Fi­re­fly

Ef­ter ett par vam­pyr­se­ri­er dök Joss Whe­don rätt ned i en rymdo­pe­ra. Vi minns att Fi­re­fly lys­te på stjärn­him­len.

Topp 100 TV-serier (Sweden) - - Innehåll - Text: Jon Ham­blin

Fle­ra år ef­ter att den dra­gits in i för­tid gav ba­ra nam­net Fi­re­fly rys­ning­ar hos fan­sen. Ef­ter att ha upp­levt stor suc­cé med bå­de Buf­fy och Angel tra­va­de se­ri­e­ska­pa­ren Joss Whe­don in i Hol­ly­wood-sa­long­en och till­kän­na­gav sitt näs­ta pro­jekt – Bla­ke’s 7 mö­ter Brö­der­na Car­twright. Sorg­ligt nog kan vi se fram­för oss an­sikts­ut­tryc­ket hos den lamslå­en­de pi­a­no­spe­la­ren.

I lik­het med Buf­fy och Angel var inte Fi­re­fly ihop­satt av ute­slu­tan­de ori­gi­nal­de­lar. Whe­don dök ned i tv-värl­dens skräp­hög för att hit­ta de ide­a­la kom­po­nen­ter­na till sin se­rie. Ett man­skap med upp­rorsma­ka­re på rym­men är häm­tat från Bla­ke’s 7, den ame­ri­kansk-asi­a­tis­ka kul­turkroc­ken från

Bla­de Run­ner och tek­no­lo­gisk väs­tern från, eh,

Bra­ve­starr. Visst, det kun­de ha va­rit vär­re, det kun­de ha va­rit ta­lan­de häs­tar.

Whe­don la själv­klart ock­så till myc­ket av si­na eg­na kryd­dor. Ur­sprung­li­gen var det svårt att för­ut­se hur han skul­le an­gri­pa sci-fi-gen­ren och sva­ret vi­sa­de sig va­ra över­ras­kan­de sti­ligt. ”Do­ku­men­tär-i-världs­rym­den”-sti­len är över­spe­lad nu tack va­re Battlestar Galactica och de nya Star Trek-fil­mer­na, men 2002 kän­des det otro­ligt fräscht. Det­sam­ma gjor­de det mo­di­ga (men go­da) be­slu­tet att inte an­vän­da någ­ra lju­def­fek­ter ute i världs­rym­den, det är trots allt va­ku­um där. Det och de väl­kän­da Whe­don-sar­kas­mer­na – och trots li­te ros­ti­ga till­be­hör – slu­ta­de med ett skepp som verk­li­gen kun­de fly­ga. Om än inte sär­skilt länge.

Det är inte myc­ket vits med att ha ett coolt far­tyg ut­an en be­sätt­ning som kla­rar av att sty­ra det, och ing­en an­nan än Whe­don lyc­kas få ihop ett så­dant gäng. Buf­fy och Angel drog bå­da nyt­ta av att ha ett stort roll­gal­le­ri och det var det som gjor­de att vår

”Fi­re­fly ha­de nio fas­ta roll­ka­rak­tä­rer. Det är myc­ket för en tv-se­rie.”

nör­di­ga över­her­re blev ett så bra val som re­gis­sör för The Avengers 2012. Fi­re­fly ha­de nio fas­ta roll­ka­rak­tä­rer, vil­ket är väl­digt myc­ket för en tv­se­rie. Be­sätt­ning­en be­stod av gäng­et från Sere­ni­ty, ett skepp av Fi­re­fly-typ som de an­vän­der till att dra runt på även­tyr. Kap­ten Mal­colm Rey­nolds,

rymd­smugg­la­ren med ett mi­li­tärt för­flu­tet och en kros­sad själ, var tvung­en att va­ra en tuff och ka­ris­ma­tisk ledare för att säl­ja kon­cep­tet, och den gu­da­li­ka kung­en-av-näs­bor­rar, Nat­han Fil­li­on, var rätt man för job­bet. Ba­ra en skå­de­spe­la­re av Fil­li­ons ka­li­ber skul­le kun­na pas­sa som den rap­pa och ka­rak­tärs­fas­ta rymdcow­boy­en. Mal­colm var en plå­gad själ med en stark (men töj­bar) mo­ra­lisk kod. Han gjor­de inte all­tid det rät­ta, men han var åt­minsto­ne är­lig med det.

HI­STO­RISKT KRIG

Det hi­sto­ris­ka in­bör­des­kri­get mel­lan de Obe­ro­en­de (Brown­coats) och Al­li­an­sen är hjär­tat i se­ri­ens my­to­lo­gi. Det fanns en slags syd­lig mot­stånds­vil­ja i Mals hand­ling­ar (kom­plett med rop som ”jag tror vi kom­mer att re­sa oss igen”) och hans iden­ti­tet var bra sam­man­knu­ten med skam­men över att va­ra en stolt kri­ga­re som be­fann sig på för­lo­rar­nas si­da av ett in­ter­ga­lak­tiskt krig. Den få­or­di­ga och emo­tio­nellt un­der­tryck­ta kap­te­nens för­flut­na fick ho­nom att göm­ma sig bakom en slö­ja av kvick­he­ter. Han kun­de ock­så va­ra käns­lig, de många sce­ner­na med den vack­ra Ina­ra (Mo­re­na Bac­ca­rin) gnist­ra­de med obe­sva­rad lust och be­gär även om han kon­stant in­si­ste­ra­de på att re­fe­re­ra till hen­ne som ho­ra.

Res­ten av be­sätt­ning­en var ett gäng med skur­kar, mis­san­pas­sa­de och flyk­ting­ar. Här fanns Jay­ne, Adam Bald­wins rätt­fram­ma och va­pen­äls­kan­de pr-of­fi­cer som har musk­ler över­allt bort­sett från i hu­vu­det. Wash (Alan Tudyk) är skep­pets livs­gla­da pi­lot som äls­kar plast­di­no­sau­ri­er och sin vack­ra kri­gar­hust­ru Zoë (Gi­na Tor­res). Kay­lee (Jewel Stai­te), den älsk­vär­da, glän­san­de in­gen­jö­ren, Shep­herd Book (Ron Glass), pas­torn med ett för­flu­tet, dok­tor Simon (Shaun Ma­her) och hans mys­tis­ka sys­ter Ri­ver (Sum­mer Glau).

Upp­fris­kan­de nog ha­de inte Fi­re­fly någ­ra rymd­va­rel­ser, ing­en te­le­por­te­ring och ing­en la­ser (inte så myc­ket i al­la fall). Visst fanns det en del fram­tids­svor­do­mar, men man kan fak­tiskt inte få allt. Dess­utom fanns al­la cow­boy­e­le­ment med som barslags­mål, tågrån och död­lä­gen. Och allt med en sci-fi-knorr så klart. Hop­pan­det från pla­net till pla­net gör att de ock­så pro­var på en mas­sa ro­li­ga sa­ker – svärd­stri­der, häx­brän­ning och Ter­mi­na­to­r­ak­ti­ga fram­tids­krig.

Se­ri­en var gans­ka tvi­vel­ak­tigt sänd i fel ord­ning när den först vi­sa­des i USA med fy­ra av­snitt som ald­rig sän­des. Det är först när man ser se­ri­en i rätt ord­nings­följd på dvd som den verk­li­gen glän­ser. Pi­lo­te­pi­so­den ”Sere­ni­ty” läg­ger verk­li­gen grun­den till se­ri­en även om det är för­stå­e­ligt (dock li­te ir­ri­te­ran­de) att den drop­pa­des till för­del för den mer ac­tion­fyll­da ”The Train Job”. Ef­ter­hand som se­ri­en ut­veck­lar sig av­slö­jas roll­ka­rak­tä­rer­nas bak­grunds­hi­sto­ria sak­ta men sä­kert – ”Sa­fe” av­slö­jar mer om de mys­tis­ka Tam-syst­rar­na, ”Out Of Gas” vi­sar hur be­sätt­ning­en möt­tes från bör­jan och ”The Mes­sage” åter­går till in­bör­des­kri­get som Mal och Zoë slåss i.

”Ob­jects In Spa­ce” av­slu­tar sa­ker så bra som möj­ligt med Ri­ver som för­lo­rar mer och mer kon­troll me­dan en lönn­mör­da­re sli­ter skep­pet i styc­ken. Med fa­cit i hand ver­kar den som en test­se­rie till Sere­ni­ty-fil­men, vil­ken lyc­ka­des kny­ta ihop många lö­sa trå­dän­dar ef­ter se­ri­en, men vid den tid­punk­ten var det ba­ra en fan­tas­tisk tim­me med mörk, rub­bad tv.

Som i al­la Whe­don-se­ri­er fanns det ovän­ta­de ögon­blick som smått choc­ka­de tit­ta­ren – Kay­le­es ”död” i ”Sere­ni­ty”, la­ke­jer som ovän­tat spar­kas in i mo­to­rer som är igång (”The Train Job”) och Jay­nes ovan­li­ga sätt att gö­ra af­fä­rer på i ”Our Mrs

”Hop­pan­det från pla­net till pla­net gör att de ock­så pro­var på en mas­sa ro­li­ga sa­ker.”

Rey­nolds”. Fi­re­fly ha­de så­da­na ögon­blick i över­flöd, vil­ket kan ha va­rit skad­ligt för se­ri­en – li­te för många in­tri­ger ba­se­rar sig på ab­rupt för­rä­de­ri och i slu­tet av se­ri­en bör­jar epi­so­der som ”The Mes­sage” att kän­nas väl för­ut­säg­ba­ra.

Om det finns nå­got pro­blem med se­ri­en så är det att den ald­rig ut­veck­lar ett strängt hot för Sere­ni­tys be­sätt­ning – för att va­ra ett så starkt roll­gal­le­ri med ”good guys” finns det ing­en Ser­va­lan till de­ras Bla­ke. Visst, där är den åter­vän­dan­de si­re­nen ”Saff­ron”, de näs­tan osyn­li­ga Re­a­vers (som spe­la­de en stör­re roll i Sere­ni­ty) och de un­der­ut­veck­la­de män­nen med blå handskar, men av­sikt­ligt el­ler inte så fick av­sak­na­den av en stor­skurk se­ri­en att tid­vis kän­nas som typ en Du­kes of Haz­zard i rymden – och det i en se­rie som ha­de Boss Hogg.

LYF­TE ALD­RIG

Det är lätt att se var­för Fi­re­fly miss­lyc­ka­des. Trots ut­märkt skå­de­spe­le­ri, tju­si­ga spe­ci­a­lef­fek­ter och väl­skriv­na ma­nus fal­ler den mel­lan två sto­lar.

Den är för vux­en för barn och den sak­nar den kva­si-po­li­tis­ka vin­kel som fick över­lägs­na kri­ti­ker att vär­de­sät­ta den yt­ligt sett lik­nan­de se­ri­en Battlestar. Fi­re­fly kla­ra­de ald­rig att lyf­ta helt. De­lar av den är ock­så rik­tigt mörk – ”Ner på knä”re­pli­ken av skur­ken Bur­gess i ”He­art Of Gold”, Zoës be­skriv­ning av Re­a­vers för Simon i ”Sere­ni­ty” (”Om de tar skep­pet kom­mer de våld­ta oss till döds, äta oss och gö­ra klä­der av vår hud. Och om vi har väl­dig, väl­dig tur gör de det i den ord­ning­en.”) och pri­sjä­ga­ren Ear­lys skräm­man­de för­hör av Kay­lee i ”Ob­jects In Spa­ce”.

Ovanpå det är det svårt att hit­ta en an­nan så all­mänt ut­bredd se­rie som an­vän­der or­det ho­ra så li­be­ralt, fast hell­re i ett de­skrip­tivt än i ett krän­kan­de sam­man­hang. Men trots det­ta mör­ker är det än­då en un­der­lig, mäk­tig se­rie som är mer än sum­man av si­na be­stånds­de­lar. Fan­sen kom­mer all­tid att sör­ja se­ri­e­spö­ket som dog allt­för ti­digt, men för att om­for­mu­le­ra in­tro­sång­en li­te: ”De kan ta vår se­rie, vår om­ni­bus, men de kan inte ta Fi­re­fly från oss.”

Han är ett löv för vin­den, up­pen­bar­li­gen.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.