Arkiv X
Arkiv X gav oss science fiction, ufon och paranoia. Vi mötte mannen som startade allt, Chris Carter, 2004.
Chris Carter, geniet som skapade Arkiv X, arkitekten bakom en hel generation med gåshud, är försvunnen. I tre dagar nu har en optimistisk lapp legat på mitt skrivbord med ett löfte: ”Chris Carter – ring kontoret – 18:00.” I tre dagar har den transkontinentala telefonlinjen varit död, bortsett från några panikartade pr-människor som påstår att de inte har en aning om var Carter är. Jag fruktar naturligtvis det värsta – eller åtminstone det tokigt osannolika. Bortförd av rymdvarelser? Hemlig regeringsoperation? Ett katastrofalt middagsavtal med en enorm muterad, parasitisk orm? Jag vill så gärna tro …
”Jag sitter jour som jurymedlem”, erkänner Carter efter att han till slut lokaliserats till Kalifornien. Det är en fantastisk tanke i sig – speciellt om försvaret i den här rättssaken vilar på en konspiration av skrämmande regeringsoperationer, utomjordingar och Elvis – men jag tror snarare att den tidigare redaktören på Surfing Magazine i själva verket jagade vågor på Stilla havet. ”Jag önskar att jag hade surfat”, säger Carter så torrt att vi vill stänka vatten på honom. Surfar han fortfarande? ”Alltid. Men inte idag.”
Otroligt nog är det elva år sedan Arkiv X för första gången hittade sin väg genom de ockulta motorvägarna i USA [25 år 2018 – Red.]. Serien var en blandning av När lammen tystnar, Twin Peaks och Twilight Zone. Den var hipp, kuslig, sexig och mörk och såg till att skaparen kröntes till en av de stora revolutionära inom tv-industrin. Carter gav oss en ambitiös, filmisk vision till den lilla skärmen och gjorde miniatyrfilmer som definierade 90-talskulturen i hela sin förvridna, paranoida härlighet.
Arkiv X var stort. Det kan vara att vi har glömt hur stort det faktiskt var. Serien var större än Buffy, större än Star Trek och en hårsmån från Star Wars i att vara ett lika autentiskt och epokdefinierande fenomen. Hjältarna var väl ingraverade i den kulturella tidsandan – Gillian Anderson i läppglans och underkläder i FHM; en lakonisk David Duchovny som gästartist på Letterman och The Larry Sanders Show. Bokhyllor rasade under vikten av avsnittsguider, seriemagasin och annat. Catatonia sjöng en psalm till Mulder och Scully samtidigt som seriens egna spöklika temalåt nådde toppen på hitlistorna. Fanskaran var med på att knuffa igång internet. Om 1995 hade en färg så var det Arkiv X-grön – den mystiska, självlysande färgnyansen som alltid tog fram bilder av obduktioner vid Area 51.
Och så, i likhet med britpop och Chris Evans slutade plötsligt Arkiv X. Serien försvann från den kulturella radarn utan att lämna efter sig i stort sett någonting förutom minnen, för alltid dömd att hamna på en vind och i second hand-butiker. Sanningen hade kommit fram. X var borta.
EN KULTSERIE FOR ALLA
”Arkiv X har faktiskt varit på omslaget till TV Guide två gånger under loppet av de sista tre månaderna här borta”, invänder Carter medan han låter lika överraskad som någon annan. ”Det är konstigt, för det känns som om serien fortfarande är i luften.”
”Jag har lite mer perspektiv på det nu”, erkänner han. ”Jag tror inte jag någon gång kommer att ha ett helt riktigt perspektiv. Vi var den största kultserien på planeten och jag tänkte alltid på oss som en kultserie även då vi nådde fram till allmänheten.
Jag brukade läsa recensioner om oss i politiska kommentarer och marknadsföringskampanjer. Det är då man inser att man har penetrerat en del av
”Arkiv X var hipp, kuslig, sexig och mörk.”
”Mycket av Arkiv X:s framgång var tur och timing. Det fanns inget liknande på tv.”
kulturen. Men man vet aldrig hur folk kommer att se på en vid ett senare tillfälle. Det får vara upp till framtiden.”
Fjärmade Arkiv X sin publik till slut? Skrämde den bort tittarna genom att gräva ner sig i sin egen invecklade mytologi, det ändlösa dravlet om svart olja, bin och prisjägare? Carter avvisar tanken om att serien till sist kvävdes av sin egen bakgrundshistoria.
”Jag håller inte med om det, men jag sympatiserar med det”, erkänner han. ”När en serie pågår i nio år är det väldigt mycket man måste vara trogen mot. Jag tror vi var den första serie som faktiskt åberopade handlingen som en mytologi. Ja, det blev komplicerat, men jag tycker att vi jobbade mycket hårt varenda episod med att se till att ingen lämnades i sticket och hjälpte till att komma ikapp. Jag tror att serien känns invecklad om man bara ser den ibland, men om man ser den hela tiden som en hängiven gör så blir det mindre komplicerat.”
Kom igen – du kom på saker under tiden. ”Jag hade en idé om vart jag ville. Jag visste bara inte hur jag skulle ta mig dit. Och det var det som var roligt, för om idéerna är för tydliga eller för rigida upptäcker man att man tvingar sig fram snarare än hittar den rätta vägen.
Det var en punkt under det fjärde och femte året där vi hade tagit fram så mycket mytologi att historierna började berätta sig själva på något sätt. Plötsligt började allt att utvecklas på egen hand. Vi var trogna det vi hade skapat och historierna slutade med att bli ganska vackra som en …” Carter ler, nästan generad över sin egen metafor. ”En vacker matteekvation!”
VARAKTIG SUCCÉ
Huvudrollsinnehavaren David Duchovny lämnade serien det åttonde året, men Carter förnekar att det var det som var dödsstöten. Och nej, serien gick aldrig igenom en lång, eländig period som fick fansen att vädja om att den skulle dras in.
”Vet du, jag tror aldrig att vi kom till den punkten. På riktigt. Jag tycker vi gjorde ett strålande arbete det sista året. Eftersom David hade lämnat serien kanske folk som satte på kanalen såg på den som något annat än Arkiv X, men historierna – och utförandet av de historierna – var fantastiska. Och Robert Patrick och Annabeth Gish gjorde ett väldigt bra jobb. Serien ändrade sig, men vi nådde aldrig en punkt där allt pekade nedåt.”
Enligt Time Magazine var han en av de 25 mest inflytelserika personerna i USA 1997. People kallade honom för en av världens vackraste människor 1998. Allt Carter ville, var att bli den nye Rod Serling, den stora hjärnan bakom Twilight Zone.
”Vi skrev båda om det okända, men jag känner att jämförelserna slutar där. Varje jämförelse är smickrande för mig men är det lika smickrande för Serling? Jag har mycket att leva upp till.”
Och Rod Serling hamnade definitivt aldrig på omslaget av Rolling Stone, avbildad när han låg halvnaken i en säng med sina stjärnor. ”En annan generation”, ler Carter. Men det skulle se ut det. ”Han skulle ha haft en cigarett. Han skulle ha satt fyr på sängen …”
Är Carter redo för att Arkiv X blir retro? Att serien kommer att bli föremål för kärleksfull men lite irriterande imitation av stora mobiltelefoner? Det är väl oundvikligt? ”Förmodligen”, säger Carter. ”Jag vet inte vad jag känner kring det. Jag tror att kvaliteten är sådan att serien aldrig kommer att bli betraktad som kitsch. Den gjordes med så mycket
omsorg och visuellt sett var den alltid förträfflig för vi hade tid att göra det. Jag tror aldrig man kommer att se något liknande på vanlig tv igen.”
NY FILM?
Hur ser han på sitt arv i tv-landskapet idag? Är inte dagens tv en enda stor syndaflod av realityserier och liknande, det den amerikanska mediemogulen Ted Turner nyligen avskrev som ”en bunt billiga trick”?
”Det är lite frustrerande med hänsyn till var vi var för tio år sedan och var vi är idag. Saker och ting har ändrats. Jag vet inte om man kan kalla det billiga trick. Vissa realityserier är genuint intressanta. Det är annorlunda. Man kan kalla det billiga trick, men det är bara en del av kulturen vi lever i. Kanske vi en vacker dag kommer tillbaka till lite traditionellt historieberättande.”
”Så mycket av framgången för Arkiv X baserades på tur och timing. Det fanns ingenting på tv som liknade den på den tiden. Vi var på en kanal som gjorde saker annorlunda.”
Om Carter skulle ha gjort Arkiv X idag, hur skulle han då spelat på vår paranoia? Vilka monster lurar under sängen på 2000-talet?
”Åh, det är uppenbart. Det är annorlunda och mer verkligt. Det handlar inte om saker som lurar om natten längre. Det handlar om saker som smäller om natten. Den globala terrorismens realitet skulle definitivt påverka riktningen för en serie som Arkiv X. Det kan till och med göra liknande serier överflödiga.” Litar folk mer eller mindre på myndigheter nu än förr? ”Intressant fråga. Jag tror de på något sätt litar mer på myndigheter för att de vill bli beskyddade. På andra sätt har de fått mindre tilltro.”
Mulder och Scully kan snart få en chans att lysa med sina berömda ficklampor på våra värsta rädslor. Carter förbereder för ögonblicket en andra spelfilm för de två sanningsjägarna [I Want To Believe släpptes till slut 2008 – Red.].
”Jag tror det finns intresse för det, men det måste bli bra. Folk vill inte se vad som helst. Vad som än händer kommer jag att göra något bra som folk har lust att se.”
Och vilken historia har han lust att berätta? Carter ler hemlighetsfullt. ”Inte en mytologisk en, jag kan säga så pass mycket!”