The Wire
The Wire är vår tids Gudfadern. Serieskaparen David Simon förklarar varför detta är ett modernt, filmiskt mästerverk …
Direkt, ärlig, dyster, intelligent: David Simon är väldigt mycket den serie han skapat – eller den 60 timmar långa filmen om man så vill. Den heter The Wire och nu har de flesta hört talas om den. Förmodligen också sett den. Stämmer? I så fall har du nog insett varför den är universellt hyllad som en av de bästa tv-serierna någonsin. Eller, om vi låter honom få sin vilja igenom ”En av de bästa filmerna de senaste 25 åren”.
Mer om det senare. Nu, tillbaka till Simon och allt det där om att vara direkt, ärlig, dyster och intelligent. Speciellt det om att vara direkt …
”Nu fortsätter vi. Vi har inte så mycket tid”, tillägger han efter att vi har presenterat oss.
Helt okej. Så låt oss börja från början: Vilka är inspirationskällorna? ”Dramatiskt sett lånade vi från de grekiska tragedierna, från Aischylos, Sofokles och Euripides”, brummar han. ”Vi gjorde Olympens gudar till postmoderna institutioner.” Senare, när han pratar om tv-serierna han beundrar (det finns två: Deadwood och Sopranos), säger han: ”Jag ser inte tv för underhållningens skull. Om programmet har reklam ser jag inte på det. Jag kommer inte att titta om någon försöker pracka på mig en Ipod var trettonde minut. Jag köper inte din bil för att få en historia. Det finns en formel.”
The Wire följer inte formler eller gör det åtminstone sällan (”Inget verk är perfekt; det är ett resultat av en begränsad mängd tid, pengar, möjligheter och talang. Vi gjorde det bästa vi kunde.”) Det den gör är att bygga, bit för bit, ett gripande porträtt av Baltimore, dess invånare och dess korrupta institutioner. Detta är en serie där kameran pekar mot skolor, tingshus, polisstationer, redaktioner, stadshus, hamnområden och, så klart, gatan – narkomanerna, de hemlösa och narkotikalangarna. Det finns inte något gott eller ont, svart eller vitt. Karaktärsutvecklingen utspelar sig inte över avsnitt utan säsonger och görs så gradvis att den nästan blir omärkbar. Och flera tiotals sammanlänkade handlingar nystas upp av tillfälliga kaotiska och frustrerande cykliska händelser som kugghjul i ett enormt skoningslöst maskineri. The Wire är inte helt utan hopp, humor, glädje eller – trots vad Simon säger – underhållning, men den skildrar en grumlig miljö med plötsligt och brutalt våld. Alla rollkaraktärerna kan dö … när som helst. Så glöm den uppenbara moraliseringen i Paul Haggis Crash; glöm till och med John Sayles nyanserade karaktärsdramer. Under sina 60 enastående timmar får The Wire filmer som City of Hope att verka i det närmaste skissartade.
”HBO visste inte vad de köpte”, säger Simon.
”Jag gick in med en ganska begränsad pitch som var ’vi vill göra om polisserien.’ Mitt argument var att vi genom att vända upp och ner på en traditionell genre och exponera dess lögner kunde bygga upp seriens varumärke på ett djupare plan. Jag sa att vi skulle kritisera kriget mot narkotikan på ett mycket specifikt sätt, men jag sa inte att vi skulle bygga upp en stad och visa hur maktstrukturer underbygger sig själva. Vid det laget skulle det ha verkat som hybris.”
Den storslagna första säsongen sändes 2002 och följer en grupp hårda men i stort sett klichébefriade poliser när de sätter upp ett avlyssningssystem för att krossa drogbaronerna i västra Baltimore. Tittarsiffrorna var låga, men The Wire var alltför bra för att HBO skulle kunna neka serien en andra säsong, denna gång förlagd till hamnen. Halvvägs
”Den är inte helt utan hopp, humor, glädje eller underhållning.”
Omar kommer! Åh nej, han är här!
igenom denna imponerande uppföljningssäsong bestämde Simon, medskaparen Ed Burns och deras stab med manusförfattare – de erkända deckarförfattarna Dennis Lehane, George P. Pelecanos och Richard Price – sig för att det skulle bli totalt fem säsonger. Och mycket riktigt fylldes rollerna upp innan tredje säsongen.
ATT STRUKTURERA EN SAGA
”Mycket senare i processen kom [manusförfattare] David Mills på idén om att ha med invandring”, säger Simon med en axelryckning. ”Jag tyckte det verkade genuint och annorlunda från övriga säsonger, men vi förberedde oss redan på en två säsonger lång historia om [drogbaron] Marlo Stanfield som skulle sammanfatta serien. Vi hade satt upp strukturen för fem; det fanns ingen poäng med att gå tillbaka.”
Som journalistveteran i The Baltimore Sun (som också är central i femte säsongen) använde Simon flera år på att skapa förbindelser med poliser, langare och narkomaner. Han använde därefter all sin ackumulerade kunskap till att skriva två skakande och explosiva böcker som båda lagt grunden till två otroligt dystra tv-serier: Uppdrag: mord och The Corner. På grund av friheten som Simon och Ed Burns (före detta polis) fick, gick
The Wire ännu djupare ner än dessa …
”I den amerikanska spelfilmsindustrin”, förklarar Simon, ”är mantrat att man ska få bort manusförfattaren från inspelningen. I den amerikanska tvindustrin är det manusförfattaren som är auteuren. Det måste vara så för kontinuitetens skull. Så fort piloten är inspelad och man har fått en visuell mall ihop med filmfotografen så är det klart. Regissörer ombeds vara passionerade, men följa mallen.” För att vara på den säkra sidan så var Simon eller Burns på inspelningen hela tiden.
Visuellt sett är The Wire grumlig men klarögd, rastlös men aldrig neurotisk, intim även om den alltid placerade huvudrollerna i stora öppna scener för att matcha deras siluetter med omgivningen. Skådespelarna, som ofta är gatubarn utan klassisk utbildning, är rutinmässigt exceptionella medan dialogen känns äkta och historieberättelsen subtil (även om tredje säsongen kunde vara lite stillastående och nyckelhistorien i säsong fem släpper alla hämningar). Samtidigt är temana lika grandiosa som dem i Coppolas Gudfadern-trilogi. ”Detta är slutet på ett imperium”, säger Simon. ”Detta är en nationalstat som inte klarar att se sina egna problem eller åtminstone inte löser dem.”
Han suckar. ”Tv har alltid varit plågat av låga ambitioner, men plötsligt är det inte så viktigt att ha en massiv publik. Man kan nu se The Wire via streaming, på dvd eller till och med via olaglig nedladdning. Vi har kommit till en punkt där långvarigt, sofistikerat historieberättande är möjligt, visuellt sett.” Han stoppar upp en sekund. ”Vi tänkte aldrig på The Wire som något annat än en 60 timmar lång film.”
Tv-serie eller film – gränserna är oklara. Men oberoende formatet, om vi pratar kvalitet? Är
The Wire verkligen den bästa tv-serien någonsin?
”Jag tror man kommer att minnas den som ett konsekvent, tematiskt argument över vad som hände med USA”, påstår Simon. ”Jag hoppas att jag har fel – att framtiden är ljusare än The Wire indikerar – men jag har en känsla av att den är förutseende. Jag tror vi har gjort något som är slutgiltigt och holistiskt, men vi får se om 10–15 år.”
Hyllningen kommer alltså aningen för tidigt? Han skrattar och lyser till slut upp. ”Men det är trevligt att höra! Hellre det än att folk säger The Wire är 60 timmar skräp …”