Skål & Fra­si­er

Den på­ver­ka­de al­la sto­ra ko­me­di­se­ri­er från de se­nas­te 30 åren. Vi har ki­kat på se­ri­en som flyt­ta­de tv-ko­me­di­er­na till en ny ni­vå.

Topp 100 TV-serier (Sweden) - - Innehåll - Text: Ste­ve O’bri­en i Dan

Du vet al­la de där ame­ri­kans­ka ko­me­di­se­ri­er­na du gil­lar? De är al­la – varen­da en – ett re­sul­tat av Skål. För att va­ra en nu 30 år gam­mal si­tu­a­tions­ko­me­di ver­kar den här se­ri­en om en av­dan­kad ba­se­boll­spe­la­re och hans bar i Boston för­vå­nans­värt mo­dern. Inte kons­tigt att ska­par­na av de bäs­ta ko­me­di­se­ri­er­na idag är ut­ta­la­de fans av den­na kult­de­fi­ni­e­ra­de Em­my-kung. Från Com­mu­ni­tys Har­mon till Scrubs Bill Law­rence till Parks And Recre­a­tions Amy Po­ehler är Skål ko­me­di­se­ri­en som se­ri­e­ska­pa­re äls­kar: ”Jag hop­pas och an­tar att al­la bra ko­mi­ker, oav­sett ål­der, har en stund då de upp­täc­ker hur fan­tas­tisk Skål är”, sä­ger Po­ehler som er­kän­ner att hon of­ta såg på Skål i Parks And Rec-trai­ler. ”Och jag vill upp­ma­na varen­da ung per­son som vill för­sö­ka att bli ko­mi­ker att sät­ta sig ned och se den.” Till och med den ame­ri­kans­ka kult­för­fat­ta­ren Kurt Von­negut sa en gång, ”Jag skul­le hell­re ha ve­lat skri­va Skål än nå­gon av dem jag har skri­vit.”

Skål led­de ock­så till en myc­ket po­pu­lär spi­noff­se­rie

Fra­si­er. När Bet­ter Call Saul var klar för arv­ta­ga­ren till Bre­a­king Bad, frå­ga­de pres­sen om den skul­le bli en Fra­si­er el­ler en Jo­ey (den miss­lyc­ka­de och för all­tid oäls­ka­de upp­föl­ja­ren till Fri­ends). Men var­je stor spi­noff krä­ver en god för­äl­der att bli dömd ut­i­från och Fra­si­er ha­de en av de bäs­ta i Skål.

Se­ri­en de­bu­te­ra­de 1982 och tac­ka­de för sig

1993. Sis­ta av­snit­tet kom­mer för all­tid att stå i re­kord­böc­ker­na som det mest sed­da pro­gram­met på 1990-ta­let. Men det tog en stund in­nan Skål blev så högt äls­kad som den är idag. Ef­ter da­gens mått mätt och den kom­mer­si­el­la pres­sen på ame­ri­kans­ka ka­na­ler ha­de den inte ens pas­se­rat sin förs­ta sä­song. Av NBC:S 77 ori­gi­nal­se­ri­er 1982 kom på en be­dröv­lig 74:e plats.

ETT STÄL­LE DÄR FOLK VILLE HÄNGA

Skål

Ska­par­na av Skål, för­fattar­brö­der­na Glen och

Les Char­les och re­gis­sör Ja­mes Bur­rows, möt­tes på ko­me­di­se­ri­en Taxi. Trots den sen­ti­men­ta­la in­tro­mu­si­ken var Taxi en be­svi­kel­se och en en­di­men­sio­nell se­rie. Char­les-brö­der­na viss­te myc­ket väl att de ba­ra var in­hyr­da för att ser­va pro­du­cen­ter­na. Ef­ter att ha upp­rät­tat ett band med den in­ter­na re­gis­sö­ren Bur­rows bör­ja­de de att klu­ra på idéer för en ko­me­di­se­rie­pi­lot som de kun­de gö­ra på egen hand. Ef­ter att ha job­bat i fy­ra år på en si­tu­a­tions­ko­me­di där lo­ka­len – en sli­ten tax­i­cen­tral – var ett stäl­le där ing­en ville va­ra, snac­ka­de de om att sät­ta den nya se­ri­en till en plats där al­la ville hänga, ett stäl­le där – som de sjung­er i lå­ten – al­la vet vad du he­ter.

”När de kom in och [pit­cha­de se­ri­en] kun­de man kän­na rum­met ska­ka”, minns Nbc-pro­du­cen­ten Michael Zin­berg. ”Vil­ken sorts se­rie skul­le kun­na va­ra i en bar? Hur han­te­rar vi all al­ko­hol?” Men Char­les-brö­der­na var tyd­li­ga: ”Det här hand­lar inte ba­ra om stäl­let. Det här är om en fa­milj – det rå­kar ba­ra inte va­ra en grupp med brö­der och syst­rar.”

Se­ri­en rör­de sig runt den nykt­ra al­ko­ho­lis­ten och skam­lö­sa char­mö­ren Sam Ma­lo­ne samt den pre­ten­tiö­sa aka­de­mi­kern Di­a­ne Cham­ber som, ef­ter att ha bli­vit dum­pad av sin kil­le i det förs­ta av­snit­tet, blir tvung­en att job­ba som ser­vi­tris på Che­ers.

Rol­len som Sam stod mel­lan tre per­so­ner: den ti­di­ga­re fot­bolls­spe­la­ren Fred Dry­er, Wil­li­am De­va­ne (som se­na­re spe­la­de den ame­ri­kans­ke pre­si­den­ten i 24) och den oer­far­ne 34-åring­en Ted Dan­son. Ef­ter en stenhård må­nad med au­di­tions var det Dan­son som val­des.

Bur­rows och Char­les-brö­der­na viss­te att det var ke­min mel­lan hu­vud­rolls­in­ne­ha­var­na som skul­le av­gö­ra se­ri­ens skep­nad. Förhållandet mel­lan Sam och Di­a­ne skul­le bli en klas­si­ker – en tur­bu­lent lek med myc­ket flör­tan­de och käb­bel, och ska­par­na viss­te att de rät­ta skå­de­spe­lar­na var av­gö­ran­de. Ef­ter att ha sla­git ut skå­de­spe­lar­na Ju­lia Duf­fy och Lisa Eich­horn er­bjöds 33-åri­ga Shel­ley Long rol­len.

”Shel­ley var al­las val re­dan från star­ten, me­dan det var mer kon­tro­ver­si­ellt med Ted”, sä­ger Glen Char­les. ”Han var up­pen­bart ing­en fot­bolls­spe­la­re och inte ba­ra fy­siskt sett. Han ha­de inte den håll­ning­en, den men­ta­li­te­ten.”

”Det tog mig minst två år in­nan jag kän­de att ’Åh, jag vet hur jag ska spe­la det här nu. Nu ha­jar jag.’ För det fanns en be­kym­mers­fri­het och en ar­ro­gans med Sam, och jag var de­fi­ni­tivt ing­en kvin­notju­sa­re,

”När de pit­cha­de, ska­ka­de rum­met.”

”Woody Har­rel­son an­län­der till prov­spel­ning­en och jag tän­ker: ’Det­ta är helt klart inte vår man.’”

jag dej­ta­de säl­lan. Om jag kyss­te nå­gon var jag så gott som gift. Men jag hål­ler fast vid att jag fick

Sam för att jag kun­de spe­la i lag med Shel­ley. Hon var verk­li­gen unik. Man kan inte se nå­gon an­nan fram­för sig spe­la Di­a­ne. Hon var Di­a­ne.”

Res­ten av roll­be­sätt­ning­en be­stäm­des där­ef­ter gans­ka snabbt med Ge­or­ge Wendt som den ba­stan­ta stam­kun­den Norm Pe­ter­son, Rhea Perl­man som den rapp­käf­ta­de ser­vi­tri­sen Car­la Tor­tel­li, John Rat­zen­ber­ger som bes­ser­wis­sern brev­bä­ra­ren Cliff Cal­vin och Nicho­las Co­la­san­to som den äld­re och nå­got en­fal­di­ge bar­ten­dern Co­ach.

Skål ha­de pre­miär den 30 sep­tem­ber 1982 med en sä­song som be­stod av 22 av­snitt. Trots de sva­ga tit­tar­siff­ror­na vann den en Em­my för bäs­ta ko­me­di­se­rie. Ha­de det inte va­rit för det pri­set skul­le Skål för­mod­li­gen ha dra­gits in ef­ter en sä­song, men ef­ter att den förs­ta sä­song­en sän­des i re­pris på NBC som­ma­ren 1983 drog den för­del av att ka­na­lens sto­ra hits – Simon & Simon och Mag­num – sän­des ti­di­ga­re sam­ma kväll.

Även om den var hy­ste­riskt ro­lig (”Om du pit­char då­li­ga gre­jer flår de dig”, minns skri­ben­ten Pho­ef Sut­ton) var det den cen­tra­la Kat­ha­ri­ne Hep­burn/ Spencer Tra­cy-in­spi­re­ra­de af­fä­ren mel­lan Sam och Di­a­ne som loc­ka­de publi­ken. När Dan­son syns ne­re till väns­ter i in­tro­se­kven­sen och Long up­pe till hö­ger fick du­on li­ka myc­ket ut­rym­me och se­ri­ens förs­ta fy­ra sä­song­er hand­lar otvi­vel­ak­tigt om dem. De fles­ta se­ri­er, sär­skilt si­tu­a­tions­ko­me­di­er, kom­mer till en punkt då de tryc­ker på om­starts­knap­pen ef­ter var­je av­snitt, men Skål fros­sa­de i att byg­ga upp det cen­tra­la förhållandet och ska­pa läng­re in­tri­ger för roll­ka­rak­tä­rer­na. In­nan Skål fanns det inte cliff­hang­ers el­ler kon­ti­nu­i­tet i si­tu­a­tions­ko­me­di­er.

”Det kan va­ra att vi del­vis är ansvariga för det som sker idag där man tap­par trå­den om man mis­sar ett av­snitt el­ler två”, sä­ger Les Char­les.

”Man mås­te vän­ta tills man kan få allt på dvd för att hänga med. Om det är vi som är skuld till det så har jag li­te då­ligt sam­ve­te.”

För att se till att förhållandet mel­lan Sam och Di­a­ne fort­sat­te att rö­ra sig fram­åt in­tro­du­ce­ra­des en ny ka­rak­tär, dr Fra­si­er Cra­ne, i tred­je sä­song­ens öpp­ningse­pi­sod. Fra­si­er spe­la­des med fre­ne­tisk ener­gi av den då 29-åri­ge Kel­sey Gram­mer (han såg all­tid äld­re ut) och dök upp när Di­a­ne skic­ka­des till en psy­ki­a­trisk kli­nik. Ef­ter att Long ta­lat om att hon var gra­vid be­stäm­des det att ta in en ny äls­ka­re i bil­den för en ”är det bar­net till Fra­si­er el­ler Sam?”för­veck­ling. Men publi­ken blev fi­ent­ligt in­ställd till den­na kul­ti­ve­ra­de psy­ki­a­tri­ker som blan­da­de sig i förhållandet mel­lan de­ras fa­vo­rit­ka­rak­tä­rer. Gram­mer van­de sig vid att kon­fron­te­ras i ba­rer med frå­gor som: ”Är du den där tjock­skal­len som spe­lar Fra­si­er?”

Skål för­lo­ra­de sin förs­ta be­sätt­nings­med­lem ef­ter att sä­song tre var fär­dig­pro­du­ce­rad. Co­la­san­to ha­de inte haft så bra häl­sa när han fick rol­len 1982 och runt 1984 bör­ja­de hans hjär­ta att svik­ta. I hans sis­ta av­snitt var han så då­lig att hans re­pli­ker skrevs ned på in­spel­nings­plat­sen. En av re­pli­ker­na – ”Det är som om han är med oss nu” – var kvar när be­sätt­ning­en kom till­ba­ka ef­ter hans död. När den må­la­des över av upp­sätt­ning­ens de­ko­ra­tö­rer var det någ­ra av skå­de­spe­lar­na som ho­ta­de att slu­ta.

För att fyl­la hå­let ef­ter Co­ach kom Woody Har­rel­son in som Woody Boyd, en ung bond­dräng från In­di­a­na – en stor­ögd och god­tro­gen per­son från lan­det i den sto­ra sta­den.

”Har­rel­son an­län­der till prov­spel­ning­en som om han pre­cis läm­nat en bas­ket­match”, minns

pro­du­cen­ten Pe­ter Ca­sey. ”Han har på sig sports­horts och oknut­na jog­gings­kor och jag tän­ker: ’Det­ta är helt klart inte vår man.’ Och så bör­jar han lä­sa och han gör det he­la med en slags vac­ker oskulds­full­het.”

Un­der fem­te sä­song­en bör­jar Long le­ta ef­ter en väg bort då hon me­na­de att se­ri­en höll på att upp­re­pa sig själv. Hon var öp­pen med det. Long drog sig ald­rig för att de­la med sig av vad hon tyck­te om se­ri­ens kre­a­ti­va rikt­ning. Hon var ti­digt skep­tisk till Fra­si­er-ka­rak­tä­ren och hen­nes ir­ri­ta­tion slog till­ba­ka mot Gram­mer som tol­ka­de hen­nes håll­ning som ett för­sök att ute­slu­ta ho­nom från se­ri­en.

”Shel­ley var över­ty­gad om att Di­a­ne och Sam bor­de va­ra till­sam­mans, att det var ett stort miss­tag att skil­ja dem åt”, skrev Gram­mer i sin bi­o­gra­fi, So Far … ”Shel­leys an­sträng­ning­ar att få bort mig från se­ri­en var obe­vek­li­ga. Jag fick veta att hon ef­ter re­pe­ti­tio­ner in­si­ste­rat för skri­ben­ter­na att ren­sa al­la mi­na ro­li­ga re­pli­ker.”

PAS­SION EL­LER SNOBBERI?

I mot­sats till öv­ri­ga skå­de­spe­la­re som li­ta­de helt och hål­let på den kre­a­ti­va led­ning­en var Long be­nä­gen att stäl­la frå­gor runt hur de ut­veck­la­de hen­nes ka­rak­tär. En­ligt vis­sa av dem som job­ba­de på Skål ”trod­de hon att hon var den nya Lu­cil­le Ball”, en skå­de­spe­la­re som lät sitt eget ego ta över­han­den. And­ra me­na­de att hon helt en­kelt var pas­sio­ne­rat in­tres­se­rad av se­ri­en och sin roll­ka­rak­tär. Det, samt en ten­dens att inte äta lunch till­sam­mans med de and­ra skå­de­spe­lar­na, led­de till en splitt­ring mel­lan hen­ne och många av de and­ra i Skål.

”Jag ha­de pro­blem med att va­ra runt hen­ne fram till vi stod på sce­nen till­sam­mans”, sä­ger Dan­son, ”och då var jag i him­len.”

I sis­ta epi­so­den av sä­song fem ställ­de Di­a­ne in sitt pla­ne­ra­de bröl­lop med Sam ef­ter att hon fått hö­ra att hen­nes ofär­di­ga ro­man ha­de in­tres­se­rat bok­för­lag. Hon läm­nar Boston för att skri­va fär­digt sin bok och sä­ger till Sam att hon kom­mer till­ba­ka om sex må­na­der. ”Ha ett bra liv”, sä­ger han sam­ti­digt som han stäng­er pub­dör­ren bakom sig.

”Det var slu­tet för Skål”, skrev en dys­ter kri­ti­ker då Di­a­ne läm­na­de ba­ren, och för många var det pre­cis så. Från bör­jan ha­de se­ri­en ba­se­rats på det pas­sio­ne­ra­de ”av och på-förhållandet” mel­lan Sam Ma­lo­ne och Di­a­ne Cham­bers. Men Skål fick ett nytt liv och med det än­nu hög­re tit­tar­siff­ror då se­ri­en om­fam­na­de sin roll som en­semb­le-se­rie. Man fick sta­digt fler roll­ka­rak­tä­rer in­klu­si­ve en ny kvinn­lig hu­vud­roll – den am­bi­tiö­sa och neu­ro­tis­ka Re­bec­ca Ho­we, spe­lad av Kirstie Al­ley.

I mot­sats till Long hit­ta­de Al­ley to­nen till­sam­mans med de and­ra skå­de­spe­lar­na. Hon blev sär­skilt god vän med Woody Har­rel­son och fick of­ta ta sig an sin fest­gla­da kol­le­ga el­ler lå­na ett öra åt Be­be Neuwirth (som ha­de kom­mit med som Fra­si­ers nya flick­vän, dr Li­lith Ster­nin) som ha­de pro­blem i sitt äk­ten­skap.

Fö­re 1990 ha­de Skål i snitt 32 mil­jo­ner tit­ta­re i USA (för att sät­ta sa­ken i sitt per­spek­tiv till da­gens sto­ra si­tu­a­tions­ko­me­di­er har The Big Bang The­o­ry i snitt 18 mil­jo­ner) och för att fi­ra av­snitt 200 höll

”Ef­ter re­pe­ti­tio­ner in­si­ste­ra­de Shel­ley på att ren­sa al­la mi­na ro­li­ga re­pli­ker.”

Boston en enorm pa­rad till ära åt Skål.

”Gu­ver­nö­ren, Michael Duka­kis, var där”, sä­ger re­gis­sör An­dy Ac­ker­man. ”De upp­kal­la­de en ga­ta ef­ter Kirstie och gav oss nyck­lar­na till sta­den. Vart vi än gick fick vi gra­tis mat och gra­tis dryck. Jag minns att jag gick till en natt­klubb och dan­sa­de med al­la kän­di­sar från Boston och tog en drink med Et­hel Ken­ne­dy. Det var helt ga­let.”

FÖR­GRE­NING­AR

Ef­ter­hand som se­ri­en fort­sat­te att vi­sas och po­pu­la­ri­te­ten öka­de blev skå­de­spe­lar­na mer och mer ef­ter­frå­ga­de till pro­fes­sio­nel­la jobb ut­an­för Skål. Dan­son gjor­de stor suc­cé i Tre män och en ba­by och dess upp­föl­ja­re och Kirstie Al­ley fick en hu­vud­roll i de fram­gångs­ri­ka Tit­ta han snac­kar­fil­mer­na. Det blev svå­ra­re och svå­ra­re att sam­la al­la skå­de­spe­la­re i sam­ma rum på sam­ma tid och se­ri­en bör­ja­de li­da av det.

”När vi gick runt bor­det kun­de Ge­or­ge sä­ga ’Jag mis­sar fre­dag och mån­dag, jag är på Sa­tur­day

Night Li­ve den här hel­gen.’ Och Kirstie kun­de sä­ga ’Jag är inte här på fre­dag, jag ska se på ett hus i Ore­gon.’ Så när vi [se­na­re] gick ige­nom re­pli­ker­na vid re­pe­ti­tio­ner­na fick vi ha Ted som Sam, förs­te re­gi­as­si­sten­ten som Norm, den and­re re­gi­as­si­sten­ten som Woody och scrip­tan blev Re­bec­ca. När man gick bakom ba­ren ef­ter se­ri­ens slut såg man att al­la re­pli­ker var upptej­pa­de.”

Även om han var på topp som stjär­na 1992 ha­de Ted Dan­son ett tur­bu­lent pri­vat­liv. På ran­den till skils­mäs­sa, på grund av en väl­digt of­fent­lig af­fär med Whoo­pi Gold­berg, be­stäm­de han sig för att slu­ta i Skål. Han ha­de långa mö­ten med Glen och Les Char­les och Ja­mes Bur­rows, men de upp­täck­te snart att det inte gick att över­ta­la Dan­son. Men

NBC ville inte släp­pa den dyr­ba­ra mjölk­kon och sa till Woody Har­rel­son över en lunch att Woody skul­le bli den nya ba­rä­ga­ren. ”Ted Dan­son är stjär­nan och jag kan lo­va dig att folk inte kom­mer att se se­ri­en ut­an ho­nom”, sva­ra­de Har­rel­son till den choc­ke­ra­de pro­du­cen­ten. ”Lun­chen var pin­sam ef­ter det”, minns skå­de­spe­la­ren.

Skål tac­ka­de till slut för sig den 20 maj

1993 med en hel­kvälls­e­pi­sod där Shel­ley Long åter­vän­der som en Di­a­ne Cham­bers som ha­de gjort stor suc­cé i Hol­ly­wood. Det är en vac­ker epi­sod, in­ner­lig och rik på dra­ma ut­an att lå­ta skrat­ten gå för­lo­ra­de. Epi­so­den sågs av he­la 40 mil­jo­ner män­ni­skor och vi­sa­de Sam som läm­na­de Boston med Di­a­ne för att strax kom­ma till­ba­ka ef­ter att ha in­sett att de ald­rig var me­na­de för varand­ra. ”One For The Ro­ad” slu­tar med att Sam och stam­kun­der­na sit­ter en­sam­ma i ba­ren in­nan han stäng­er för nat­ten. Även om det till sy­nes var en se­rie om lik­gil­ti­ga de­ki­sar gav sä­songs­fi­na­len var­je ka­rak­tär en li­ten se­ger i li­vet – Norm fick jobb, Woody blev lo­kal­po­li­ti­ker, Cliff blev till slut av med sin do­mi­nan­ta mor, Re­bec­ca gif­te sig, och Sam, ef­ter en livs­tid som evan­ge­lisk kvin­notju­sa­re, för­står till slut vad som är det en­da han vär­de­sät­ter i li­vet (ba­ren).

”Mitt jobb i rol­len som Sam Ma­lo­ne var att släp­pa in publi­ken och få den att äls­ka min bar och al­la i den”, sä­ger Dan­son. ”Och det har be­ri­kat mitt liv. Jag me­nar, vi är så oli­ka vis­sa av oss. Mil­tals ifrån varand­ra. Men när jag ser någ­ra av dem från den ti­den kän­ner jag omedelbart en kär­lek för dem. Jag bryr mig inte om vad de gör, vad de sä­ger, hur oli­ka vi är: Jag äls­kar dem för de åtta tim­mar om da­gen och el­va år vi an­vän­de till att få varand­ra att fnitt­ra och skrat­ta och va­ra ett team. Det fanns ing­en svag länk.”

En se­na­re in­kar­na­tion av Skål-gäng­et.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.