Skål & Frasier
Den påverkade alla stora komediserier från de senaste 30 åren. Vi har kikat på serien som flyttade tv-komedierna till en ny nivå.
Du vet alla de där amerikanska komediserierna du gillar? De är alla – varenda en – ett resultat av Skål. För att vara en nu 30 år gammal situationskomedi verkar den här serien om en avdankad basebollspelare och hans bar i Boston förvånansvärt modern. Inte konstigt att skaparna av de bästa komediserierna idag är uttalade fans av denna kultdefinierade Emmy-kung. Från Communitys Harmon till Scrubs Bill Lawrence till Parks And Recreations Amy Poehler är Skål komediserien som serieskapare älskar: ”Jag hoppas och antar att alla bra komiker, oavsett ålder, har en stund då de upptäcker hur fantastisk Skål är”, säger Poehler som erkänner att hon ofta såg på Skål i Parks And Rec-trailer. ”Och jag vill uppmana varenda ung person som vill försöka att bli komiker att sätta sig ned och se den.” Till och med den amerikanska kultförfattaren Kurt Vonnegut sa en gång, ”Jag skulle hellre ha velat skriva Skål än någon av dem jag har skrivit.”
Skål ledde också till en mycket populär spinoffserie
Frasier. När Better Call Saul var klar för arvtagaren till Breaking Bad, frågade pressen om den skulle bli en Frasier eller en Joey (den misslyckade och för alltid oälskade uppföljaren till Friends). Men varje stor spinoff kräver en god förälder att bli dömd utifrån och Frasier hade en av de bästa i Skål.
Serien debuterade 1982 och tackade för sig
1993. Sista avsnittet kommer för alltid att stå i rekordböckerna som det mest sedda programmet på 1990-talet. Men det tog en stund innan Skål blev så högt älskad som den är idag. Efter dagens mått mätt och den kommersiella pressen på amerikanska kanaler hade den inte ens passerat sin första säsong. Av NBC:S 77 originalserier 1982 kom på en bedrövlig 74:e plats.
ETT STÄLLE DÄR FOLK VILLE HÄNGA
Skål
Skaparna av Skål, författarbröderna Glen och
Les Charles och regissör James Burrows, möttes på komediserien Taxi. Trots den sentimentala intromusiken var Taxi en besvikelse och en endimensionell serie. Charles-bröderna visste mycket väl att de bara var inhyrda för att serva producenterna. Efter att ha upprättat ett band med den interna regissören Burrows började de att klura på idéer för en komediseriepilot som de kunde göra på egen hand. Efter att ha jobbat i fyra år på en situationskomedi där lokalen – en sliten taxicentral – var ett ställe där ingen ville vara, snackade de om att sätta den nya serien till en plats där alla ville hänga, ett ställe där – som de sjunger i låten – alla vet vad du heter.
”När de kom in och [pitchade serien] kunde man känna rummet skaka”, minns Nbc-producenten Michael Zinberg. ”Vilken sorts serie skulle kunna vara i en bar? Hur hanterar vi all alkohol?” Men Charles-bröderna var tydliga: ”Det här handlar inte bara om stället. Det här är om en familj – det råkar bara inte vara en grupp med bröder och systrar.”
Serien rörde sig runt den nyktra alkoholisten och skamlösa charmören Sam Malone samt den pretentiösa akademikern Diane Chamber som, efter att ha blivit dumpad av sin kille i det första avsnittet, blir tvungen att jobba som servitris på Cheers.
Rollen som Sam stod mellan tre personer: den tidigare fotbollsspelaren Fred Dryer, William Devane (som senare spelade den amerikanske presidenten i 24) och den oerfarne 34-åringen Ted Danson. Efter en stenhård månad med auditions var det Danson som valdes.
Burrows och Charles-bröderna visste att det var kemin mellan huvudrollsinnehavarna som skulle avgöra seriens skepnad. Förhållandet mellan Sam och Diane skulle bli en klassiker – en turbulent lek med mycket flörtande och käbbel, och skaparna visste att de rätta skådespelarna var avgörande. Efter att ha slagit ut skådespelarna Julia Duffy och Lisa Eichhorn erbjöds 33-åriga Shelley Long rollen.
”Shelley var allas val redan från starten, medan det var mer kontroversiellt med Ted”, säger Glen Charles. ”Han var uppenbart ingen fotbollsspelare och inte bara fysiskt sett. Han hade inte den hållningen, den mentaliteten.”
”Det tog mig minst två år innan jag kände att ’Åh, jag vet hur jag ska spela det här nu. Nu hajar jag.’ För det fanns en bekymmersfrihet och en arrogans med Sam, och jag var definitivt ingen kvinnotjusare,
”När de pitchade, skakade rummet.”
”Woody Harrelson anländer till provspelningen och jag tänker: ’Detta är helt klart inte vår man.’”
jag dejtade sällan. Om jag kysste någon var jag så gott som gift. Men jag håller fast vid att jag fick
Sam för att jag kunde spela i lag med Shelley. Hon var verkligen unik. Man kan inte se någon annan framför sig spela Diane. Hon var Diane.”
Resten av rollbesättningen bestämdes därefter ganska snabbt med George Wendt som den bastanta stamkunden Norm Peterson, Rhea Perlman som den rappkäftade servitrisen Carla Tortelli, John Ratzenberger som besserwissern brevbäraren Cliff Calvin och Nicholas Colasanto som den äldre och något enfaldige bartendern Coach.
Skål hade premiär den 30 september 1982 med en säsong som bestod av 22 avsnitt. Trots de svaga tittarsiffrorna vann den en Emmy för bästa komediserie. Hade det inte varit för det priset skulle Skål förmodligen ha dragits in efter en säsong, men efter att den första säsongen sändes i repris på NBC sommaren 1983 drog den fördel av att kanalens stora hits – Simon & Simon och Magnum – sändes tidigare samma kväll.
Även om den var hysteriskt rolig (”Om du pitchar dåliga grejer flår de dig”, minns skribenten Phoef Sutton) var det den centrala Katharine Hepburn/ Spencer Tracy-inspirerade affären mellan Sam och Diane som lockade publiken. När Danson syns nere till vänster i introsekvensen och Long uppe till höger fick duon lika mycket utrymme och seriens första fyra säsonger handlar otvivelaktigt om dem. De flesta serier, särskilt situationskomedier, kommer till en punkt då de trycker på omstartsknappen efter varje avsnitt, men Skål frossade i att bygga upp det centrala förhållandet och skapa längre intriger för rollkaraktärerna. Innan Skål fanns det inte cliffhangers eller kontinuitet i situationskomedier.
”Det kan vara att vi delvis är ansvariga för det som sker idag där man tappar tråden om man missar ett avsnitt eller två”, säger Les Charles.
”Man måste vänta tills man kan få allt på dvd för att hänga med. Om det är vi som är skuld till det så har jag lite dåligt samvete.”
För att se till att förhållandet mellan Sam och Diane fortsatte att röra sig framåt introducerades en ny karaktär, dr Frasier Crane, i tredje säsongens öppningsepisod. Frasier spelades med frenetisk energi av den då 29-årige Kelsey Grammer (han såg alltid äldre ut) och dök upp när Diane skickades till en psykiatrisk klinik. Efter att Long talat om att hon var gravid bestämdes det att ta in en ny älskare i bilden för en ”är det barnet till Frasier eller Sam?”förveckling. Men publiken blev fientligt inställd till denna kultiverade psykiatriker som blandade sig i förhållandet mellan deras favoritkaraktärer. Grammer vande sig vid att konfronteras i barer med frågor som: ”Är du den där tjockskallen som spelar Frasier?”
Skål förlorade sin första besättningsmedlem efter att säsong tre var färdigproducerad. Colasanto hade inte haft så bra hälsa när han fick rollen 1982 och runt 1984 började hans hjärta att svikta. I hans sista avsnitt var han så dålig att hans repliker skrevs ned på inspelningsplatsen. En av replikerna – ”Det är som om han är med oss nu” – var kvar när besättningen kom tillbaka efter hans död. När den målades över av uppsättningens dekoratörer var det några av skådespelarna som hotade att sluta.
För att fylla hålet efter Coach kom Woody Harrelson in som Woody Boyd, en ung bonddräng från Indiana – en storögd och godtrogen person från landet i den stora staden.
”Harrelson anländer till provspelningen som om han precis lämnat en basketmatch”, minns
producenten Peter Casey. ”Han har på sig sportshorts och oknutna joggingskor och jag tänker: ’Detta är helt klart inte vår man.’ Och så börjar han läsa och han gör det hela med en slags vacker oskuldsfullhet.”
Under femte säsongen börjar Long leta efter en väg bort då hon menade att serien höll på att upprepa sig själv. Hon var öppen med det. Long drog sig aldrig för att dela med sig av vad hon tyckte om seriens kreativa riktning. Hon var tidigt skeptisk till Frasier-karaktären och hennes irritation slog tillbaka mot Grammer som tolkade hennes hållning som ett försök att utesluta honom från serien.
”Shelley var övertygad om att Diane och Sam borde vara tillsammans, att det var ett stort misstag att skilja dem åt”, skrev Grammer i sin biografi, So Far … ”Shelleys ansträngningar att få bort mig från serien var obevekliga. Jag fick veta att hon efter repetitioner insisterat för skribenterna att rensa alla mina roliga repliker.”
PASSION ELLER SNOBBERI?
I motsats till övriga skådespelare som litade helt och hållet på den kreativa ledningen var Long benägen att ställa frågor runt hur de utvecklade hennes karaktär. Enligt vissa av dem som jobbade på Skål ”trodde hon att hon var den nya Lucille Ball”, en skådespelare som lät sitt eget ego ta överhanden. Andra menade att hon helt enkelt var passionerat intresserad av serien och sin rollkaraktär. Det, samt en tendens att inte äta lunch tillsammans med de andra skådespelarna, ledde till en splittring mellan henne och många av de andra i Skål.
”Jag hade problem med att vara runt henne fram till vi stod på scenen tillsammans”, säger Danson, ”och då var jag i himlen.”
I sista episoden av säsong fem ställde Diane in sitt planerade bröllop med Sam efter att hon fått höra att hennes ofärdiga roman hade intresserat bokförlag. Hon lämnar Boston för att skriva färdigt sin bok och säger till Sam att hon kommer tillbaka om sex månader. ”Ha ett bra liv”, säger han samtidigt som han stänger pubdörren bakom sig.
”Det var slutet för Skål”, skrev en dyster kritiker då Diane lämnade baren, och för många var det precis så. Från början hade serien baserats på det passionerade ”av och på-förhållandet” mellan Sam Malone och Diane Chambers. Men Skål fick ett nytt liv och med det ännu högre tittarsiffror då serien omfamnade sin roll som ensemble-serie. Man fick stadigt fler rollkaraktärer inklusive en ny kvinnlig huvudroll – den ambitiösa och neurotiska Rebecca Howe, spelad av Kirstie Alley.
I motsats till Long hittade Alley tonen tillsammans med de andra skådespelarna. Hon blev särskilt god vän med Woody Harrelson och fick ofta ta sig an sin festglada kollega eller låna ett öra åt Bebe Neuwirth (som hade kommit med som Frasiers nya flickvän, dr Lilith Sternin) som hade problem i sitt äktenskap.
Före 1990 hade Skål i snitt 32 miljoner tittare i USA (för att sätta saken i sitt perspektiv till dagens stora situationskomedier har The Big Bang Theory i snitt 18 miljoner) och för att fira avsnitt 200 höll
”Efter repetitioner insisterade Shelley på att rensa alla mina roliga repliker.”
Boston en enorm parad till ära åt Skål.
”Guvernören, Michael Dukakis, var där”, säger regissör Andy Ackerman. ”De uppkallade en gata efter Kirstie och gav oss nycklarna till staden. Vart vi än gick fick vi gratis mat och gratis dryck. Jag minns att jag gick till en nattklubb och dansade med alla kändisar från Boston och tog en drink med Ethel Kennedy. Det var helt galet.”
FÖRGRENINGAR
Efterhand som serien fortsatte att visas och populariteten ökade blev skådespelarna mer och mer efterfrågade till professionella jobb utanför Skål. Danson gjorde stor succé i Tre män och en baby och dess uppföljare och Kirstie Alley fick en huvudroll i de framgångsrika Titta han snackarfilmerna. Det blev svårare och svårare att samla alla skådespelare i samma rum på samma tid och serien började lida av det.
”När vi gick runt bordet kunde George säga ’Jag missar fredag och måndag, jag är på Saturday
Night Live den här helgen.’ Och Kirstie kunde säga ’Jag är inte här på fredag, jag ska se på ett hus i Oregon.’ Så när vi [senare] gick igenom replikerna vid repetitionerna fick vi ha Ted som Sam, förste regiassistenten som Norm, den andre regiassistenten som Woody och scriptan blev Rebecca. När man gick bakom baren efter seriens slut såg man att alla repliker var upptejpade.”
Även om han var på topp som stjärna 1992 hade Ted Danson ett turbulent privatliv. På randen till skilsmässa, på grund av en väldigt offentlig affär med Whoopi Goldberg, bestämde han sig för att sluta i Skål. Han hade långa möten med Glen och Les Charles och James Burrows, men de upptäckte snart att det inte gick att övertala Danson. Men
NBC ville inte släppa den dyrbara mjölkkon och sa till Woody Harrelson över en lunch att Woody skulle bli den nya barägaren. ”Ted Danson är stjärnan och jag kan lova dig att folk inte kommer att se serien utan honom”, svarade Harrelson till den chockerade producenten. ”Lunchen var pinsam efter det”, minns skådespelaren.
Skål tackade till slut för sig den 20 maj
1993 med en helkvällsepisod där Shelley Long återvänder som en Diane Chambers som hade gjort stor succé i Hollywood. Det är en vacker episod, innerlig och rik på drama utan att låta skratten gå förlorade. Episoden sågs av hela 40 miljoner människor och visade Sam som lämnade Boston med Diane för att strax komma tillbaka efter att ha insett att de aldrig var menade för varandra. ”One For The Road” slutar med att Sam och stamkunderna sitter ensamma i baren innan han stänger för natten. Även om det till synes var en serie om likgiltiga dekisar gav säsongsfinalen varje karaktär en liten seger i livet – Norm fick jobb, Woody blev lokalpolitiker, Cliff blev till slut av med sin dominanta mor, Rebecca gifte sig, och Sam, efter en livstid som evangelisk kvinnotjusare, förstår till slut vad som är det enda han värdesätter i livet (baren).
”Mitt jobb i rollen som Sam Malone var att släppa in publiken och få den att älska min bar och alla i den”, säger Danson. ”Och det har berikat mitt liv. Jag menar, vi är så olika vissa av oss. Miltals ifrån varandra. Men när jag ser några av dem från den tiden känner jag omedelbart en kärlek för dem. Jag bryr mig inte om vad de gör, vad de säger, hur olika vi är: Jag älskar dem för de åtta timmar om dagen och elva år vi använde till att få varandra att fnittra och skratta och vara ett team. Det fanns ingen svag länk.”