Twilight Zone
Den svartvita antologiseriens inflytande märks än idag. Vi firar arvet efter Twilight Zone.
Virvlande dimma fyller tv-skärmen. Moln dyker upp över horisonten. En klar, välkänd röst hörs: ”Det finns en femte dimension bortom det som är känt för människor. Det är en dimension lika enorm som rymden och lika ändlös som evigheten …” Det är svårt att föreställa sig vad publiken tänkte under sin första resa till Twilight Zone när episod ett, ”Where is Everybody?”, sändes den 2 oktober 1959. Twilight Zone var ett påfund av den amerikanska manusförfattaren Rod Serling och det var en serie som inte liknade någon annan. I motsats till Playhouse 90 och de andra antologidramerna som Serling hade skrivit tidigare var detta ren science fiction och fantasi. Men olikt föregångarna One Step Beyond och Science Fiction Theater gjorde den inte anspråk på att vara baserad på verkligheten. Ändå framstod den som realistisk, eftersom Serling alltid såg till att hans rollkaraktärer trots allt var vanligt folk.
Ta till exempel ”Where Is Everybody?”. Den skildrar sammanbrottet hos en person som lider av minnesförlust (Earl Holliman). Han befinner sig ensam i en övergiven stad. Hans desperation tilltar genom avsnittet tills han kollapsar på slutet – och visar sig då vara en astronaut under träning i ett isolerat bås.
Även om första avsnittet saknade de typiska ironiska vändningarna som Twilight Zone senare blev känd för hade den en funktion i och med att den introducerade en vanlig publik till en slags surrealism – en publik som kanske var ovan vid att ha onaturliga element i underhållningen. Och den tog itu med ett tema – främlingskap – som den skulle återkomma till om och om igen. Som
”Detta var ren science fiction och fantasi.”
manusförfattaren Marc Scott Zicree skriver i The Twilight Zone Companion var serien den första och kanske enda tv-serie som med jämna mellanrum tog itu med urbant främlingskap. Från ”Where Is Everybody?” till ”The Monsters Are Due On Maple Street” blev Rod Serlings ”rädsla för det okända som påverkar dig på ett sätt du inte kan dela med andra” det dominerande motivet.
Science fiction-författaren George Clayton Johnson, som skrev Logan’s Run och sågs som en av de bästa manusförfattarna till Twilight Zone, säger till SFX att seriens distinkta stil kom från Serlings bakgrund i realistiskt drama blandat med en önskan om att introducera ”en dos surrealism”.
”Vi får inte glömma att Rod Serling var en dramatiker”, säger Johnson. ”Han skrev för scenen och så dök det här nya tv-fenomenet upp, så varför inte skriva teater för tv? När vi går tillbaka till teatern och dess traditioner är det realism som gäller. Det är verkligheten vi siktar mot.
Vi försöker att exponera sanningen. Med en sådan filosofi var teatern i grund och botten ett argument. Det var det Rod önskade att göra. Det var där hans hjärta fanns. Men han fördes på sätt och vis åt sidan av televisionens tekniska utveckling och av det faktum att han var väldigt bra på vad han gjorde och vann många priser. Men vad han var intresserad av var i grunden idén om att vi skriver en realistisk historia i varje detalj, med undantag för en beröring av det inbillade, en aning udda, konstiga som är oroväckande.”
PRISVINNARE
Även om han värdesatte den tidiga framgången drog Serling sig inte för att dela rampljuset med andra. Visst, han skrev 28 av de 36 manusen till första säsongen (och vann under tiden den första av två Emmy-priser för sitt arbete med serien), han var berättarrösten för alla avsnitt och blev senare värd för serien. Men han förstod värdet av att låta dem som skrev verken han bearbetade, eller som han var inspirerad av, ingå i sitt författarstall. Med hjälp av producenten Buch Houghton anlitade han namn som Richard Matheson, Charles Beaumont och, till slut, den unika Ray Bradbury som senare kom att bearbeta sitt eget avsnitt, ”I Sing The Body Electric”.
”Det är verkligen det centrala i denna fantastiskt stora Twilight Zone-story: självaste Ray Bradbury, den eminente”, säger Johnson. ”Han var Charles Beaumonts, Richard Mathesons och min hjälte.
Och Jerry Sohls och Theodore Sturgeons. De som oftast skrev for Twilight Zone hade redan blivit trollbundna av Ray Bradbury. Efter ett tag hittade Serling ett sätt att få dem att bli en del av hela hans cirkus. Det som band samman hela gruppen var det faktum att alla var mycket förtrogna med idén om det surrealistiska dramat. Och också idén om det som i grunden var ett filmat teaterskådespel.”
Under Twilight Zones första säsong anpassade Serling ofta dessa författares historier. Men det tog inte lång tid förrän han anlitade dem till att skriva sina egna tv-manus.
”Hans affärsmän”, säger Johnson, ”var tillräckligt smarta för att inse att om de köpte rättigheterna till att anpassa materialet kunde de anlita några andra till att anpassa det så att de slapp den temperamentsfulla konstnären som säger ’Varför ändrar du min historia?’. Men när de upptäckte hur professionella Richard och Charles var släppte de den hållningen och började anlita dem till att inte bara ta fram historierna utan också att anpassa dem till tv. Det gjorde dem till manusförfattare i linje med Rod Serling själv. Han var lyckligtvis – all eloge – inte rädd för att andra författare i hans stab skulle överglänsa honom.”
Johnson sålde sin första historia – ”All Of Us
Are Dying” – till Serling (som gav den titeln ”The Four Of Us Are Dying”). Han kom senare att skriva några av de populäraste episoderna, bland annat
”Listan på skådespelare är nästan en komplett översikt över tv- och filmlegender från Hollywood.”
”A Penny For Your Thoughts”, ”Kick The Can” och ”Nothing In The Dark” (med Robert Redford i huvudrollen som ”Mr. Death”, ett av hans första framträdanden på skärmen).
”Många av de bästa episoderna Rod skrev”, säger Johnson, ”var ganska enkla små teaterskådespel som filmades för tv som ’Five Characters In
Search Of An Exit’. En grupp människor befinner sig i ett slags utrymme som de inte vet vad det är. Alla är klädda olika – en är klädd som en ballerina och en annan som en officer i det militära. Man tittar på dem och tänker ’Vad är clownens roll?’ Och man hör frågorna de ställer sig själva och det hela blir väldigt paradoxalt, mystiskt och filosofiskt. Till slut kommer man fram till att alla är i en jädra tunna och bara är dockor.”
STJÄRNSPÄCKAD
Listan på skådespelare som spelade i de enskilda avsnitten i Twilight Zone är nästan en komplett översikt över tv- och filmlegender från Hollywood: James Coburn, Lee Marvin, Charles Bronson, Robert Duvall, Burt Reynolds, Peter Falk, Mickey Rooney, Martin Landau, William Shatner, Leonard Nimoy, Telly Savalas, Roddy Mcdowall, Dennis Hopper … Historierna som visade fram deras talanger kunde vara både oförutsägbara och skrämmande, hjärtevärmande och surrealistiska. Bakom kulisserna anlitade Serling kompositörer som Jerry Goldsmith, Franz Waxman och Bernard Hermann, som skrev temalåten till första säsongen innan den ersattes av den franska kompositören Marius Constants mer välkända melodi som bland annat använder bongotrummor. Och Serling använde regissörer som Richard Donner, Christian Nyby (som stod bakom den ursprungliga versionen av The Thing) och Don Siegel (som regisserade den ursprungliga versionen av Världsrymden anfaller).
Serlings namn blev mer och mer känt efterhand som Twilight Zone fortsatte sändas och även hans ansikte. ”Den enda författare i historien”, säger biografen Joel Ingel, ”vars namn, ansikte och röst är lika välkända som det han skrev.” Varje vecka dök han upp hos familjer över hela landet. En attraktiv närvaro, ett paradexempel på Madison Avenue-stilen från tidigt 60-tal. Och hans oklanderliga skräddarsydda kostymer spelade också en viktig roll. För i likhet med Beatles fungerade Serlings kostymer som en sorts trojansk häst som gjorde att han blev lättare accepterad av ”respektabla” amerikanska familjer som vanligtvis avvisade det okonventionella eller bisarra.
”Twilight Zone”, säger Johnson, ”tog itu med det utanförskap som hippierna upplevde och även Summer of Love-människorna som intog Kalifornien och sålde tidningar på gatan för att överleva. Hippierörelsen ägde rum samtidigt som Twilight Zone. Och samtidigt som studentupproren som inträffade på de olika universiteten. Den motsatte sig kriget i Vietnam. Den kämpade för idéer om jämlikhet och medborgerliga rättigheter. Allt detta var mycket viktigt på 60-talet.”
Serlings arbete handlade ofta om jämlikhet, ibland berättat på ett okonventionellt sätt. ”The
Big Tall Wish”, exempelvis – historien om en boxare som bryter handen men som helas av en liten pojkes böner – visade svarta skådespelare i en dramatisk historia som inte handlade om rasfrågor, något som saknade motstycke 1960. Andra episoder, som ”Two”, främjade fred mellan Sovjetunionen och USA. På grund av historier som dessa vann Twilight Zone Unity Award-priset ”för enastående bidrag till att förbättra rasrelationer”.
Dessvärre miste Serling sin inre fred. Twilight Zone nådde aldrig de högsta tittarsiffrorna. Efter att ha tagit striden mot indragning under lång tid tröttnade Serling på kampen och gick med på att stoppa programmet efter fem säsonger. Han skrev senare flera manus – bland annat Apornas planet
– och gjorde en uppföljare 1970 med skräckserien
Night Gallery. Men Serling fick inte samma grad av kontroll som han haft under Twilight Zone. Två år efter det att Night Gallery dragits in dog Rod Serling av en hjärtinfarkt 50 år gammal.
”Han lärde oss att tänka i andra kategorier”, säger Johnson. ”Vi hade vant oss vid omkring ett dussin kategorier. Nu har vi ett par hundra kategorier, och många av dem dök upp för att Serling inspirerade andra som började göra film. Exempel som Star Wars och Star Trek växte på sätt och vis fram från den serien, på samma sätt som den hade vuxit fram från serier som One Step Beyond. Men alla saknade upphovet – vilket var ett litet skådespel i en akt, en fullständig historia, komplett i sig själv – det är en viktig läxa.”
En läxa som – om vi törs säga det – lärs bäst i Twilight Zone …