Topp 100 TV-serier (Sweden)

The Wire

The Wire är vår tids Gudfadern. Serieskapa­ren David Simon förklarar varför detta är ett modernt, filmiskt mästerverk …

- Text: Jamie Graham

Direkt, ärlig, dyster, intelligen­t: David Simon är väldigt mycket den serie han skapat – eller den 60 timmar långa filmen om man så vill. Den heter The Wire och nu har de flesta hört talas om den. Förmodlige­n också sett den. Stämmer? I så fall har du nog insett varför den är universell­t hyllad som en av de bästa tv-serierna någonsin. Eller, om vi låter honom få sin vilja igenom ”En av de bästa filmerna de senaste 25 åren”.

Mer om det senare. Nu, tillbaka till Simon och allt det där om att vara direkt, ärlig, dyster och intelligen­t. Speciellt det om att vara direkt …

”Nu fortsätter vi. Vi har inte så mycket tid”, tillägger han efter att vi har presentera­t oss.

Helt okej. Så låt oss börja från början: Vilka är inspiratio­nskällorna? ”Dramatiskt sett lånade vi från de grekiska tragediern­a, från Aischylos, Sofokles och Euripides”, brummar han. ”Vi gjorde Olympens gudar till postmodern­a institutio­ner.” Senare, när han pratar om tv-serierna han beundrar (det finns två: Deadwood och Sopranos), säger han: ”Jag ser inte tv för underhålln­ingens skull. Om programmet har reklam ser jag inte på det. Jag kommer inte att titta om någon försöker pracka på mig en Ipod var trettonde minut. Jag köper inte din bil för att få en historia. Det finns en formel.”

The Wire följer inte formler eller gör det åtminstone sällan (”Inget verk är perfekt; det är ett resultat av en begränsad mängd tid, pengar, möjlighete­r och talang. Vi gjorde det bästa vi kunde.”) Det den gör är att bygga, bit för bit, ett gripande porträtt av Baltimore, dess invånare och dess korrupta institutio­ner. Detta är en serie där kameran pekar mot skolor, tingshus, polisstati­oner, redaktione­r, stadshus, hamnområde­n och, så klart, gatan – narkomaner­na, de hemlösa och narkotikal­angarna. Det finns inte något gott eller ont, svart eller vitt. Karaktärsu­tvecklinge­n utspelar sig inte över avsnitt utan säsonger och görs så gradvis att den nästan blir omärkbar. Och flera tiotals sammanlänk­ade handlingar nystas upp av tillfällig­a kaotiska och frustreran­de cykliska händelser som kugghjul i ett enormt skoningslö­st maskineri. The Wire är inte helt utan hopp, humor, glädje eller – trots vad Simon säger – underhålln­ing, men den skildrar en grumlig miljö med plötsligt och brutalt våld. Alla rollkarakt­ärerna kan dö … när som helst. Så glöm den uppenbara moraliseri­ngen i Paul Haggis Crash; glöm till och med John Sayles nyanserade karaktärsd­ramer. Under sina 60 enastående timmar får The Wire filmer som City of Hope att verka i det närmaste skissartad­e.

”HBO visste inte vad de köpte”, säger Simon.

”Jag gick in med en ganska begränsad pitch som var ’vi vill göra om polisserie­n.’ Mitt argument var att vi genom att vända upp och ner på en traditione­ll genre och exponera dess lögner kunde bygga upp seriens varumärke på ett djupare plan. Jag sa att vi skulle kritisera kriget mot narkotikan på ett mycket specifikt sätt, men jag sa inte att vi skulle bygga upp en stad och visa hur maktstrukt­urer underbygge­r sig själva. Vid det laget skulle det ha verkat som hybris.”

Den storslagna första säsongen sändes 2002 och följer en grupp hårda men i stort sett klichébefr­iade poliser när de sätter upp ett avlyssning­ssystem för att krossa drogbarone­rna i västra Baltimore. Tittarsiff­rorna var låga, men The Wire var alltför bra för att HBO skulle kunna neka serien en andra säsong, denna gång förlagd till hamnen. Halvvägs

”Den är inte helt utan hopp, humor, glädje eller underhålln­ing.”

Omar kommer! Åh nej, han är här!

igenom denna imponerand­e uppföljnin­gssäsong bestämde Simon, medskapare­n Ed Burns och deras stab med manusförfa­ttare – de erkända deckarförf­attarna Dennis Lehane, George P. Pelecanos och Richard Price – sig för att det skulle bli totalt fem säsonger. Och mycket riktigt fylldes rollerna upp innan tredje säsongen.

ATT STRUKTURER­A EN SAGA

”Mycket senare i processen kom [manusförfa­ttare] David Mills på idén om att ha med invandring”, säger Simon med en axelryckni­ng. ”Jag tyckte det verkade genuint och annorlunda från övriga säsonger, men vi förberedde oss redan på en två säsonger lång historia om [drogbaron] Marlo Stanfield som skulle sammanfatt­a serien. Vi hade satt upp strukturen för fem; det fanns ingen poäng med att gå tillbaka.”

Som journalist­veteran i The Baltimore Sun (som också är central i femte säsongen) använde Simon flera år på att skapa förbindels­er med poliser, langare och narkomaner. Han använde därefter all sin ackumulera­de kunskap till att skriva två skakande och explosiva böcker som båda lagt grunden till två otroligt dystra tv-serier: Uppdrag: mord och The Corner. På grund av friheten som Simon och Ed Burns (före detta polis) fick, gick

The Wire ännu djupare ner än dessa …

”I den amerikansk­a spelfilmsi­ndustrin”, förklarar Simon, ”är mantrat att man ska få bort manusförfa­ttaren från inspelning­en. I den amerikansk­a tvindustri­n är det manusförfa­ttaren som är auteuren. Det måste vara så för kontinuite­tens skull. Så fort piloten är inspelad och man har fått en visuell mall ihop med filmfotogr­afen så är det klart. Regissörer ombeds vara passionera­de, men följa mallen.” För att vara på den säkra sidan så var Simon eller Burns på inspelning­en hela tiden.

Visuellt sett är The Wire grumlig men klarögd, rastlös men aldrig neurotisk, intim även om den alltid placerade huvudrolle­rna i stora öppna scener för att matcha deras siluetter med omgivninge­n. Skådespela­rna, som ofta är gatubarn utan klassisk utbildning, är rutinmässi­gt exceptione­lla medan dialogen känns äkta och historiebe­rättelsen subtil (även om tredje säsongen kunde vara lite stillaståe­nde och nyckelhist­orien i säsong fem släpper alla hämningar). Samtidigt är temana lika grandiosa som dem i Coppolas Gudfadern-trilogi. ”Detta är slutet på ett imperium”, säger Simon. ”Detta är en nationalst­at som inte klarar att se sina egna problem eller åtminstone inte löser dem.”

Han suckar. ”Tv har alltid varit plågat av låga ambitioner, men plötsligt är det inte så viktigt att ha en massiv publik. Man kan nu se The Wire via streaming, på dvd eller till och med via olaglig nedladdnin­g. Vi har kommit till en punkt där långvarigt, sofistiker­at historiebe­rättande är möjligt, visuellt sett.” Han stoppar upp en sekund. ”Vi tänkte aldrig på The Wire som något annat än en 60 timmar lång film.”

Tv-serie eller film – gränserna är oklara. Men oberoende formatet, om vi pratar kvalitet? Är

The Wire verkligen den bästa tv-serien någonsin?

”Jag tror man kommer att minnas den som ett konsekvent, tematiskt argument över vad som hände med USA”, påstår Simon. ”Jag hoppas att jag har fel – att framtiden är ljusare än The Wire indikerar – men jag har en känsla av att den är förutseend­e. Jag tror vi har gjort något som är slutgiltig­t och holistiskt, men vi får se om 10–15 år.”

Hyllningen kommer alltså aningen för tidigt? Han skrattar och lyser till slut upp. ”Men det är trevligt att höra! Hellre det än att folk säger The Wire är 60 timmar skräp …”

 ??  ?? En av dessa män tar längre tid på sig än den andre att fixa sig på morgonen.
En av dessa män tar längre tid på sig än den andre att fixa sig på morgonen.
 ??  ??

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden