gör det rik­tigt. Så jag kas­tar inte bort ener­gi på det ut­an an­vän­der den istäl­let till att gö­ra det jag äls­kar. Se­dan dess fly­ter det på av sig självt. Jag vet inte ens hur myc­ket jag tjä­nar.”

Han har fil­mat Ja­mes Fran­cos 30-tals­dra­ma In Du­bious Batt­le till­sam­mans med Se­le­na Go­mez, och har lå­nat ut sin röst till Kung Fu Pan­da 3. Hans näs­ta pro­jekt är ti­tel­rol­len i Trum­bo – en bi­o­gra­fisk film om ma­nus­för­fat­ta­ren Ja­mes Dal­ton Trum­bo

”Se­ri­en är den sor­tens se­rie som får kri­ti­ker­na att smäl­ta och som Hol­ly­wood­fol­ket av­gu­dar.”

som svart­lista­des från Hol­ly­wood på 40-ta­let. Vid den­na in­ter­vju, där­e­mot, gjor­de han sig klar för lan­se­ring­en av Ga­reth Ed­wards God­zil­la där han spe­lar pap­pan Aa­ron Tay­lor-john­son.

”Jag tänk­te att det var en bra an­led­ning att gå i en helt an­nan rikt­ning”, för­kla­rar Cranston. ”Om jag val­de nå­got som var ett dra­ma med en ton som lik­nar Bre­a­king Bad skul­le man bör­ja gö­ra jäm­fö­rel­ser, och jag tro inte att jag vill det. Och helt är­ligt vill jag inte gö­ra sa­ker som jag är helt hem­mas­tadd i som skå­de­spe­la­re. Om jag har spe­lat vis­sa roll­fi­gu­rer in­nan vill jag gö­ra helt nya sa­ker. Om det­ta en­dast vo­re en monster­film skul­le det inte ha va­rit ak­tu­ellt för mig. Men ef­tersom Ga­reth ha­de för­må­gan att gö­ra om den­na histo­ria till en sa­ga dri­ven av roll­ka­rak­tä­rer­na så in­ve­ste­rar man fak­tiskt i des­sa ka­rak­tä­rer vart­ef­ter de ut­veck­las.”

MONSTERROLLER

Det är en mått­stock på hur stor Cranstons stjärn­sta­tus har bli­vit när Ed­wards sä­ger att God­zil­la­rol­len skrevs med ho­nom i tan­kar­na. Och det i en värld där film­stu­di­or gör det till en re­gel att sig­na si­na stjär­nor för minst två upp­föl­ja­re – Cranston är sig­nad en­dast för en. ”En i ta­get”, sä­ger han. ”Vi får se vad som hän­der ef­ter den.”

Cranston är up­pen­bart inte rädd för att ta nya vägar och har hin­tat om att det kanske inte kom­mer att ta lång tid in­nan han gör de­but som film­re­gis­sör. (Han har för­be­rett sig för job­bet i fle­ra år då han re­gis­se­ra­de epi­so­der av Bre­a­king Bad, Mo­dern Fa­mily och Mal­colm – Ett ge­ni i fa­mil­jen.)

”Jag hop­pas jag får re­gis­se­ra ett ma­nus som jag har skri­vit. Det är ett mord­myste­ri­um”, sä­ger han. ”Det är en myc­ket mörk histo­ria, väl­digt Bre­a­king Bad-ak­tig i to­nen med in­slag av li­te sjuk hu­mor.”

Det bor­de inte va­ra nå­got pro­blem för Cranston att för­nya sig. Ja, han är be­römd, och ja, han är äls­kad i sin störs­ta roll – man mås­te kanske ha va­rit vitt­ne till den hän­ryc­kan­de mot­tag­ning han fick på Co­mic-con 2014 för att för­stå det. Men i mot­sats till många stjär­nor har Cranston den för­de­len att han inte lik­nar sin sig­na­tur­roll så myc­ket till ut­se­en­det.

”Jag för­står att det är bra för mig som skå­de­spe­la­re att Wal­ter White-ka­rak­tä­ren är in­prän­tad i folks hu­vu­den som en skal­lig man, och att jag då inte är en skal­lig man”, sä­ger han. ”Inte ett ont ord om skal­li­ga män, men som skå­de­spe­la­re tillå­ter det mig att för­änd­ra mitt ut­se­en­de och att an­vän­da en an­norlun­da mask.” Lyss­na på kil­len från Mal­colm – en i fa­mil­jen. Han vet vad han pra­tar om.

Jes­se Pink­man (Aa­ron Paul) och Wal­ter White (Cranston) slapp­nar av mel­lan knark­pro­duk­tio­ner­na.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.