Mad Men

Här tit­tar vi när­ma­re på ar­vet ef­ter en av de mest ori­gi­nel­la mo­der­na se­ri­er som vi­sats på tv.

Topp 100 TV-serier (Sweden) - - Innehåll - Text: Jo­seph Mc­ca­be

Det de­cen­ni­um un­der 1900-ta­let som för­änd­ra­de USA mest mås­te ha va­rit 60-ta­let. Ing­en tv-se­rie har skild­rat des­sa oer­hör­da för­änd­ring­ar – bå­de so­ci­a­la, kul­tu­rel­la och po­li­tis­ka – som Matt­hew We­i­ners Mad Men. Med histo­ri­en om re­klam­by­rån på Ma­di­son Avenue och dess kre­a­ti­va di­rek­tör Don Dra­per har We­i­ner och tea­met be­rät­tat en viktig ame­ri­kansk histo­ria om hur det är att slå sig fram, sam­ti­digt som de var­nar för fa­ror­na med att ak­tivt sät­ta sig själv i ett ut­an­för­skap.

I mot­sats till de fles­ta tv-se­ri­er som de­fi­ni­e­rar si­na roll­ka­rak­tä­rer ut­i­från vad de sä­ger till varand­ra har Mad Men un­der sju kri­ti­ker­ro­sa­de sä­song­er ut­märkt sig ge­nom att rik­ta fo­kus mot det som för­blir osagt. Tyst­nad väger of­ta tungt hos dem som le­ver av att kom­mu­ni­ce­ra. Lyck­ligt­vis har We­i­ner & Co. myc­ket att sä­ga om se­ri­en me­dan de är i färd med att av­slu­ta de sis­ta sju epi­so­der­na …

SLU­TET PÅ ÄVEN­TY­RET

”Det finns ing­en ver­sion av det här slu­tet som inte kom­mer att va­ra väl­digt smärt­samt för mig”, sä­ger Don Dra­per-skå­de­spe­la­ren Jom Hamm när han sit­ter med We­i­ner och and­ra i be­sätt­ning­en un­der en Te­le­vi­sion Cri­tics As­so­ci­a­tions-presstur­né i Los Ang­e­les. ”Fram­för allt för att des­sa män­ni­skor har va­rit en del av mitt kre­a­ti­va liv det se­nas­te de­cen­ni­et. Så det är gans­ka tufft. Jo­visst, jag kom­mer att va­ra lyck­lig när allt är ute och jag slip­per att lå­ta som om jag inte vet hur det slu­tar el­ler hit­ta på nå­gon löj­lig histo­ria om ro­bo­tar el­ler zom­bi­er el­ler så. Men jag kom­mer ald­rig att få nå­got som det­ta igen, och det är sorg­ligt.”

”Vi har haft 92 tim­mar med den här se­ri­en”, sä­ger We­i­ner som – i ett drag vär­digt Ster­ling Coo­per Dra­per Pry­ce – kla­ra­de att för­hand­la fram yt­ter­li­ga­re tre sä­song­er med AMC när det förs­ta kon­trak­tet gick ut 2011. ”Vi är fär­di­ga och det är all­tid känslo­mäs­sigt svårt att av­slu­ta nå­got som det här. Jag är väl­digt glad över att få ut det till folk. Man bör­jar omedelbart att tän­ka på star­ten, och star­ten på vå­ra för­hål­lan­den till varand­ra, när vi gjor­de pi­lo­ten och ba­ra för­sök­te att för­kla­ra att det­ta var an­norlun­da el­ler nytt – och hop­pet vi ha­de. Vi kän­de al­la att vi höll på med nå­got bra, men att tro att det skul­le få det er­kän­nan­de det fick el­ler va­ra så länge … Det är nu en kom­plett grej och det är fan­tas­tiskt att AMC och Lions­ga­te lät oss be­rät­ta den här histo­ri­en och lät den slu­ta så som vi öns­ka­de, istäl­let för att ba­ra en vac­ker dag upp­täc­ka att man plöts­ligt har gjort sitt sis­ta av­snitt.

”De sex ur­sprung­li­ga med­lem­mar­na av roll­be­sätt­ning­en”, tilläg­ger We­i­ner, ”var al­la av­gö­ran­de för histo­ri­en. Man fick se dem änd­ra sig över tid. Vil­ken se­rie får gö­ra det i sju år? Nu har vi va­rit med om näs­tan ett de­cen­ni­um i des­sa ka­rak­tä­rers liv, och det var det som var in­ten­tio­nen från bör­jan. Och vi har he­la ti­den för­sökt und­vi­ka att upp­re­pa oss själ­va. Det är tre histo­ri­er per av­snitt och var­je sä­song är olik. Huruvi­da publi­ken van­de sig vid tan­ken att se­ri­en skul­le va­ra an­norlun­da i bör­jan av var­je sä­song vet jag inte. Se­ri­en har egent­li­gen

”Det finns ing­en ver­sion av det här slu­tet som inte blir smärt­samt.”

”Det blir ett nytt la­ger in­tri­ger när al­la går ige­nom re­pli­ker­na till­sam­mans.”

ing­en gen­re. Det finns inte så myc­ket att lu­ta sig mot. Det har va­rit myc­ket svårt.”

”Var­je av­snitt är tänkt att va­ra unikt. Näs­tan inga pi­sto­ler, inte så många mord, inte så många biljak­ter. Bra el­ler då­ligt – men det är den här otro­li­ga upp­le­vel­sen. Det kom­mer att kän­nas kne­pigt att fak­tiskt kom­ma till den punk­ten då det inte finns fler.”

När det gäl­ler en möj­lig spi­noff sva­rar We­i­ner: ”Des­sa sju sis­ta av­snitt är den en­da spi­noff den här se­ri­en kom­mer att få.”

Och fak­tiskt, de sju sis­ta av­snit­ten av Mad

Men skild­rar den ul­ti­ma­ta ver­sio­nen av var­je roll­ka­rak­tär. Ef­ter att ha skilt sig från sin and­ra fru, Me­gan, åter­vän­der Don Dra­per till sin kvin­no­jä­gar­stil me­dan den älsk­vär­da be­dra­ga­ren Ro­ger Ster­ling – hans gam­la vän och kom­pan­jon – sti­lar med en 70-tals ”porr­mu­stasch”.

”Vi har lå­tit se­ri­en va­ra tro­gen histo­ri­en vi vill be­rät­ta”, sä­ger We­i­ner om Mad Mens ut­veck­ling. ”Inte många se­ri­er skul­le lå­ta de två hu­vud­per­so­ner­na skil­ja sig och hål­la sig till det. Inte många skul­le ska­pa en helt ny by­rå på grund av den kost­nad att byg­ga en helt ny in­spel­ning med­för. Vi har all­tid va­rit histo­ri­en tro­gen, och publi­ken har be­lö­nats för att kän­na till he­la histo­ri­en. Men i des­sa sju sis­ta av­snitt blev helt en­kelt var­je av­snitt or­ga­niskt se­ri­ens slut. Jag för­vän­ta­de mig inte det och ma­nus­för­fat­tar­na för­vän­ta­de sig inte det. Det ba­ra blev så att ’Hey, det här är histo­ri­en vi ska be­rät­ta när vi av­slu­tar se­ri­en.’”

”Det jag är mest för­vå­nad över”, sä­ger Elisabeth Moss, vars roll­ka­rak­tär Peg­gy Ol­son bör­ja­de som Don Dra­pers sek­re­te­ra­re och job­ba­de sig upp och blev fir­mans le­dan­de copy­wri­ter, ”är att hon på många om­rå­den fak­tiskt inte har änd­rat sig så myc­ket, nå­got jag tror gäl­ler för fle­ra av ka­rak­tä­rer­na. Jag tror att en del av histo­ri­en den här sä­song­en är att folk för­änd­rar sig, men på många om­rå­den gör de ty­värr inte det. Jag tror att Peg­gy har be­va­rat många av kva­li­te­ter­na hon har haft se­dan star­ten, bå­de på gott och ont.”

Christi­na Hendricks, vars roll­ka­rak­tär Jo­an Har­ris var chefs­sek­re­te­ra­re fram till hon blev en full­vär­dig part­ner i det ut­vid­ga­de fö­re­ta­get, sä­ger: ”Un­der årens lopp har jag bli­vit över­ras­kad över hur vi har lyc­kats att till­va­ra­ta histo­ri­en om Jo­an och hen­nes väg upp i fö­re­ta­get och om för­hål­lan­de­na på ar­bets­plat­sen, och hur Matt kun­de få med des­sa per­so­ner­na i hen­nes liv och få tit­ta­ren in i Jo­ans var­dags­liv. Al­la de roll­ka­rak­tä­rer­na gjor­de för­hål­lan­de­na med vå­ra eg­na ka­rak­tä­rer ri­ka­re.”

”Det blir ett nytt la­ger in­tri­ger när al­la går ige­nom re­pli­ker­na till­sam­mans”, sä­ger skå­de­spe­la­ren John Slat­te­ry. ”Det är en unik elekt­ri­ci­tet i rum­met, och ett spe­ci­ellt ögon­blick att vän­da blad. Jag kom­mer sär­skilt ihåg ett ma­nus där Don, nå­gon­stans i mit­ten, be­kän­ner nå­got för Bet­ty – och lä­ra­ren sit­ter i bi­len, och al­la glöm­de att lä­ra­ren fort­fa­ran­de satt i bi­len. Be­kän­nel­sen var så kom­plett och emo­tio­nell och så ef­ter­läng­tad att då al­la vän­de blad sa man ’Her­re­gud, hon är kvar där!’ Det var i sä­song fy­ra el­ler så. Det är an­märk­nings­värt att de ögon­blic­ken har fort­satt.”

När det gäl­ler huruvi­da skå­de­spe­lar­na är nöj­da med roll­ka­rak­tä­rer­nas öden i den ef­ter­läng­ta­de fi­na­len …

”Jag har he­la ti­den för­vå­nats över sa­ker jag tro­li­gen bor­de ha sett skul­le kom­ma”, sä­ger Moss. ”Men jag blev över­ras­kad på ett bra sätt. Jag var verk­li­gen glad över det.”

”Jag blev po­si­tivt över­ras­kad”, sä­ger Ja­nu­a­ry Jones som spe­lar Don Dra­pers förs­ta fru Bet­ty, ”och jag hop­pas publi­ken blir över­ras­kad.”

”Jag var nöjd”, sä­ger Hendricks. ”Jag kan omöj­ligt va­ra glad ef­tersom det är slut. Men jag är nöjd var­je gång jag får ett ma­nus.”

”För­mod­li­gen på grund av ro­bo­tar­na och rymd­va­rel­ser­na”, ler Jones.

Li­ka vik­tigt som roll­gal­le­ri­et i Mad Men har tids­pe­ri­o­den se­ri­en är satt till va­rit. Även om We­i­ner, som är känd för att va­ra per­fek­tio­nist och för att gö­ra

grund­li­ga un­der­sök­ning­ar om 60-ta­let, er­kän­ner att han är mer hu­ma­nist än histo­ri­ker.

”Jag kän­ner ba­ra till ti­den jag le­ver i”, sä­ger se­ri­e­ska­pa­ren. ”Så jag ka­na­li­se­rar of­ta det som är den na­tio­nel­la stäm­ning­en här och nu, ef­tersom det är allt jag kän­ner till. Jag ser ef­ter lik­he­ter. En av lär­do­mar­na från se­ri­en, och för mig ock­så, är att ens liv är så obe­ro­en­de av histo­ri­en att det hän­der knap­past att den stör ens liv, för­u­tom un­der någ­ra få ögon­blick. Men när vi gjor­de 1968 i sä­song sex tänk­te jag: ’Det­ta är det folk snac­kar om när de tän­ker på den pe­ri­o­den. Det­ta är punk­ten då histo­ri­en på­ver­kar folks liv varen­da dag.’ Att se vänd­punk­ten mot slu­tet av 1968, de re­vo­lu­tio­nä­ra kraf­ter­nas ne­der­lag – al­la för­sök att änd­ra sa­ker, folk som mör­da­des – till slut sä­ger folk: ’Nu får det va­ra bra. Jag kan inte gö­ra nå­got med världen. Det är dags att vän­da sig mot sitt in­re.’ Det var så jag kän­de vid slu­tet av de­cen­ni­et, och jag kän­ner att sam­ma sak hän­der pre­cis nu, ge­men­skaps­käns­lan känns så frukt­lös på många sätt att folk helt en­kelt sä­ger: ’Du, vet du vad, jag tror kanske att jag ska job­ba li­te med mig själv …’”

”Det finns många kli­ché­er som lig­ger i det”, er­kän­ner We­i­ner. ”De är inte om­ska­kan­de på nå­got sätt. Men det är min per­son­li­ga obe­ser­va­tion, och den syns i se­ri­en.”

Inte ba­ra hand­ling­en är njut­bar, även mo­det är lätt att gil­la.

Se­ri­en skild­ra­de många änd­ra­de för­håll­nings­sätt till kvin­nor.

Det här mås­te va­ra den snyg­gas­te se­ri­en på tv? Gla­mo­röst? Jo­visst, täm­li­gen.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.