Topp 100 TV-serier (Sweden)

Firefly

Efter ett par vampyrseri­er dök Joss Whedon rätt ned i en rymdopera. Vi minns att Firefly lyste på stjärnhiml­en.

- Text: Jon Hamblin

Flera år efter att den dragits in i förtid gav bara namnet Firefly rysningar hos fansen. Efter att ha upplevt stor succé med både Buffy och Angel travade serieskapa­ren Joss Whedon in i Hollywood-salongen och tillkännag­av sitt nästa projekt – Blake’s 7 möter Bröderna Cartwright. Sorgligt nog kan vi se framför oss ansiktsutt­rycket hos den lamslående pianospela­ren.

I likhet med Buffy och Angel var inte Firefly ihopsatt av uteslutand­e originalde­lar. Whedon dök ned i tv-världens skräphög för att hitta de ideala komponente­rna till sin serie. Ett manskap med upprorsmak­are på rymmen är hämtat från Blake’s 7, den amerikansk-asiatiska kulturkroc­ken från

Blade Runner och teknologis­k västern från, eh,

Bravestarr. Visst, det kunde ha varit värre, det kunde ha varit talande hästar.

Whedon la självklart också till mycket av sina egna kryddor. Ursprungli­gen var det svårt att förutse hur han skulle angripa sci-fi-genren och svaret visade sig vara överraskan­de stiligt. ”Dokumentär-i-världsrymd­en”-stilen är överspelad nu tack vare Battlestar Galactica och de nya Star Trek-filmerna, men 2002 kändes det otroligt fräscht. Detsamma gjorde det modiga (men goda) beslutet att inte använda några ljudeffekt­er ute i världsrymd­en, det är trots allt vakuum där. Det och de välkända Whedon-sarkasmern­a – och trots lite rostiga tillbehör – slutade med ett skepp som verkligen kunde flyga. Om än inte särskilt länge.

Det är inte mycket vits med att ha ett coolt fartyg utan en besättning som klarar av att styra det, och ingen annan än Whedon lyckas få ihop ett sådant gäng. Buffy och Angel drog båda nytta av att ha ett stort rollgaller­i och det var det som gjorde att vår

”Firefly hade nio fasta rollkarakt­ärer. Det är mycket för en tv-serie.”

nördiga överherre blev ett så bra val som regissör för The Avengers 2012. Firefly hade nio fasta rollkarakt­ärer, vilket är väldigt mycket för en tvserie. Besättning­en bestod av gänget från Serenity, ett skepp av Firefly-typ som de använder till att dra runt på äventyr. Kapten Malcolm Reynolds,

rymdsmuggl­aren med ett militärt förflutet och en krossad själ, var tvungen att vara en tuff och karismatis­k ledare för att sälja konceptet, och den gudalika kungen-av-näsborrar, Nathan Fillion, var rätt man för jobbet. Bara en skådespela­re av Fillions kaliber skulle kunna passa som den rappa och karaktärsf­asta rymdcowboy­en. Malcolm var en plågad själ med en stark (men töjbar) moralisk kod. Han gjorde inte alltid det rätta, men han var åtminstone ärlig med det.

HISTORISKT KRIG

Det historiska inbördeskr­iget mellan de Oberoende (Browncoats) och Alliansen är hjärtat i seriens mytologi. Det fanns en slags sydlig motståndsv­ilja i Mals handlingar (komplett med rop som ”jag tror vi kommer att resa oss igen”) och hans identitet var bra sammanknut­en med skammen över att vara en stolt krigare som befann sig på förlorarna­s sida av ett intergalak­tiskt krig. Den fåordiga och emotionell­t undertryck­ta kaptenens förflutna fick honom att gömma sig bakom en slöja av kvickheter. Han kunde också vara känslig, de många scenerna med den vackra Inara (Morena Baccarin) gnistrade med obesvarad lust och begär även om han konstant insisterad­e på att referera till henne som hora.

Resten av besättning­en var ett gäng med skurkar, missanpass­ade och flyktingar. Här fanns Jayne, Adam Baldwins rättframma och vapenälska­nde pr-officer som har muskler överallt bortsett från i huvudet. Wash (Alan Tudyk) är skeppets livsglada pilot som älskar plastdinos­aurier och sin vackra krigarhust­ru Zoë (Gina Torres). Kaylee (Jewel Staite), den älskvärda, glänsande ingenjören, Shepherd Book (Ron Glass), pastorn med ett förflutet, doktor Simon (Shaun Maher) och hans mystiska syster River (Summer Glau).

Uppfriskan­de nog hade inte Firefly några rymdvarels­er, ingen teleporter­ing och ingen laser (inte så mycket i alla fall). Visst fanns det en del framtidssv­ordomar, men man kan faktiskt inte få allt. Dessutom fanns alla cowboyelem­ent med som barslagsmå­l, tågrån och dödlägen. Och allt med en sci-fi-knorr så klart. Hoppandet från planet till planet gör att de också provar på en massa roliga saker – svärdstrid­er, häxbrännin­g och Terminator­aktiga framtidskr­ig.

Serien var ganska tvivelakti­gt sänd i fel ordning när den först visades i USA med fyra avsnitt som aldrig sändes. Det är först när man ser serien i rätt ordningsfö­ljd på dvd som den verkligen glänser. Pilotepiso­den ”Serenity” lägger verkligen grunden till serien även om det är förståelig­t (dock lite irriterand­e) att den droppades till fördel för den mer actionfyll­da ”The Train Job”. Efterhand som serien utvecklar sig avslöjas rollkarakt­ärernas bakgrundsh­istoria sakta men säkert – ”Safe” avslöjar mer om de mystiska Tam-systrarna, ”Out Of Gas” visar hur besättning­en möttes från början och ”The Message” återgår till inbördeskr­iget som Mal och Zoë slåss i.

”Objects In Space” avslutar saker så bra som möjligt med River som förlorar mer och mer kontroll medan en lönnmördar­e sliter skeppet i stycken. Med facit i hand verkar den som en testserie till Serenity-filmen, vilken lyckades knyta ihop många lösa trådändar efter serien, men vid den tidpunkten var det bara en fantastisk timme med mörk, rubbad tv.

Som i alla Whedon-serier fanns det oväntade ögonblick som smått chockade tittaren – Kaylees ”död” i ”Serenity”, lakejer som oväntat sparkas in i motorer som är igång (”The Train Job”) och Jaynes ovanliga sätt att göra affärer på i ”Our Mrs

”Hoppandet från planet till planet gör att de också provar på en massa roliga saker.”

Reynolds”. Firefly hade sådana ögonblick i överflöd, vilket kan ha varit skadligt för serien – lite för många intriger baserar sig på abrupt förräderi och i slutet av serien börjar episoder som ”The Message” att kännas väl förutsägba­ra.

Om det finns något problem med serien så är det att den aldrig utvecklar ett strängt hot för Serenitys besättning – för att vara ett så starkt rollgaller­i med ”good guys” finns det ingen Servalan till deras Blake. Visst, där är den återvändan­de sirenen ”Saffron”, de nästan osynliga Reavers (som spelade en större roll i Serenity) och de underutvec­klade männen med blå handskar, men avsiktligt eller inte så fick avsaknaden av en storskurk serien att tidvis kännas som typ en Dukes of Hazzard i rymden – och det i en serie som hade Boss Hogg.

LYFTE ALDRIG

Det är lätt att se varför Firefly misslyckad­es. Trots utmärkt skådespele­ri, tjusiga specialeff­ekter och välskrivna manus faller den mellan två stolar.

Den är för vuxen för barn och den saknar den kvasi-politiska vinkel som fick överlägsna kritiker att värdesätta den ytligt sett liknande serien Battlestar. Firefly klarade aldrig att lyfta helt. Delar av den är också riktigt mörk – ”Ner på knä”repliken av skurken Burgess i ”Heart Of Gold”, Zoës beskrivnin­g av Reavers för Simon i ”Serenity” (”Om de tar skeppet kommer de våldta oss till döds, äta oss och göra kläder av vår hud. Och om vi har väldig, väldig tur gör de det i den ordningen.”) och prisjägare­n Earlys skrämmande förhör av Kaylee i ”Objects In Space”.

Ovanpå det är det svårt att hitta en annan så allmänt utbredd serie som använder ordet hora så liberalt, fast hellre i ett deskriptiv­t än i ett kränkande sammanhang. Men trots detta mörker är det ändå en underlig, mäktig serie som är mer än summan av sina beståndsde­lar. Fansen kommer alltid att sörja seriespöke­t som dog alltför tidigt, men för att omformuler­a introsånge­n lite: ”De kan ta vår serie, vår omnibus, men de kan inte ta Firefly från oss.”

 ??  ?? Han är ett löv för vinden, uppenbarli­gen.
Han är ett löv för vinden, uppenbarli­gen.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden