The Big Bang The­o­ry

Ef­ter åtta sä­song­er i The Big Bang The­o­ry vi­sar Jim Par­sons sin styr­ka som skå­de­spe­la­re. Han be­rät­tar om li­vet ef­ter Shel­don.

Topp 100 TV-serier (Sweden) - - Innehåll - Text: Ja­mes Mottram

Det är mor­go­nen ef­ter kväl­len fö­re. Zach Braff har or­det ”BALLS” skri­vet i pan­nan. Pe­ter Sars­gaard står i bar över­kropp. Och en okänd Jim Par­sons är klädd i rid­dar­dräkt me­dan han äter en skål med fling­or. Fil­men är Gar­den Sta­te, Braffs tids­ty­pis­ka re­gi­de­but från 2004. Par­sons dy­ker upp i ba­ra en scen och spe­lar en par­tygäst – och kom­mer di­rekt från job­bet på en re­stau­rang med me­del­tids­te­ma. Åh, och han pra­tar kling­on­ska.

”Jag äls­kar den sce­nen. Den var pre­cis i min smak”, ler Par­sons. ”Tio år se­na­re ser jag till­ba­ka och tän­ker: ’Jag ha­de en otro­lig tur som fick den­na förs­ta film­roll!’” Ett de­cen­ni­um se­na­re har Par­sons bli­vit en av USA:S mest äls­ka­de ko­me­di­stjär­nor i rol­len som dr Shel­don Coo­per i The Big Bang The­o­ry – en te­o­re­tisk fy­si­ker vid Cal­tech med ei­de­tiskt min­ne, ett IQ på 187 och en för­må­ga att pra­ta kling­on­ska när det pas­sar ho­nom (gär­na med Whea­ton).

När det­ta skrivs är se­ri­en in­ne på sin åt­ton­de sä­song och har re­dan gett Par­sons en Gol­den Glo­be och tre Em­my-pri­ser samt gjort ho­nom till en av de bäst be­tal­da ko­me­di­stjär­nor­na i sin ge­ne­ra­tion. Men se­ri­en hand­lar om mer än po­ka­ler och trofé­er tack va­re Par­sons hän­giv­na por­trät­te­ring av über­nör­den som äls­kar DC Co­mics, Battlestar Galactica och ac­tion­fi­gu­rer.

I en era där su­per­hjäl­tar och sci-fi do­mi­ne­rar bio­du­ken vitt­nar The Big Bang The­o­rys po­pu­la­ri­tet om det fak­tum att Shel­don och hans kom­pi­sar inte är li­ka sto­ra so­ci­a­la ut­bö­ling­ar som de var då se­ri­en bör­ja­de 2007. De är vår tids Fri­ends, el­ler sna­ra­re, de är USA:S ver­sion av vad Simon Pegg, Nick Frost och Ed­gar Wright gjor­de med Spa­ced och se­dan Shaun Of The Dead.

Nu, ef­ter Gar­den Sta­te-rol­len, är Par­sons till­ba­ka i Braffs and­ra film som re­gis­sör, dra­ma­ko­me­din Wish I Was He­re. ”All­de­les från ing­en­stans fick jag ett mejl där han be­rät­ta­de om fil­men”, sä­ger Par­sons. De ha­de inte haft kon­takt se­dan för­ra fil­men (men när Par­sons av­slö­ja­de att han är gay i en in­ter­vju i New York Ti­mes twitt­ra­de Braff: ”Jag har all­tid ÄLSKAT Jim Par­sons. Nu kan jag till slut ge ho­nom ett Big Bang.”)

Än­då, ef­ter att Par­sons flyt­tat till Los Ang­e­les 2007, sprang han och Braff på varand­ra vid de mest ud­da till­fäl­len. ”Jag kun­de stå vid ett röd­ljus för att gå över ga­tan och han kun­de kö­ra för­bi och tu­ta”, sä­ger Par­sons. ”Han bru­ka­de sko­ja om att vi le­ver pa­ral­lel­la liv ef­tersom det var li­te kus­ligt.” Det är gi­vet att Braff vet en hel del om hur det är att va­ra ko­me­di­stjär­na, ef­ter nio sä­song­er i Scrubs, så det finns en viss san­ning i det.

Par­sons väx­te upp i Houston som son till en små­skol­lä­ra­re och en för­man för en lo­kal vvs-fir­ma och var fast be­slu­ten att bli skå­de­spe­la­re när han var sex år gam­mal – då spe­la­de han en få­gel i en skol­pjäs av Kiplings Ele­fant­bar­net (”Jag blev ti­digt bi­ten av ba­cil­len”, ler han). Än­då skul­le kär­le­ken till skå­de­spe­le­ri kom­ma och gå i skol­ål­dern. Han lek­te ock­så med tan­ken att bli me­te­o­ro­log och tog ett års pa­us från skå­de­spe­le­ri­et på col­lege me­dan han lär­de sig allt om styv ku­ling och väs­tan­vin­dar.

Men han skul­le inte bli nå­gon vä­dergub­be.

Han kla­ra­de inte kur­sen och in­såg att han mås­te för­sö­ka sig på att bli skå­de­spe­la­re igen – an­nars skul­le han ång­ra det. ”Jag såg fram­för mig att jag skul­le bli en bit­ter, medelålders man!” Men hur skul­le han gå vi­da­re? Ge­nom att job­ba för en ex­pe­ri­ment­te­a­ter­grupp i Houston fick han

”Braff sko­ja­de om att vi le­ver pa­ral­lel­la liv.”

det att gå ihop i var­da­gen ”för att stöt­ta mitt skå­de­spe­le­ri­be­ro­en­de” – men det fanns inte till­räck­ligt med hel­tid. ”Jag var ald­rig till­räck­ligt mo­dig för att ta på mig ryggsäc­ken och stic­ka till New York el­ler L.A.”

Till slut tog han en mas­ter i klas­sisk te­a­ter vid Uni­ver­si­ty of San Di­e­go in­nan han stack till New York – en värld av te­a­ter­sce­ner, re­klam­film och smårol­ler i tv-se­ri­er samt en änd­lös rad au­di­tions. Han kan fort­fa­ran­de min­nas skräck­sce­na­ri­er­na – som då han oav­sikt­ligt drog ut elslad­den när han prov­spe­la­de för en Mar­tin Mc­do­nagh-pjäs – men han har ald­rig va­rit rädd­hå­gad. ”Så som jag tän­ker om au­di­tions, el­ler i al­la fall för­sö­ker tän­ka, är att sä­ga till mig själv: ’Det­ta kan va­ra min en­da chans att få den här rol­len.’”

När det gäl­ler The Big Bang The­o­ry gjor­de Par­sons det så bra att se­ri­e­ska­pa­ren Chuck Lor­re bad ho­nom kom­ma till­ba­ka näs­ta dag för att för­säk­ra sig om att det inte ba­ra var ren tur. Han er­kän­ner att det fanns nå­got i Shel­don som han för­stod: oför­mågan att lä­sa sar­kasm och käns­lor. Han suc­kar när han till­frå­gas om han de­lar någ­ra av Shel­dons mer nör­di­ga drag. ”Åh, Gud … Jag har sä­kert nör­di­ga si­dor, men först och främst är jag gam­mal!” I en ål­der av 41 vär­de­sät­ter han att läg­ga sig ti­digt (nå­got som för­kla­rar ba­by­an­sik­tet). ”Jag har inte den mins­ta öns­kan att fes­ta el­ler att gå ut på stan!”

I själ­va ver­ket är Par­sons inte alls så so­ci­alt avig som Shel­don. Han pra­tar fritt och en­ga­ge­rat i långa or­da­lag om allt från sin re­sa till Wim­ble­don ny­li­gen där han stöt­ta­de den ka­na­den­sis­ka ten­nisspe­la­ren och ”mejl­kom­pi­sen” Eu­ge­nie Bou­chard till hans mag­ni­fi­ka ca­me­o­roll i The Mup­pets där han spe­la­de pi­a­no un­der ”Man Or Mup­pet”-lå­ten (en­ligt ho­nom själv är han för öv­rigt var­ken el­ler: ”Jag be­fin­ner mig tyd­li­gen nå­gon­stans mitt emel­lan.”)

Men det är up­pen­bart att han gil­lar Shel­don, en roll­ka­rak­tär som pas­sar ho­nom li­ka bra som Green Lan­tern-trö­jan. ”En av frå­gor­na folk äls­kar att stäl­la är: ’Vad skul­le du öns­ka för Shel­don?’ Jag har inga önsk­ning­ar för ho­nom. Jag lä­ser ett nytt ma­nus var­je vec­ka, och, ab­so­lut, vis­sa av­snitt är in­tres­san­ta­re än and­ra, men på en över­ord­nad ni­vå har jag ald­rig trött­nat på att spe­la sam­ma roll.”

Han er­kän­ner att han är lätt­rörd och för­be­re­der sig re­dan nu för al­la käns­lostor­mar som kom­mer att sköl­ja över ho­nom när se­ri­en är slut. ”Det är svårt att se fram­för sig, att veta att slu­tet kom­mer och lå­ta det kom­ma och kän­na … de­fi­ni­tivt inte ång­er … jag vet inte om för­lust är det rät­ta or­det hel­ler. Or­ga­nisk död? Det är det bäs­ta sät­tet jag kan sä­ga det på – om sa­ker och ting går som de ska! Det är så det kom­mer att bli. Det­ta är nå­got som har på­ver­kat mitt liv i så hög grad. Jag har kanske ett liv ut­an­för se­ri­en, men den har haft ett enormt in­fly­tan­de på mig oav­sett. Det kom­mer att bli led­samt.”

Frå­gan är: Hur kom­mer du ifrån en roll­ka­rak­tär som Shel­don? Även Braffs film ger en svag blink­ning i den rikt­ning­en – när Paul dy­ker upp på en prov­spel­ning till ex­akt den typ av sci-fi-film Shel­don skul­le ha älskat. Så är han inte oro­lig för att ba­ra få den ty­pen av rol­ler? ”Ja och nej”, sä­ger han för­sik­tigt. ”Jag tar inte sik­te på att spe­la en an­nan ve­ten­skaps­man el­ler ett ge­ni el­ler ens en an­nan Star Trek-fa­na­ti­ker. Med det sagt så gil­la­de jag idén att spe­la nå­gon [i Wish I Was He­re] som ha­de en fot i den världen på ett an­norlun­da sätt.”

Par­sons film­kar­riär bör­jar helt klart att skju­ta fart – från att ge röst till en rymd­va­rel­se i Dreamworks ani­me­ra­de film Ho­me till en roll där han spe­lar mot Is­la Fisher i Vi­sions, en skräck­film

”Åh, Gud … Jag har sä­kert nör­di­ga si­dor, men först och främst är jag gam­mal!”

om en gra­vid kvin­na som li­der av ex­tre­ma hal­lu­ci­na­tio­ner. Par­sons ver­kar va­ra glad över den­na plöts­li­ga ström av rol­ler som inte lik­nar Shel­don. ”Det finns många oli­ka roll­ka­rak­tä­rer att spe­la och många oli­ka skor att gå i. Och i al­la aspek­ter av in­du­strin.”

Be­ty­der det att han i lik­het med Braff kan tän­ka sig att bli re­gis­sör? Han tän­ker sig för. ”Det är inte det att jag skul­le sä­ga ’nej’. Men jag är 41 nu och jag är inte helt där än­nu att jag kän­ner mig klar med att va­ra skå­de­spe­la­re – vad det nu än är som jag gör på den här jor­den … det har gjort mig väl­digt lyck­lig. Jag vet inte om det är för att jag har många and­ra aspek­ter i li­vet vid si­dan om, nå­got som är myc­ket bra … jag vet inte.” Och för en gångs skull är han mål­lös.

Skul­le Tar­kin ha an­ställt ho­nom?

Jim Par­sons är Ohs röst i Ho­me. The Big Bang The­o­ry tar fram en rad oli­ka rol­ler …

Upp­klädd för att mö­ta Mup­par­na. Flu­gor är coo­la. Jäd­rar, fel se­rie.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.