Twi­light Zo­ne

Den svart­vi­ta an­to­lo­gi­se­ri­ens in­fly­tan­de märks än idag. Vi firar ar­vet ef­ter Twi­light Zo­ne.

Topp 100 TV-serier (Sweden) - - Innehåll - Text: Jo­seph Mc­ca­be

Virv­lan­de dim­ma fyl­ler tv-skär­men. Moln dy­ker upp över ho­ri­son­ten. En klar, väl­känd röst hörs: ”Det finns en fem­te di­men­sion bort­om det som är känt för män­ni­skor. Det är en di­men­sion li­ka enorm som rymden och li­ka änd­lös som evig­he­ten …” Det är svårt att fö­re­stäl­la sig vad publi­ken tänk­te un­der sin förs­ta re­sa till Twi­light Zo­ne när epi­sod ett, ”Whe­re is Eve­ry­bo­dy?”, sän­des den 2 ok­to­ber 1959. Twi­light Zo­ne var ett på­fund av den ame­ri­kans­ka ma­nus­för­fat­ta­ren Rod Ser­ling och det var en se­rie som inte lik­na­de nå­gon an­nan. I mot­sats till Play­house 90 och de and­ra an­to­lo­gidra­mer­na som Ser­ling ha­de skri­vit ti­di­ga­re var det­ta ren sci­ence fic­tion och fan­ta­si. Men olikt fö­re­gång­ar­na One Step Beyond och Sci­ence Fic­tion Thea­ter gjor­de den inte an­språk på att va­ra ba­se­rad på verk­lig­he­ten. Än­då fram­stod den som re­a­lis­tisk, ef­tersom Ser­ling all­tid såg till att hans roll­ka­rak­tä­rer trots allt var van­ligt folk.

Ta till ex­em­pel ”Whe­re Is Eve­ry­bo­dy?”. Den skild­rar sam­man­brot­tet hos en per­son som li­der av min­nes­för­lust (Earl Hol­li­man). Han be­fin­ner sig en­sam i en över­gi­ven stad. Hans de­spe­ra­tion till­tar ge­nom av­snit­tet tills han kol­lap­sar på slu­tet – och vi­sar sig då va­ra en ast­ro­naut un­der trä­ning i ett iso­le­rat bås.

Även om förs­ta av­snit­tet sak­na­de de ty­pis­ka iro­nis­ka vänd­ning­ar­na som Twi­light Zo­ne se­na­re blev känd för ha­de den en funk­tion i och med att den in­tro­du­ce­ra­de en van­lig publik till en slags sur­re­a­lism – en publik som kanske var ovan vid att ha ona­tur­li­ga ele­ment i un­der­håll­ning­en. Och den tog itu med ett te­ma – främ­ling­skap – som den skul­le åter­kom­ma till om och om igen. Som

”Det­ta var ren sci­ence fic­tion och fan­ta­si.”

ma­nus­för­fat­ta­ren Marc Scott Zicree skriver i The Twi­light Zo­ne Com­pa­ni­on var se­ri­en den förs­ta och kanske en­da tv-se­rie som med jäm­na mel­lan­rum tog itu med ur­bant främ­ling­skap. Från ”Whe­re Is Eve­ry­bo­dy?” till ”The Mons­ters Are Due On Map­le Stre­et” blev Rod Ser­lings ”räds­la för det okän­da som på­ver­kar dig på ett sätt du inte kan de­la med and­ra” det do­mi­ne­ran­de mo­ti­vet.

Sci­ence fic­tion-för­fat­ta­ren Ge­or­ge Clay­ton John­son, som skrev Lo­gan’s Run och sågs som en av de bäs­ta ma­nus­för­fat­tar­na till Twi­light Zo­ne, sä­ger till SFX att se­ri­ens di­stink­ta stil kom från Ser­lings bak­grund i re­a­lis­tiskt dra­ma blan­dat med en öns­kan om att in­tro­du­ce­ra ”en dos sur­re­a­lism”.

”Vi får inte glöm­ma att Rod Ser­ling var en dra­ma­ti­ker”, sä­ger John­son. ”Han skrev för sce­nen och så dök det här nya tv-fe­no­me­net upp, så var­för inte skri­va te­a­ter för tv? När vi går till­ba­ka till te­a­tern och dess tra­di­tio­ner är det re­a­lism som gäl­ler. Det är verk­lig­he­ten vi sik­tar mot.

Vi för­sö­ker att ex­po­ne­ra san­ning­en. Med en så­dan fi­lo­so­fi var te­a­tern i grund och bot­ten ett ar­gu­ment. Det var det Rod öns­ka­de att gö­ra. Det var där hans hjär­ta fanns. Men han för­des på sätt och vis åt si­dan av te­le­vi­sio­nens tek­nis­ka ut­veck­ling och av det fak­tum att han var väl­digt bra på vad han gjor­de och vann många pri­ser. Men vad han var in­tres­se­rad av var i grun­den idén om att vi skriver en re­a­lis­tisk histo­ria i var­je de­talj, med un­dan­tag för en be­rö­ring av det in­bil­la­de, en aning ud­da, kons­ti­ga som är oro­väc­kan­de.”

PRISVINNARE

Även om han vär­desat­te den ti­di­ga fram­gång­en drog Ser­ling sig inte för att de­la ramp­lju­set med and­ra. Visst, han skrev 28 av de 36 ma­nu­sen till förs­ta sä­song­en (och vann un­der ti­den den förs­ta av två Em­my-pri­ser för sitt ar­be­te med se­ri­en), han var be­rät­tar­rös­ten för al­la av­snitt och blev se­na­re värd för se­ri­en. Men han för­stod vär­det av att lå­ta dem som skrev ver­ken han be­ar­be­ta­de, el­ler som han var in­spi­re­rad av, in­gå i sitt för­fat­tarstall. Med hjälp av pro­du­cen­ten Buch Houghton an­li­ta­de han namn som Ri­chard Mat­he­son, Char­les Beau­mont och, till slut, den uni­ka Ray Brad­bu­ry som se­na­re kom att be­ar­be­ta sitt eget av­snitt, ”I Sing The Bo­dy Electric”.

”Det är verk­li­gen det cen­tra­la i den­na fan­tas­tiskt sto­ra Twi­light Zo­ne-sto­ry: själ­vas­te Ray Brad­bu­ry, den emi­nen­te”, sä­ger John­son. ”Han var Char­les Beau­monts, Ri­chard Mat­he­sons och min hjäl­te.

Och Jer­ry Sohls och The­o­do­re Stur­geons. De som of­tast skrev for Twi­light Zo­ne ha­de re­dan bli­vit troll­bund­na av Ray Brad­bu­ry. Ef­ter ett tag hit­ta­de Ser­ling ett sätt att få dem att bli en del av he­la hans cir­kus. Det som band sam­man he­la grup­pen var det fak­tum att al­la var myc­ket för­trog­na med idén om det sur­re­a­lis­tis­ka dra­mat. Och ock­så idén om det som i grun­den var ett fil­mat te­a­ter­skå­de­spel.”

Un­der Twi­light Zo­nes förs­ta sä­song an­pas­sa­de Ser­ling of­ta des­sa för­fat­ta­res histo­ri­er. Men det tog inte lång tid för­rän han an­li­ta­de dem till att skri­va si­na eg­na tv-ma­nus.

”Hans af­färs­män”, sä­ger John­son, ”var till­räck­ligt smar­ta för att in­se att om de köp­te rät­tig­he­ter­na till att an­pas­sa ma­te­ri­a­let kun­de de an­li­ta någ­ra and­ra till att an­pas­sa det så att de slapp den tem­pe­ra­ments­ful­la konst­nä­ren som sä­ger ’Var­för änd­rar du min histo­ria?’. Men när de upp­täck­te hur pro­fes­sio­nel­la Ri­chard och Char­les var släpp­te de den håll­ning­en och bör­ja­de an­li­ta dem till att inte ba­ra ta fram histo­ri­er­na ut­an ock­så att an­pas­sa dem till tv. Det gjor­de dem till ma­nus­för­fat­ta­re i lin­je med Rod Ser­ling själv. Han var lyck­ligt­vis – all eloge – inte rädd för att and­ra för­fat­ta­re i hans stab skul­le över­glän­sa ho­nom.”

John­son sål­de sin förs­ta histo­ria – ”All Of Us

Are Dy­ing” – till Ser­ling (som gav den ti­teln ”The Four Of Us Are Dy­ing”). Han kom se­na­re att skri­va någ­ra av de po­pu­lä­ras­te epi­so­der­na, bland an­nat

”Lis­tan på skå­de­spe­la­re är näs­tan en kom­plett över­sikt över tv- och film­le­gen­der från Hol­ly­wood.”

”A Pen­ny For Your Thoughts”, ”Kick The Can” och ”Not­hing In The Dark” (med Ro­bert Red­ford i hu­vud­rol­len som ”Mr. De­ath”, ett av hans förs­ta fram­trä­dan­den på skär­men).

”Många av de bäs­ta epi­so­der­na Rod skrev”, sä­ger John­son, ”var gans­ka enk­la små te­a­ter­skå­de­spel som fil­ma­des för tv som ’Fi­ve Cha­rac­ters In

Se­arch Of An Ex­it’. En grupp män­ni­skor be­fin­ner sig i ett slags ut­rym­me som de inte vet vad det är. Al­la är kläd­da oli­ka – en är klädd som en bal­le­ri­na och en an­nan som en of­fi­cer i det mi­li­tä­ra. Man tit­tar på dem och tän­ker ’Vad är clow­nens roll?’ Och man hör frå­gor­na de stäl­ler sig själ­va och det he­la blir väl­digt pa­ra­dox­alt, mys­tiskt och fi­lo­so­fiskt. Till slut kom­mer man fram till att al­la är i en jäd­ra tun­na och ba­ra är doc­kor.”

STJÄRNSPÄC­KAD

Lis­tan på skå­de­spe­la­re som spe­la­de i de en­skil­da av­snit­ten i Twi­light Zo­ne är näs­tan en kom­plett över­sikt över tv- och film­le­gen­der från Hol­ly­wood: Ja­mes Co­burn, Lee Mar­vin, Char­les Bron­son, Ro­bert Du­vall, Burt Rey­nolds, Pe­ter Falk, Mic­key Roo­ney, Mar­tin Lan­dau, Wil­li­am Shat­ner, Le­o­nard Ni­moy, Tel­ly Sa­va­las, Rod­dy Mc­do­wall, Den­nis Hop­per … Histo­ri­er­na som vi­sa­de fram de­ras ta­lang­er kun­de va­ra bå­de oför­ut­säg­ba­ra och skräm­man­de, hjär­te­vär­man­de och sur­re­a­lis­tis­ka. Bakom ku­lis­ser­na an­li­ta­de Ser­ling kom­po­si­tö­rer som Jer­ry Goldsmith, Franz Wax­man och Ber­nard Her­mann, som skrev te­malå­ten till förs­ta sä­song­en in­nan den er­sat­tes av den frans­ka kom­po­si­tö­ren Ma­ri­us Con­stants mer väl­kän­da me­lo­di som bland an­nat an­vän­der bongotrum­mor. Och Ser­ling an­vän­de re­gis­sö­rer som Ri­chard Don­ner, Christi­an Ny­by (som stod bakom den ur­sprung­li­ga ver­sio­nen av The Thing) och Don Si­e­gel (som re­gis­se­ra­de den ur­sprung­li­ga ver­sio­nen av Världs­rym­den anfaller).

Ser­lings namn blev mer och mer känt ef­ter­hand som Twi­light Zo­ne fort­sat­te sän­das och även hans an­sik­te. ”Den en­da för­fat­ta­re i histo­ri­en”, sä­ger bi­o­gra­fen Joel Ing­el, ”vars namn, an­sik­te och röst är li­ka väl­kän­da som det han skrev.” Var­je vec­ka dök han upp hos fa­mil­jer över he­la lan­det. En at­trak­tiv när­va­ro, ett pa­radex­em­pel på Ma­di­son Avenue-sti­len från ti­digt 60-tal. Och hans oklan­der­li­ga skräd­dar­syd­da ko­sty­mer spe­la­de ock­så en viktig roll. För i lik­het med Be­at­les fun­ge­ra­de Ser­lings ko­sty­mer som en sorts tro­jansk häst som gjor­de att han blev lät­ta­re ac­cep­te­rad av ”re­spek­tab­la” ame­ri­kans­ka fa­mil­jer som van­ligt­vis av­vi­sa­de det okon­ven­tio­nel­la el­ler bi­sar­ra.

”Twi­light Zo­ne”, sä­ger John­son, ”tog itu med det ut­an­för­skap som hip­pi­er­na upp­lev­de och även Sum­mer of Lo­ve-män­ni­skor­na som in­tog Ka­li­for­ni­en och sål­de tid­ning­ar på ga­tan för att över­le­va. Hip­pi­e­rö­rel­sen ägde rum sam­ti­digt som Twi­light Zo­ne. Och sam­ti­digt som stu­dentupp­ro­ren som in­träf­fa­de på de oli­ka uni­ver­si­te­ten. Den mot­sat­te sig kri­get i Vi­et­nam. Den käm­pa­de för idéer om jäm­lik­het och med­bor­ger­li­ga rät­tig­he­ter. Allt det­ta var myc­ket vik­tigt på 60-ta­let.”

Ser­lings ar­be­te hand­la­de of­ta om jäm­lik­het, ibland be­rät­tat på ett okon­ven­tio­nellt sätt. ”The

Big Tall Wish”, ex­em­pel­vis – histo­ri­en om en box­a­re som bry­ter han­den men som he­las av en li­ten poj­kes bö­ner – vi­sa­de svar­ta skå­de­spe­la­re i en dra­ma­tisk histo­ria som inte hand­la­de om ras­frå­gor, nå­got som sak­na­de mot­styc­ke 1960. And­ra epi­so­der, som ”Two”, främ­ja­de fred mel­lan Sov­je­tu­ni­o­nen och USA. På grund av histo­ri­er som des­sa vann Twi­light Zo­ne Uni­ty Award-pri­set ”för ena­stå­en­de bi­drag till att för­bätt­ra ras­re­la­tio­ner”.

Dessvär­re mis­te Ser­ling sin in­re fred. Twi­light Zo­ne nåd­de ald­rig de högs­ta tit­tar­siff­ror­na. Ef­ter att ha ta­git stri­den mot in­drag­ning un­der lång tid trött­na­de Ser­ling på kam­pen och gick med på att stop­pa pro­gram­met ef­ter fem sä­song­er. Han skrev se­na­re fle­ra ma­nus – bland an­nat Apor­nas pla­net

– och gjor­de en upp­föl­ja­re 1970 med skräck­se­ri­en

Night Gal­le­ry. Men Ser­ling fick inte sam­ma grad av kon­troll som han haft un­der Twi­light Zo­ne. Två år ef­ter det att Night Gal­le­ry dra­gits in dog Rod Ser­ling av en hjär­tin­farkt 50 år gam­mal.

”Han lär­de oss att tän­ka i and­ra ka­te­go­ri­er”, sä­ger John­son. ”Vi ha­de vant oss vid om­kring ett dus­sin ka­te­go­ri­er. Nu har vi ett par hund­ra ka­te­go­ri­er, och många av dem dök upp för att Ser­ling in­spi­re­ra­de and­ra som bör­ja­de gö­ra film. Ex­em­pel som Star Wars och Star Trek väx­te på sätt och vis fram från den se­ri­en, på sam­ma sätt som den ha­de vux­it fram från se­ri­er som One Step Beyond. Men al­la sak­na­de upp­ho­vet – vil­ket var ett li­tet skå­de­spel i en akt, en full­stän­dig histo­ria, kom­plett i sig själv – det är en viktig läxa.”

En läxa som – om vi törs sä­ga det – lärs bäst i Twi­light Zo­ne …

”Kan den äk­ta mars­bon va­ra så vän­lig och re­sa sig upp?” – och så gör han det.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.