Sopranos

Det är den 10 ja­nu­a­ri 1999 och en ny Hbo-se­rie ska släp­pas. Den he­ter Sopranos. Vad hand­lar den om? Ett gäng kvinn­li­ga ope­ras­ång­a­re? Ja­ha, det är ett maf­fi­adra­ma … Coolt.

Topp 100 TV-serier (Sweden) - - Innehåll -

Man viss­te inte så myc­ket om Sopranos in­nan den dök upp på tv-skär­men. HBO för­vän­ta­de sig inte någ­ra sto­ra sa­ker från se­ri­en och mark­nads­fö­ring­en gjor­de sig knappt syn­bar på en kul­tu­rell ska­la. Men det tog inte lång tid för­rän den vi­sa­de sin ra­di­ka­lism – den dy­ker upp re­dan i in­tro­sång­en,

Wo­ke Up This Mor­ning, med det brit­tis­ka ban­det Ala­ba­ma 3. Skul­le inte det­ta va­ra ett maf­fi­adra­ma? Kon­ven­tio­nell vis­dom skul­le ha gett in­tro­se­kven­sen en Ve­gas-låt. Kanske nå­got av Si­nat­ra? En snutt från To­ny Ben­nett, kanske? Men det var inte myc­ket som var kon­ven­tio­nellt med Sopranos, i al­la fall om man ser till 1999 års stan­dard.

De som har vux­it upp i en värld ef­ter Sopranos bör kanske på­min­nas om hur pri­mi­tiv ame­ri­kansk tv var på den ti­den. Även om det fanns någ­ra up­pen­ba­ra un­dan­tag (Twi­light Zo­ne, Hill Stre­et Blues, Che­ers och Twin Peaks, al­la flag­ga­de för mo­di­ga och in­no­va­ti­va tv-ma­nus) så var det få som ha­de sam­ma am­bi­tions­ni­vå som in­om film och litteratur. Tv var en näs­tan ute­slu­tan­de epi­so­disk platt­form (som ka­na­ler­na be­trak­ta­de som en nöd­vän­dig­het, ef­tersom det för­enk­la­de att sän­da epi­so­der i re­pris i val­fri ord­nings­följd), nå­got som na­tur­ligt­vis kväv­de de be­rät­tan­de am­bi­tio­ner­na för en konst­när­ligt törs­tig ma­nus­för­fat­ta­re. Där böc­ker och film lät en krä­van­de publik hit­ta kom­plexa roll­ka­rak­tä­rer fanns det på tv ba­ra plats för mo­di­ga hjäl­tar och prin­cip­fas­ta la­gens väk­ta­re. För folk som Sopranos-ska­pa­ren Da­vid Cha­se var av­sak­na­den av den fri­he­ten kvä­van­de.

Men Sopranos var an­norlun­da. Att på­stå att den ska­ka­de om sin kul­tu­rel­la sam­tid vo­re en un­der­drift. Näs­tan över en natt om­de­fi­ni­e­ra­de den vad man kun­de gö­ra på den lil­la skär­men. Det var inte ba­ra full­stän­digt fritt fram när det gäll­de våld och na­ken­het (nå­got som var för­bju­det på de re­klam­fyll­da, spons­ra­de tv-ka­na­ler­na), ut­an med To­ny Sopra­no ska­pa­de Cha­se ock­så en rik och kom­plex an­ti­hjäl­te som ald­rig ha­de bli­vit god­känd på en tra­di­tio­nell tv-ka­nal. I vil­ken som helst an­nan se­rie skul­le To­ny ha va­rit en bi­roll – en en­di­men­sio­nell skurk som skul­le ha vi­sat hur rättskaf­fens den käc­ka hjäl­ten var. Vi skul­le ald­rig ha mött hans fru, mam­ma, son el­ler dot­ter. Vi skul­le ald­rig ha fått in­syn i tim­mar­na med te­ra­peu­ten där han be­rät­ta­de om si­na för­la­man­de pa­ni­kat­tac­ker. Vi skul­le inte ha fått se till­ba­kablic­kar på hans barn­dom el­ler fått veta nå­got om hans ut­omäk­ten­skap­li­ga även­tyr. Al­la des­sa ex­tra sa­ker stop­pa­de inte To­ny från att bli ett mons­ter, men det hjälp­te oss att för­stå ho­nom.

Men ta bort al­la gen­re­drag, al­la pi­sto­ler och dy­ra klä­der så är Sopranos egent­li­gen en se­rie om folk som lju­ger för varand­ra. To­ny lju­ger för sin fru, för te­ra­peu­ten och även för sig själv. Al­la re­la­tio­ner i se­ri­en byg­ger på lögn­er – To­ny och Ar­tie, To­ny och tea­met, To­ny och Ju­ni­or, To­ny och Li­via … Dra­ma­ti­ken i Sopranos kom­mer inte ba­ra från de sto­ra miss­tag folk gör ut­an ock­så från de sto­ra lögn­er­na som an­vänds för att döl­ja dem.

”Jag vill be­rät­ta en histo­ria om just den här mannen”, sa Cha­se då se­ri­en bör­ja­de. ”Jag vill be­rät­ta histo­ri­en om verk­lig­he­ten med att fin­nas med i maf­fi­an – el­ler så som jag upp­fat­tar att verk­lig­he­ten med ett liv i or­ga­ni­se­rad kri­mi­na­li­tet är. De skju­ter inte varand­ra var­je dag. De sit­ter och äter ugns­ba­kad zi­ti och re­der ut vem som är skyl­dig vem peng­ar. Ibland ut­bry­ter våld – of­ta­re än i bank­värl­den, kanske.”

Det är fak­tiskt inte så myc­ket våld i Sopranos som man kanske skul­le tro. Ta två tim­mar från Sopranos och jäm­för dem med Maf­fi­a­brö­der och vi har långt fär­re skjutsce­ner och slags­mål. Men

det är en se­rie där vålds­ho­tet all­tid lig­ger tungt över näs­tan varen­da scen. To­ny är en våld­sam krut­durk (även när han öpp­nar kyl­skåpet och tar ut mjöl­ken märks det bubb­lan­de, un­der­lig­gan­de hu­mö­ret) och vi be­höv­de inte vän­ta så länge i förs­ta epi­so­den för­rän vi såg ho­nom ni­ta nå­gon som ha­de lu­rat fa­mil­jen. Och det­ta var hu­vud­per­so­nen i en dra­ma­se­rie, den vi trod­de vi skul­le sym­pa­ti­se­ra med och iden­ti­fi­e­ra oss med. Det­ta var ett full­stän­digt nytt ter­ri­to­ri­um på tv.

Men att se hu­vud­per­so­nen dö­da nå­gon var inte ba­ra ra­di­kalt, det var ban­bry­tan­de. Även

HBO:S högs­ta chefer blev be­kym­ra­de då de först läs­te ma­nu­set till ”Col­lege”, se­ri­ens fem­te epi­sod där To­ny kvä­ver en man som har bli­vit in­for­ma­tör åt FBI. ”Du vet”, sa Hbo-che­fen Chris Al­brecht till Cha­se, ”du har ska­pat en av de bäs­ta roll­ka­rak­tä­rer­na på de se­nas­te 20 åren och du kom­mer att för­stö­ra ho­nom i ett en­da slag.”

Men i Cha­ses ge­ni­a­li­tet lig­ger inte ba­ra att vi fick se To­ny mör­da nå­gon (”Om den här kil­len verk­li­gen till­hör maf­fi­an så mås­te han ju dö­da nå­gon!” var Cha­ses ar­gu­ment) ut­an att han vän­ta­de fem epi­so­der med att vi­sa det. Det över­ty­ga­de publi­ken att det fanns en kal­ky­le­ring i To­nys kall­blo­dig­het och ock­så att tå­la­mod var en dygd i Sopranos.

Det­ta var ock­så den förs­ta tv-se­rie som for­ma­des som ett lit­te­rärt verk. Det har bli­vit en kli­ché att kal­la det för ”en ro­man på tv”, men ing­en som job­bat i me­di­et fö­re Sopranos an­vän­de ett så pom­pöst språk. En bok krä­ver kon­cent­ra­tion och tå­la­mod, och Sopranos nys­ta­des upp i sni­gel­fart. Me­dan di­a­lo­gen är rapp och snabb är histo­rie­be­rät­tan­det lugnt och av­mätt. Som Christop­hers väg in i he­ro­in­be­ro­en­det. Om en an­nan se­rie ha­de vå­gat be­rät­ta en så­dan histo­ria ha­de det ba­ra va­rit i en en­da epi­sod med ett omöj­ligt gott slut. Men i Sopranos såd­des frön år i för­väg, inte epi­so­der. Det är en av för­de­lar­na med att ha se­ri­e­ska­pa­ren – en ma­nus­för­fat­ta­re – som

”Att hu­vud­per­so­nen dö­da­de nå­gon var inte ba­ra ra­di­kalt, det var ban­bry­tan­de.”

chef för he­la pro­jek­tet. Sopranos tog kon­cept från så­por och gjor­de dem till stor konst.

Och om man ha­de ta­git bort se­ri­ens psy­ki­a­tri­la­ger ha­de det slu­tat med en helt an­nan se­rie. Ut­an dr Mel­fi blir det ba­ra Maf­fi­a­brö­der på tv (om än bra ut­fört). De sce­ner­na ger oss en re­sa in i psy­ket hos en man som inte ba­ra lju­ger och dö­dar ut­an ock­så äls­kar och be­skyd­dar. Det gjor­de att se­ri­en

”Ett av de bäs­ta av­snit­ten i förs­ta sä­song­en vi­sa­de To­ny bli vän med en ny gran­ne.”

at­tra­he­ra­de en myc­ket bre­da­re publik än vad ett en­kelt maf­fi­adra­ma kanske i all­män­het gör.

Det fanns and­ra grepp Cha­se an­vän­de för att ge se­ri­en ex­tra djup. Dröm­se­kven­ser­na har all­tid va­rit en kon­tro­ver­si­ell del av det vi­su­el­la ut­tryc­ket i Sopranos, men vi an­ser att det bi­drar till att ny­an­se­ra To­nys om­sorgs­fullt kom­po­ne­ra­de gangs­te­ri­mage. I ett av de bäs­ta av­snit­ten i förs­ta sä­song­en ser vi To­ny bli vän med en ny gran­ne, en slå­en­de vac­ker ita­li­ensk kvin­na som he­ter Isa­bel­la. Det är inte för­ran i slu­tet av av­snit­tet vi upp­täc­ker att kvin­nan var en hal­lu­ci­na­tion.

Även om se­ri­en rör sig kring To­ny har den ett uni­ver­sum av liv­li­ga, ro­li­ga, tra­gis­ka och ge­nu­i­na roll­ka­rak­tä­rer. Här finns Car­me­la, To­nys makt­lyst­na fru, och de­ras två barn, Ant­ho­ny jr. och Me­a­dow. Christop­her, To­nys unga, im­pul­si­va Son­ny Cor­le­o­ne-ak­ti­ga sys­kon­barn och flick­vän­nen Adri­a­na. Här finns Sil­vio och Pau­lie, To­nys lo­ja­la go­ril­lor. Och vad sägs om To­nys rapp­käf­ta­de mor

och hip­pi­e­sys­tern Ja­nice? Al­la roll­ka­rak­tä­rer Cha­se har ska­pat, inte ba­ra To­ny, är färg­star­ka och fyll­da av liv.

Även om se­ri­en i bör­jan inte ha­de någ­ra sär­skilt kän­da namn såg upp­märk­sam­ma­de tit­ta­re fle­ra från klas­sis­ka maf­fi­a­fil­mer som Maf­fi­a­brö­der och Gud­fa­dern. Fak­tiskt finns det en po­äng i att Sopranos ex­i­ste­rar i ett uni­ver­sum där des­sa fil­mer är kän­da. Knappt en epi­sod får pas­se­ra i förs­ta sä­song­en ut­an att det re­fe­re­ras till Gud­fa­dern (Sil­vio gör en myc­ket bra imi­ta­tion av Michael Cor­le­o­ne), me­dan Christop­her dröm­mer om att an­vän­da si­na er­fa­ren­he­ter till sin egen gangs­ter­film. Det­ta är roll­ka­rak­tä­rer som le­ver sitt liv som om de är med i en film.

Allt­för många ”pre­sti­ge­se­ri­er” känns slent­ri­an­mäs­si­ga. De gör ett num­mer av att va­ra ”vik­ti­ga”. De är se­ri­ö­sa och se­ga, vil­ket de tror att stor konst ska va­ra. Men Sopranos var ald­rig på det sät­tet. Den är of­ta hy­ste­riskt ro­lig, och den bäs­ta epi­so­den, ”Pi­ne Bar­rens” från tred­je sä­song­en, på­min­ner om en film av Co­en-brö­der­na.

”För att va­ra helt är­lig”, sa Cha­se en gång, ”Så vet jag inte om [The Sopranos] är en ko­me­di el­ler ett dra­ma. Jag vet verk­li­gen inte.”

Men spe­lar det egent­li­gen nå­gon roll vil­ken ka­te­go­ri vi pla­ce­rar Sopranos i? 2013 blev den ko­rad till den bäst skriv­na tv-se­ri­en nå­gon­sin av Wri­ters Guild of Ame­ri­ca – dra­ma el­ler ko­me­di – och det är svårt att inte hål­la med. Det har kom­mit någ­ra fan­tas­tis­ka, epok­de­fi­ni­e­ran­de se­ri­er se­dan dess, men al­la är ett re­sul­tat av Sopranos. Det sis­ta av­snit­tet, känt för att slu­ta med en cliff­hang­er, är nu över tio år gam­malt och det är fort­fa­ran­de en min­nesvärd och mo­dig av­slut­ning på en se­rie som ald­rig var kon­ven­tio­nell. Och trots att han of­ta till­frå­gas om en spi­noff har Cha­se för­bli­vit be­und­rans­värt en­vis i sin mot­vil­ja att spot­ta på se­ri­ens arv. Och bra är det.

De fles­ta ut­om­hus­sce­ner­na i se­ri­en fil­ma­des ”på plats” i New Jer­sey.

He­la roll­be­sätt­ning­ens ena­stå­en­de pre­sta­tio­ner hyl­la­des av bå­de kri­ti­ker och tit­ta­re.

Trots vål­det och skild­ring­en av den kri­mi­nel­la und­re världen är Sopranos li­ka myc­ket en se­rie om fa­mil­jer.

Av­lid­ne Ja­mes Gan­dol­fi­ni var en re­spek­te­rad skå­de­spe­la­re fö­re Sopranos, men To­ny blev hans de­fi­ni­e­ran­de roll.

Se­ri­e­ska­pa­ren Da­vid Cha­se var nä­ra in­vol­ve­rad i näs­tan al­la vinklar i se­ri­en.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.