Firefly
Efter ett par vampyrserier dök Joss Whedon rätt ned i en rymdopera. Vi minns att Firefly lyste på stjärnhimlen.
Flera år efter att den dragits in i förtid gav bara namnet Firefly rysningar hos fansen. Efter att ha upplevt stor succé med både Buffy och Angel travade serieskaparen Joss Whedon in i Hollywood-salongen och tillkännagav sitt nästa projekt – Blake’s 7 möter Bröderna Cartwright. Sorgligt nog kan vi se framför oss ansiktsuttrycket hos den lamslående pianospelaren.
I likhet med Buffy och Angel var inte Firefly ihopsatt av uteslutande originaldelar. Whedon dök ned i tv-världens skräphög för att hitta de ideala komponenterna till sin serie. Ett manskap med upprorsmakare på rymmen är hämtat från Blake’s 7, den amerikansk-asiatiska kulturkrocken från
Blade Runner och teknologisk västern från, eh,
Bravestarr. Visst, det kunde ha varit värre, det kunde ha varit talande hästar.
Whedon la självklart också till mycket av sina egna kryddor. Ursprungligen var det svårt att förutse hur han skulle angripa sci-fi-genren och svaret visade sig vara överraskande stiligt. ”Dokumentär-i-världsrymden”-stilen är överspelad nu tack vare Battlestar Galactica och de nya Star Trek-filmerna, men 2002 kändes det otroligt fräscht. Detsamma gjorde det modiga (men goda) beslutet att inte använda några ljudeffekter ute i världsrymden, det är trots allt vakuum där. Det och de välkända Whedon-sarkasmerna – och trots lite rostiga tillbehör – slutade med ett skepp som verkligen kunde flyga. Om än inte särskilt länge.
Det är inte mycket vits med att ha ett coolt fartyg utan en besättning som klarar av att styra det, och ingen annan än Whedon lyckas få ihop ett sådant gäng. Buffy och Angel drog båda nytta av att ha ett stort rollgalleri och det var det som gjorde att vår
”Firefly hade nio fasta rollkaraktärer. Det är mycket för en tv-serie.”
nördiga överherre blev ett så bra val som regissör för The Avengers 2012. Firefly hade nio fasta rollkaraktärer, vilket är väldigt mycket för en tvserie. Besättningen bestod av gänget från Serenity, ett skepp av Firefly-typ som de använder till att dra runt på äventyr. Kapten Malcolm Reynolds,
rymdsmugglaren med ett militärt förflutet och en krossad själ, var tvungen att vara en tuff och karismatisk ledare för att sälja konceptet, och den gudalika kungen-av-näsborrar, Nathan Fillion, var rätt man för jobbet. Bara en skådespelare av Fillions kaliber skulle kunna passa som den rappa och karaktärsfasta rymdcowboyen. Malcolm var en plågad själ med en stark (men töjbar) moralisk kod. Han gjorde inte alltid det rätta, men han var åtminstone ärlig med det.
HISTORISKT KRIG
Det historiska inbördeskriget mellan de Oberoende (Browncoats) och Alliansen är hjärtat i seriens mytologi. Det fanns en slags sydlig motståndsvilja i Mals handlingar (komplett med rop som ”jag tror vi kommer att resa oss igen”) och hans identitet var bra sammanknuten med skammen över att vara en stolt krigare som befann sig på förlorarnas sida av ett intergalaktiskt krig. Den fåordiga och emotionellt undertryckta kaptenens förflutna fick honom att gömma sig bakom en slöja av kvickheter. Han kunde också vara känslig, de många scenerna med den vackra Inara (Morena Baccarin) gnistrade med obesvarad lust och begär även om han konstant insisterade på att referera till henne som hora.
Resten av besättningen var ett gäng med skurkar, missanpassade och flyktingar. Här fanns Jayne, Adam Baldwins rättframma och vapenälskande pr-officer som har muskler överallt bortsett från i huvudet. Wash (Alan Tudyk) är skeppets livsglada pilot som älskar plastdinosaurier och sin vackra krigarhustru Zoë (Gina Torres). Kaylee (Jewel Staite), den älskvärda, glänsande ingenjören, Shepherd Book (Ron Glass), pastorn med ett förflutet, doktor Simon (Shaun Maher) och hans mystiska syster River (Summer Glau).
Uppfriskande nog hade inte Firefly några rymdvarelser, ingen teleportering och ingen laser (inte så mycket i alla fall). Visst fanns det en del framtidssvordomar, men man kan faktiskt inte få allt. Dessutom fanns alla cowboyelement med som barslagsmål, tågrån och dödlägen. Och allt med en sci-fi-knorr så klart. Hoppandet från planet till planet gör att de också provar på en massa roliga saker – svärdstrider, häxbränning och Terminatoraktiga framtidskrig.
Serien var ganska tvivelaktigt sänd i fel ordning när den först visades i USA med fyra avsnitt som aldrig sändes. Det är först när man ser serien i rätt ordningsföljd på dvd som den verkligen glänser. Pilotepisoden ”Serenity” lägger verkligen grunden till serien även om det är förståeligt (dock lite irriterande) att den droppades till fördel för den mer actionfyllda ”The Train Job”. Efterhand som serien utvecklar sig avslöjas rollkaraktärernas bakgrundshistoria sakta men säkert – ”Safe” avslöjar mer om de mystiska Tam-systrarna, ”Out Of Gas” visar hur besättningen möttes från början och ”The Message” återgår till inbördeskriget som Mal och Zoë slåss i.
”Objects In Space” avslutar saker så bra som möjligt med River som förlorar mer och mer kontroll medan en lönnmördare sliter skeppet i stycken. Med facit i hand verkar den som en testserie till Serenity-filmen, vilken lyckades knyta ihop många lösa trådändar efter serien, men vid den tidpunkten var det bara en fantastisk timme med mörk, rubbad tv.
Som i alla Whedon-serier fanns det oväntade ögonblick som smått chockade tittaren – Kaylees ”död” i ”Serenity”, lakejer som oväntat sparkas in i motorer som är igång (”The Train Job”) och Jaynes ovanliga sätt att göra affärer på i ”Our Mrs
”Hoppandet från planet till planet gör att de också provar på en massa roliga saker.”
Reynolds”. Firefly hade sådana ögonblick i överflöd, vilket kan ha varit skadligt för serien – lite för många intriger baserar sig på abrupt förräderi och i slutet av serien börjar episoder som ”The Message” att kännas väl förutsägbara.
Om det finns något problem med serien så är det att den aldrig utvecklar ett strängt hot för Serenitys besättning – för att vara ett så starkt rollgalleri med ”good guys” finns det ingen Servalan till deras Blake. Visst, där är den återvändande sirenen ”Saffron”, de nästan osynliga Reavers (som spelade en större roll i Serenity) och de underutvecklade männen med blå handskar, men avsiktligt eller inte så fick avsaknaden av en storskurk serien att tidvis kännas som typ en Dukes of Hazzard i rymden – och det i en serie som hade Boss Hogg.
LYFTE ALDRIG
Det är lätt att se varför Firefly misslyckades. Trots utmärkt skådespeleri, tjusiga specialeffekter och välskrivna manus faller den mellan två stolar.
Den är för vuxen för barn och den saknar den kvasi-politiska vinkel som fick överlägsna kritiker att värdesätta den ytligt sett liknande serien Battlestar. Firefly klarade aldrig att lyfta helt. Delar av den är också riktigt mörk – ”Ner på knä”repliken av skurken Burgess i ”Heart Of Gold”, Zoës beskrivning av Reavers för Simon i ”Serenity” (”Om de tar skeppet kommer de våldta oss till döds, äta oss och göra kläder av vår hud. Och om vi har väldig, väldig tur gör de det i den ordningen.”) och prisjägaren Earlys skrämmande förhör av Kaylee i ”Objects In Space”.
Ovanpå det är det svårt att hitta en annan så allmänt utbredd serie som använder ordet hora så liberalt, fast hellre i ett deskriptivt än i ett kränkande sammanhang. Men trots detta mörker är det ändå en underlig, mäktig serie som är mer än summan av sina beståndsdelar. Fansen kommer alltid att sörja seriespöket som dog alltför tidigt, men för att omformulera introsången lite: ”De kan ta vår serie, vår omnibus, men de kan inte ta Firefly från oss.”