Orange Is The New Black

Där­för blev dra­ma­se­ri­en om kvin­no­fäng­el­set en så stor suc­cé.

Topp 100 TV-serier (Sweden) - - Innehåll - Text: Alas­dair Stu­art

Om man sä­ger kvin­no­fäng­el­sedra­ma kom­mer folk tro­ligt­vis att tän­ka på den au­stra­lis­ka så­pan Prisoner, el­ler så tror de att man pra­tar om en ero­tisk film. Un­der­gen­ren har all­tid haft en kne­pig och tu­de­lad bild – en del ka­rak­tärs­dra­ma och en del spe­ku­la­tiv mix. Det ver­ka­de länge som om det all­tid skul­le för­bli så.

Men inte läng­re, ef­tersom vi nu bor i en värld med Orange Is The New Black. Net­flix-se­ri­en, ba­se­rad på Pi­per Ker­mans bok om hen­nes år i fäng­el­se, var en braksuc­cé från start. Ro­lig, grym och ound­vik­lig, och olikt allt an­nat som nu vi­sas på tv. Så följ med oss på en kort pro­me­nad ge­nom Lit­ch­fi­eld. Det är helt okej här in­ne. Lyss­na ba­ra på Mo­rel­lo så blir allt bra …

PI­PER

1 Pi­per spe­las av Tay­lor Schil­ling och är se­ri­ens hu­vud­per­son, men inte ens hon själv vill kal­la sig för en hjäl­tin­na. Överar­ti­ku­le­rad, över­in­tel­li­gent och de­spe­rat ef­ter att pas­sa in – i hän­der­na på en sva­ga­re skå­de­spe­la­re el­ler ma­nus­för­fat­ta­re skul­le hon ha va­rit en men­lös fi­gur, men så är ald­rig fal­let. Hon är mo­di­ga­re än hon tror att hon är, men inte så mo­dig som hon vill va­ra. Hon är se­ri­ens kros­sa­de hjär­ta. Hon är ra­san­de, ro­lig, trau­ma­ti­se­rad och skam­sen, of­ta sam­ti­digt. Och det är omöj­ligt att ta ögo­nen ifrån hen­ne.

ALEX

2 Lau­ra Pre­pon, mest känd för That ’70s Show, gör ett strå­lan­de jobb som Pi­pers ex­flick­vän och cell­kam­rat. Alex obe­svä­ra­de fy­sis­ka när­va­ro och lugn gör hen­ne till den di­a­metra­la mot­sat­sen till Pi­per. Men ing­en i den här se­ri­en har det så lätt, och ef­ter var­je hän­del­se som ut­spe­lar sig blir det tyd­ligt att Alex har långt mind­re kon­troll än hon ger sken av. Med en näs­tan fem­me fa­ta­le-ak­tig när­va­ro i se­ri­en är inte Alex all­tid li­ka sym­pa­tisk, men man kan inte slu­ta att tit­ta på hen­ne …

TRAGIKOMEDI OCH KO­MISK TRAGEDI

3 Ing­en se­rie i världen spe­lar så med ens käns­lor som den­na. Slu­tet av and­ra sä­song­en är ett per­fekt ex­em­pel. När Ro­sa tar sin sis­ta åk­tur ser hon möj­lig­he­ten att häm­nas på en an­nan in­tern. Or­sa­ken är li­ten, me­nings­lös och, för en döds­sjuk kvin­na, livsvik­tig. Den sis­ta bil­den av Ro­sa, ung igen och fnis­sig när hon bry­ter mot la­gen en sis­ta gång, är hy­ste­risk och hjärt­skä­ran­de på sam­ma gång. Det är se­ri­en i ett nöt­skal. El­ler vid det här till­fäl­let: i en stu­len bil.

”Ing­en se­rie i världen spe­lar så med ens käns­lor som den­na.”

PENNSATUCKY

4 Tif­fa­ny ”Pennsatucky” Dog­gett är en ka­o­tisk or­kan. Hen­nes ven­det­ta mot Pi­per blir än mer ir­ri­te­ran­de när Pi­per fak­tiskt ald­rig gör nå­got mot hen­ne tills hon inte har nå­got val. Det är näs­tan som om hon inte be­hö­ver va­ra där – Pennsatucky spe­lar gär­na ut bå­da si­dor av stri­den. Med sin oänd­li­ga from­het är hon en ab­surd och monst­ru­ös ka­rak­tär i den förs­ta sä­song­en. Som al­la and­ra är hon myc­ket mer än så, men ef­ter att hon först har löpt amok har hon en lång väg kvar tills nå­gon li­tar på hen­ne.

RED

5 Ka­te Mul­grew stjäl näs­tan varen­da scen hon är med i. Med en per­ma­nent bis­ter upp­syn och den rö­da (el­ler är den li­la?) ma­nen som står ut åt al­la håll och kan­ter går hon ge­nom se­ri­en som värl­dens ar­gas­te, rys­ka mam­mabjörn. Ge­nom hen­nes ar­be­te i kö­ket ser vi var den rik­ti­ga mak­ten i fäng­el­set finns. Red är inte i kö­ket ba­ra för att hon gil­lar det, hon är där för att det de­fi­ni­e­rar hen­ne. Hen­nes för­sök att hål­la sig kvar där för­vär­rar ba­ra sa­ker, men hon bryr sig inte. Hon är Red. Och hon kom­mer att gö­ra allt som krävs för att få job­bet gjort.

“GÄNGMENTALITET, INTE RA­SISM”

6 Den här se­ri­ens ma­nus är verk­li­gen ena­stå­en­de, men det finns någ­ra ögon­blick som klart ut­mär­ker sig och det­ta är ett av dem. I en en­kel replik för­kla­rar Mo­rel­lo inte ba­ra hur fäng­el­set är ut­an ock­så hur det inte är. Det­ta är inte det py­ran­de ras­krig från se­ri­er som Oz, men inte hel­ler en grupp kvin­nor som gör sitt bäs­ta för att kla­ra sig hel­skin­na­de ge­nom fäng­el­se­li­vet. Det hand­lar inte om ra­ser, för ing­en av dem är in­tres­se­rad av att grä­la om det. Det är gängmentalitet ef­tersom al­la har be­hov av till­hö­rig­het, sär­skilt på en plats där ing­en är önsk­värd.

DYNAMISK SYMPATI

7 Ing­en har rätt al­la gång­er och al­la har rätt någ­ra gång­er. Pi­per, se­ri­ens hu­vud­per­son, er­kän­ner gär­na att hon of­ta är för­fär­lig, och det att hon klår upp Pennsatucky mot slu­tet av förs­ta sä­song­en för­föl­jer bå­de hen­ne och oss. Än­då är Alex an­ting­en en fem­me fa­ta­le el­ler en liv­rädd över­le­va­re be­ro­en­de på av­snitt, och även mons­ter som Pennsatucky och Red får si­na hand­ling­ar sat­ta i ett sam­man­hang. Se­ri­en väg­rar att ha en up­pen­bar skurk och det stäm­mer än­nu bätt­re för de an­ställ­da i fäng­el­set. Ing­en av dem är sym­pa­tisk, många är grym­ma, men de är al­la i slutän­dan ba­ra män­ni­skor. Pre­cis som de in­tag­na. Pre­cis som vi.

MO­REL­LO

8 Den förs­ta in­ter­nen vi mö­ter i Lit­ch­fi­eld är li­ka be­tryg­gan­de för oss som hon är för Pi­per. Mo­rel­lo är snäll och till­mö­tes­gå­en­de, och i lik­het med Pi­per tar vi hen­ne till oss omedelbart, bå­de på grund av hen­nes per­son­lig­het och för att hon är så för­tro­en­de­in­gi­van­de. Allt det vänds upp och ned när vi upp­täc­ker hen­nes bak­grund men, som med de and­ra ka­rak­tä­rer­na i se­ri­en, gör det hen­ne ba­ra än­nu mer helgju­ten, in­tres­sant och sym­pa­tisk.

SPÄN­NING­EN

9 I cir­ka en tred­je­del in i ”Thir­sty Bird”, sä­song tvås förs­ta av­snitt, anar var­ken tit­ta­ren el­ler Pi­per vad som hän­der med hen­ne. Hon väcks mitt i nat­ten, förs ut ur Lit­ch­fi­eld, sätts på en buss och så ett flyg in­nan hon pla­ce­ras i ett fäng­el­se i Chi­ca­go. Ing­en be­rät­tar för hen­ne var­för hon är där, se­ri­en för­kla­rar ingen­ting, och det går till och med så långt att man miss­tän­ker en ny cen­tral roll­be­sätt­ning. Det är inte så en­kelt, men tit­ta­ren i lik­het med Pi­per får inte re­da på det för­rän myc­ket se­na­re. Spän­ning­en vi kän­ner mat­char per­fekt den spän­ning Pi­per själv upp­le­ver, och det gör det lät­ta­re att re­la­te­ra till och sym­pa­ti­se­ra med hen­ne även i hen­nes mör­kas­te ögon­blick.

INNANFÖR OCH UT­AN­FÖR

10 Ett av de ro­li­gas­te ögon­blic­ken i se­ri­en är till­ba­kablic­ken där Pi­per be­rät­tar för sin mor om sitt för­flut­na. En lång pa­us och ” … Så du var les­bisk?” sä­ger allt man be­hö­ver veta om Pi­pers dys­funk­tio­nel­la fa­milj och de­ras pri­o­ri­te­ring­ar. I lik­het med Pi­per vet man inte om man ska skrat­ta el­ler grå­ta, el­ler bå­de och.

NYA VÄND­NING­AR

11 Se­ri­en slu­tar ald­rig helt där du tror att den ska slu­ta. Pi­per till­bring­ar mer­par­ten av förs­ta av­snit­tet i sä­song två i Chi­ca­go, en fäng­el­se­ro­mans fun­ge­rar fak­tiskt (i stort sett), och Alex är inte rik­tigt den skurk hon ser ut att va­ra. Oför­ut­säg­bar­he­ten bi­drar ock­så till spän­ning­en och se­ri­ens mänsk­lig­het, och gör den li­ka stö­kig och ka­o­tisk som Pi­pers liv.

STRUKTUREN

12 Ge­nom fle­ra Lost-ak­ti­ga till­ba­kablic­kar tar se­ri­en re­gel­bun­det med oss ut­an­för fäng­el­set. Det ger ock­så roll­ka­rak­tä­rer­nas hand­ling­ar ett sam­man­hang och le­der till någ­ra av de bäs­ta ögon­blic­ken, som Ro­sas gla­da da­gar som bank­rå­na­re och Pi­pers egen tys­ta väg ned i mörk­ret.

MA­TEN

13 Mat är va­lu­ta och sta­tus i Lit­ch­fi­eld li­ka väl som att det är, ja … mat. Från tam­pong­s­mör­gå­sen Red ”la­gar” till Pi­per till lyc­kan den nya kök­s­led­ning­en kän­ner när de får la­ga ta­ma­les till jul. Mat är en väg till lyc­ka för samt­li­ga roll­ka­rak­tä­rer.

”Se­ri­en är full av per­fek­ta, syl­vas­sa re­pli­ker.”

LAVERNE COX

14 Laverne Cox gör ett fan­tas­tiskt jobb i se­ri­en. I rol­len som Sop­hia är hon en stark och vän­lig fö­re­komst i många sce­ner och en av de mest känslo­mäs­sigt öpp­na rol­ler­na i se­ri­en. Hon är ock­så en av de ro­li­gas­te med­lem­mar­na i en roll­be­sätt­ning prop­pad med fle­ra myc­ket ro­li­ga män­ni­skor. Men även om allt det är vik­tigt är det än­då vik­ti­ga­re och mer ban­bry­tan­de att Cox är där och gör det möj­ligt för se­ri­en att dis­ku­te­ra trans­sex­u­el­la te­man. Hen­nes när­va­ro i se­ri­en är hi­sto­risk och hon är en myc­ket stor del av se­ri­ens fram­gång.

MR. HEALYS COME­BACK

15 Sam He­a­ly är en äld­re vakt, pro­fes­sio­nell ho­mo­fob, som är di­rekt an­sva­rig för att näs­tan få Pi­per mör­dad. Men i lik­het med al­la and­ra är han inte så en­kel som man först tror. He­a­ly hit­tar sig själv i sä­song två på ett över­ras­kan­de och märk­ligt rö­ran­de vis.

JOE CAPUTO

16 Om det finns en en­da ka­rak­tär som väg­rar att ka­te­go­ri­se­ra nå­gon som hjäl­te el­ler skurk i li­ka stor grad som se­ri­en är det Joe Caputo. Fäng­el­se­di­rek­tö­ren spe­las av Nick San­dow, och hans förs­ta sam­tal med Pi­per är bryskt men sym­pa­tiskt. Vad han gör ef­ter det är dock allt an­nat än så, och i sto­ra de­lar av se­ri­en är han ovår­dad när han är som bäst och jät­te­läs­kig när han är som värst. Joe är sex­u­ellt fru­stre­rad, kon­stant olyck­lig och obe­tyd­lig. Men han är ock­så en av de mest kom­pe­ten­ta med­lem­mar­na i sta­ben, och en av de få som be­hand­lar kvin­nor­na som män­ni­skor. Han är på in­tet sätt en god man, men med tan­ke på hans jobb så är han till­räck­ligt god. El­ler i al­la fall bätt­re än res­ten av sta­ben.

MU­SI­KEN

17 Mu­sik är en li­ka viktig del av li­vet i fäng­el­set som ma­ten. ”I Wasn’t Re­a­dy”, pi­lo­te­pi­so­den, an­vän­der ”I’ll Ta­ke You The­re” av The Stap­le Sing­ers för att klip­pa ihop Pi­pers gam­la värld med hen­nes nya. Det ger rys­ning­ar. På den mer lätt­sam­ma si­dan an­vän­der ”Can’t Fix Crazy” julsång­er för att av­slu­ta av­snit­tet med sce­ner som är hy­ste­ris­ka, rö­ran­de och vid ett till­fäl­le djupt ir­ri­te­ran­de. Plus, Re­gi­na Spek­tors ”You’ve Got Ti­me” är en per­fekt sig­na­tur­låt för se­ri­en – in­ten­siv, medryc­kan­de och käns­lig.

DI­A­LOG MED FLE­RA LA­GER

18 Till­ba­kablic­kar­na i förs­ta epi­so­den i sä­song två, ”Thir­sty Bird”, vi­sar bland an­nat hur Pi­per oav­sikt­ligt upp­täc­ker att hen­nes pap­pa ha­de en af­fär. Se­na­re, mitt i en fest med Alex och hen­nes kri­mi­nel­la vän­ner, ring­er Pi­per sin pap­pa och be­rät­tar en kom­plett lögn in­nan hon av­slu­tar med en en­kel, fruk­tans­värd san­ning: ”Du lär­de mig allt, pap­pa.” Se­ri­en är full av per­fek­ta, syl­vas­sa re­pli­ker som den­na, men det­ta är den bäs­ta.

DE SMÅ SEGRARNA

19 Det finns ett ögon­blick i sis­ta av­snit­tet i förs­ta sä­song­en, ”Can’t Fix Crazy”, där Sop­hia, som spe­las av den otro­li­ga, skå­de­spe­la­ren Laverne Cox, tar emot ett kort från sin fa­milj. Hon är över­lyck­lig för att hen­nes son skrev un­der med sitt namn. Det finns ing­et mer med­de­lan­de från ho­non, men det är för­mod­li­gen förs­ta gång­en hon ser hans hand­skrift se­dan hon döm­des. Den gläd­je som vi­sar sig i de små segrarna som des­sa kvin­nor uppnår ut­gör se­ri­ens hjär­ta och är kär­nan i de mest kraft­ful­la sce­ner­na.

PI­PER LÄR SIG SPE­LA SPE­LET

20 Det är svårt att ha en hu­vud­per­son som all­tid är ett of­fer. Där­för är det väl­digt lät­tan­de att se Pi­per bör­ja ta kon­troll. Hen­nes för­hål­lan­de till Caputo, där hon går från att va­ra un­der­då­nig fånge till mot­vil­lig part­ner, vi­sar sär­skilt väl hur långt hon har kom­mit.

Tay­lor Schil­ling, som spe­lar i Oscarsvin­nan­de Ar­go, spe­lar Pi­per.

Orange är det nya blo­det?

He­a­ly är en kom­plex fi­gur lik­som många and­ra i se­ri­en.

Se, det hand­lar inte ba­ra om kon­flik­ter mel­lan kvinn­li­ga fång­ar.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.