Family Guy
Det här är serien som får Simpsons att verka tam. Vi tittar närmare på Seth Macfarlanes märkliga men alltid roliga Family Guy.
Över tvåhundra episoder så långt. Ett uppskattat värde på två miljarder amerikanska dollar. Och, slutligen, tecknet på alla framgångsrika situationskomedier – en egen spinoff. Inte dåligt för en serie som drogs in två gånger och sedan kom tillbaka. Det folk gärna kommer ihåg från allas favoritfamilj på animerad tv som inte är Simpsons kan vara alla godtyckliga krumsprång och den grova humorn, men det är att kraftigt undervärdera seriens attraktionskraft. Vaudeville, varieté, slapstick, surrealism, satir och, självklart, gamla goda pruttvitsar – seriens korskulturella komiska inflytande är lika brett som målgruppen. En skrattmaskin för alla om man så vill.
I hjärtat av seriens framgång står det en man: serieskaparen Seth Macfarlane. Som utbildad animatör från Rhode Island School of Design skapade han serien med utgångspunkt i sina egna animerade Larry & Steve-kortfilmer, som ursprungligen visades på Cartoon Network. Larry, en medelålders man med begränsat IQ, och Steve, en intellektuell, pratande hund, blev utkastet för Griffin-patriarken Peter och den pretentiösa jycken Brian.
Med ett snabbt tempo, hög skrattkfrekvens, absurda infall och självrefererande humor är det lätt att förstå Family Guys framgång. Efter tretton säsonger visar den stundtals kontroversiella men alltid hysteriska animerade serien få tecken på att sjunka i popularitet.
Men varför? Vad är det med Peter Griffin och gänget som inte vill släppa taget?
Nå, även om de besynnerliga äventyren sällan följer en logiskt berättande uppbyggnad har serien en stabil grund i sina huvudkaraktärer: Griffinfamiljen, en helamerikansk familj i den lägre medelklassen ledd av familjefadern Peter. Peter själv är överviktig, krass och destruktivt barnslig.
”Jag kände tusen varianter av Peter Griffin när jag växte upp i New England”, förklarar Macfarlane under ett besök i Storbritannien på The Graham Norton Show. ”Folk som inte tänkte innan de pratade. Ingen självkontroll – allt ska ut, utan någon säkerhetskoll.”
CHOCKERANDE OCH ROLIGT
Peters vinnande kombination av en stor mun och en liten hjärna får honom till att både säga och göra det otänkbara med resultat som är lika chockerande som det är komiskt. Från att stifta en religion centrerad runt Fonzie via att bli en officiellt förklarad ”utvecklingsstörd” till att säga på en arbetsintervju att han gärna skulle ligga med hans unge son – Peter är den barnförbjudne Homer Simpson för millenniumgenerationen.
Ihop med den präktiga frun Lois, neurotiska och oälskade Meg, intellektuellt utmanande Chris, sociopatiska lille Stewie samt den kultiverade men snobbiga hunden Brian består Griffin-familjen av en rad märkliga figurer med överdrivna men igenkännliga karaktärsdrag.
Griffin-familjen bor i Quahog, en fiktiv stad i Rhode Island, och är omgiven av en oförglömlig grupp bikaraktärer. Bland annat finns den sexgalne piloten Quagmire, polismannen Joe Swanson som är förlamad från midjan och ner, den judiska apotekaren Mort Goldman, den asiatiska reportern Tricia Takanawa och borgmästaren Adam West (ja, han har fått självaste Batmans röst). Alla har en favorit eller två. Och det innan vi har kommit till de
”Jag kände tusen varianter av Peter Griffin när jag växte upp.”
bisarra småkaraktärerna – den inoljade döva killen, Seamus med träkropp, pervot Herbert, bölande meteorologen Ollie Williams, envisa städerskan Consuela, och så vidare. Vissa av dem har kanske bara ett enda skämt i repertoaren, men varenda en av dem är ytterligare en ingrediens i seriens allsidiga komedipalett.
Med massor av popkulturella och litterära referenser, musikalnummer och bitande kritik av religion, politiker och kändisar har det blivit vanligt att jämföra (och kritisera) likheterna Family Guy har med den andra kända animerade familjen hos Fox, Simpsons. Men som Macfarlane sa till Entertainment Weekly är det ett faktum som aktivt hyllas av produktionsteamet.
”Jag är den första att erkänna att vi, stilistiskt sett, fick mycket inspiration av Simpsons … de skapade ett helt nytt sätt att göra saker på. Sättet Family Guy tajmar sina skämt på var direkt påverkat av Simpsons eftersom det fungerar. De knäckte koden.”
De två serierna har etablerat en vänskaplig rivalitet under åren och båda har kommit med skämt som mer eller mindre är på den andres bekostnad. I ett avsnitt av Simpsons hade man exempelvis ett stort gäng identiska Homer-kloner varav en ser exakt ut som Peter Griffin, medan i Family Guy låter en förlöjligad Police Squad! den trehjulingscyklande Stewie köra över Homer i hans välkända öppningssekvens i Simpsons.
Därmed var det kanske oundvikligt att de två animationsjättarna skulle mötas i samma världar en vacker dag. Och det var precis det som hände i specialepisoden ”The Simpsons Guy”. Den handlar om att Griffins besöker Springfield och episoden sticker en vänlig tagg i sidan på båda seriernas konventioner, likheter och skillnader. En av höjdpunkterna är Barts uppskrämda reaktion över Stewies bisarra busringning till Moe (”Din syster blir våldtagen!”). Detta är bara en av flera situationer som framhäver skillnaden mellan den något lättare tonen från Simpsons och den grövre vulgariteten hos Family Guy.
Låt oss vara tydliga: Family Guy är, ironiskt nog, ingenting för familjen. I alla fall inte om din familj innehåller någon som är yngre än tio år. Det kan verka barnsligt, men ett av seriens viktigaste säljargument är den kompromisslösa smaklösheten. Funktionsnedsättningar, pedofili, våld i hemmet, rasism … detta är bara några få av de teman som serien inte är rädd för att använda sig av i skämten. Tabubelagda ämnen är snarare komiska guldgruvor än förbjudna områden för dessa manusförfattare.
Och det är inte bara Family Guys fans som råbarkat slukar skämten – själva offren kan också se det roliga i serien.
Efter att serien obarmhärtigt hade skämtat om Marlee Matlins talstörning tog den hörselskadade, Oscar-vinnande skådespelaren kontakt med producenterna. Men inte för att klaga. Hon ville vara med i gemenskapen. När Entertainment Weekly frågade henne om hon tyckte Seth Macfarlanes och Alex Borsteins (medförfattare, medproducent och Lois röst) skämt var stötande svarade hon: ”Stötande? Nej. Väldigt sjuka, men det är Seths och Alex humor. Humor finns i alla former och alla har något de gillar som får dem att skratta … allt jag har att säga är ’folk, upp med humöret’.”
Det finns ingen tvekan om att vissa av de roligaste ögonblicken i Family Guy har varit några av de mest omstridda. Minns ni skämtet om den dödfödda babyn? Peters stroke orsakad av hamburgare? Barbershopkvartettens glättiga framförande av en aidsdiagnos? Eller kanske de övergivna spädbarnens sång, ”Prom Night Dumpster Baby”, komplett med stepp och viftande med navelsträngen?
Den sistnämnda blandar flera av seriens mest välkända egenheter i en härlig mix – det är en sång, den är chockerande och den är helt orelaterad till handlingen i episoden.
FRAMGÅNGSFORMELN
Osammanhängande skämt som kläms in på underliga tidpunkter är en vital del av Family Guys dna. Även om detta ofta blir kritiserat (South Park använde två märkligt bittra avsnitt till att kritisera formatet) är det tydligt en bidragande orsak till seriens framgång. Lösryckta sketcher som inte kräver att man känner serien eller berättelsen blir ofta delade på sociala medier i lättsmälta bitar. Man behöver inte känna till rollkaraktärernas bakgrund för att bli underhållen av det bullriga brak Bobby Mcferrin gör när han faller nedför en trappa.
Det konstanta användandet av slumpmässiga inklippningar gör att manusförfattarna ibland
”Jag är den första att erkänna att vi fick mycket inspiration från Simpsons.”
spelar på våra förväntningar. Stewie som bryter väggen en fjärde gång och det inte klipps (”Inget klipp? Trodde vi hade ett klipp?”) blir ett skämt i sig förutsatt att du känner till serien tillräckligt väl.
En av de bäst mottagna episoderna spelade just på det att den inte använde ett enda inklippt skämt eller ens musik (Family Guy använder som regel en orkester på runt femtio instrument) och det på ett briljant sätt. Episoden heter ”Brian & Stewie” och är uppkallad efter det udda men populära paret, vars röster är Seth Macfarlanes. Genom hela episoden sitter de två inlåsta i ett bankvalv utan något annat än dialog och pinsam fiende-vänstämning mellan dem.
Bortsett från att göra ett avbrott från formatet för sin egen skull visar avsnittet tydligt inte bara den djupa kärlek som båda producenterna och fansen känner för rollkaraktärerna utan också för deras utveckling. Stewie började kanske som ett mordiskt geni med en modersfixering, men under säsongens gång har teamet lagt lekfulla lager med charm och sårbarhet på hans personlighet. Det verkar kanske osannolikt men det har säkrat en popularitet som inte hade varit kvar om han hade stannat vid en endimensionell t-shirt-ikon med ett välkänt slagord.
Nej, innan vi blir för djupa bör vi nämna att episoden också innehåller uppkastning, bajsätande och en pistol. Det är trots allt Family Guy.
Med de välkända skämten och memen – kycklingkamp, Kool-aid, apan som bor i Chris skåp – är det lätt att förstå hur serien har kunnat producera en till synes ändlös ström av komik de senaste femton åren. (En bakom kulissernafilm visar den något brutala process som ingår i att skriva skämt för serien – om de andra inte skrattar slopas det.) Och vi har inte ens nämnt de underbara Star Wars-parodierna eller när serien lurade fansen med att skenbart döda och ersätta Brian …
Så vad är nästa steg för Family Guy? Ja, spinoffserien har kanske gjort sitt (ledsen, Clevelandfans), men Fox har beställt minst en ny säsong och det verkar fortfarande troligt att det kommer en film, särskilt med tanke på Macfarlanes Ted-filmer. Som han sa till Fast Company ser han framför sig en Family Guy-film som ”en gammaldags musikal med dialog”.
Vad som än händer, så länge det fortsätter att vara fräscht, läskigt och skrämmande roligt kommer Family Guy alltid att vara – med Peter Griffins egna ord – freakin’ sweet!