Vita huset
Vi har pratat med Martin Sheen och hans porträttering av den ädla Jed Bartlet som vann både hjärtan och hjärnor i Vita huset.
Sskådespelare kan ha konstiga karriärer. Även om Martin Sheen har jobbat konstant sedan 60-talet och dykt upp i en rad klassiker – Malicks Det grymma landet och Coppollas Apocalypse Now! – är det inte det han är mest känd för idag. Nej, den äran går till en roll på den lilla skärmen: Jed Bartlet, presidenten i Vita huset.
Som ivrig politisk aktivist tillförde Sheen värme, humor och styrka till en roll som varade från slutet av Bill Clintons tid i det ovala rummet och genom stora delar av George W. Bushs tid som president, inklusive den 11 september. Jamie Graham pratade med Sheen 2012, medan han promotade The Amazing Spider-man … Kommer det någonsin att komma en åttonde säsong av Vita huset? Vi har hört rykten … Det var när vårt kontrakt med NBC gick ut efter sjunde säsongen. John Wells talade om för mig att det försiggick diskussioner om att byta till en annan kanal. Han frågade om jag var intresserad av att vara med och jag svarade ”Min tid måste vara över för någon annan kommer att väljas till president. Men om jag kunde bli en slags Jimmy Carter-figur, antingen det var en republikan eller demokrat som vann, kunde jag skickas till tredje världen eller till en svår situation som rådgivare.” Det skulle glädja mig mycket. De förhandlingarna pågick i ett tidigt skede då John Spencer [som spelar stabschef Leo Mcgarry] plötsligt dog [i december 2005], och alla enades om att det var dags att avsluta serien. Och det har inte varit tal om att återuppta projektet sedan dess? Vill man så kan man …
Nej, det är slut. Det som gjorde den här serien, bortsett från Aaron Sorkin … [paus] Jag var 59 då jag började och jag var den äldsta med god marginal; den som var närmast mig i ålder var John Spencer och han var fem år yngre. Vi var båda disciplinerade pojkar från New Yorkscenen. Vi var aldrig sena, det var inte ens en fråga – om man så kom krypande in så kom man i alla fall i tid. Så vi satte mallen och alla använde den. Jag tyckte så mycket om allihop, både som skådespelare och som människor. Vi var alla väldigt liberala demokrater, alla var mycket intresserade av det politiska systemet och Bill Clinton satt i Vita huset. Det var en härlig tid. Det var innan 11 september. Vi såg på varandra och vi tänkte: ”Detta är något väldigt speciellt; detta kommer aldrig att hända igen.”
Du hade erfarenheten bakom dig för att veta att det var så det var.
Jag skulle snart fylla 60 och alla var runt 45, alla var färdiga med skilsmässor och beroenden. Så vi kunde sätta igång direkt och fokusera! Vi förstod alla att detta var något speciellt.
Ser du på president Jed Bartlet som höjdpunkten i din karriär?
Ja, på många sätt. Jag frågade Aaron Sorkin om han kunde tänka sig att göra presidenten katolsk för jag visste att han hade utgått från tre presidenter — John Kennedy, Jimmy Carter och Bill Clinton – och tagit det bästa från deras natur och karaktärer och smält samman det till Bartlet. Jag sa: ”Åh, du, om du gör honom till katolik så skulle jag bli väldigt glad.” Han sa: ”Varför?”
”För att jag har lust att ge varje beslut en moralisk referensram och kombinera detta med den politiska pressen och konsten att förhandla och kompromissa.” Så han sa: ”Super, då gör vi det.” Och det spelade en stor roll. Inte alltid på ytan men det fanns alltid där för mig. Om jag var tvungen att gå tillbaka och spela en av mina roller igen, ja, då hade jag valt Vita huset.
”Om jag var tvungen att gå tillbaka och spela en av mina roller igen, ja, då hade jag valt Vita huset. ”