The Walking Dead

Ef­ter suc­cén med The Walking Dead pra­tar vi med se­ri­e­tid­nings­kre­a­tö­ren Ro­bert Kirk­man om hur han ska­pa­de de liv­lö­sa hor­der­na.

Topp 100 TV-serier (Sweden) - - Innehåll - Text: Jo­seph Mc­ca­be

Ef­ter att ha ska­pat en se­ri­e­tid­ning som inte ba­ra har sla­git för­sälj­nings­re­kord ut­an som ock­så har an­pas­sats till den kanske mest lyc­ka­de vec­ko­vi­sa skräck­se­rie nå­gon­sin på tv, ha­de det kanske va­rit för­stå­e­ligt om det ha­de sti­git Ro­bert Kirk­man åt hu­vu­det. Men Kirk­man ver­kar hål­la sig på jor­den. Hans flin sä­ger ”jag har ju ing­et an­nat för mig” när han till­frå­gas om en in­ter­vju, och han be­sva­rar of­ta mäng­den hyll­ning­ar med sam­ma sorts ax­el­ryck­ning som hos en ga­tukökskock när han får be­röm för si­na ham­bur­ga­re.

Men när han pra­tar med oss ta­lar han ock­så med en var­dag­lig auk­to­ri­tet som har bli­vit hans kän­ne­tec­ken i rol­len som pro­du­cent och spo­ra­disk ma­nus­för­fat­ta­re för se­ri­en. Han är den sor­tens säll­syn­ta in­ter­vju­ob­jekt som är var­je jour­na­lists dröm: den välar­ti­ku­le­ra­de, all­dag­li­ga mannen.

”Jag tror det är en myc­ket bred se­rie i och med att den hand­lar om över­lev­nad”, sä­ger Kirk­man om den näs­tan världs­om­spän­nan­de suc­cén med The Walking Dead. ”Al­la i he­la världen kän­ner till te­man som fa­milj, över­lev­nad och fa­ra. Al­la har känt av räds­lan att ka­ta­stro­fa­la hän­del­ser ska på­ver­ka dem och de­ras ci­vi­li­sa­tion. Det ap­pel­le­rar till al­la slags kul­tu­rer. Vi får all­tid nyheter om att se­ri­en slår re­kord i nya om­rå­den och den bre­der ut sig till nya plat­ser. Det har va­rit gans­ka över­väl­di­gan­de att tän­ka på hur om­tyckt den är av världen och att den­na se­ri­e­tid­ning som jag ska­pa­de i ett li­tet rum i ett li­tet hus i den lil­la del­sta­ten Ken­tucky nu ses av folk i län­der jag ald­rig har hört ta­las om. Det är gans­ka coolt.”

DÖDLIG UTGÅNG

Det är själv­klart en rad and­ra fram­gångs­ri­ka gen­re­se­ri­er på tv idag. På­ver­kas The Walking Dead av se­ri­er som Ga­me Of Thrones? Är publi­ken mer för­be­redd än nå­gon­sin på en vec­ko­vis zom­bie­se­rie?

Kirk­man fun­de­rar me­dan han stry­ker sig över skäg­get. ”Det är de­fi­ni­tivt en ut­veck­ling i tv-världen, vi ser gen­re­ma­te­ri­al bli ac­cep­te­rat av en bre­da­re publik. Jag tän­ker att ju fler se­ri­er som ex­i­ste­rar i det rum­met, desto bätt­re. Med en se­rie som Ga­me of Thrones på tv är det inte ovan­ligt att folk får se dra­kar på skär­men. Det gör att det blir lät­ta­re för för­äld­rar och hem­ma­fru­ar att ac­cep­te­ra och gil­la nå­got som man tän­ker att uni­ver­si­tets­stu­den­ter ha­de för­löj­li­gat för tio, fem­ton år se­dan. Du vet, det är gans­ka coolt att se hur all­män­he­tens smak änd­ras. Nör­dar­na har ärvt jor­den.”

Så­da­na se­ri­er är ökän­da för att väc­ka fan­sens ils­ka då de ibland tar li­vet av äls­ka­de roll­ka­rak­tä­rer. Vi frå­gar Kirk­man om det är lät­ta­re för ma­nus­för­fat­tar­na att dö­da någ­ra av fa­vo­ri­ter­na och

”Det är ald­rig lätt att ta bort en roll­ka­rak­tär ur se­ri­en.”

in­tro­du­ce­ra and­ra ef­tersom The Walking Dead ba­se­ras på en se­ri­e­tid­ning där folk of­ta dör.

”Ja, jo”, sä­ger han. ”Allt­så, det är ald­rig lätt att ta bort en roll­ka­rak­tär ur se­ri­en. Det är all­tid ett väl­digt vik­tigt be­slut som vi vär­de­rar över lång tid. Det är nå­got jag verk­li­gen gil­lar med tv – det är kul att sit­ta med ma­nus­för­fat­tar­na och le­ka med histo­ri­en och se till att den blir till­räck­ligt bra … Det är många över­vä­gan­den, men det är ett nöd­vän­digt ele­ment i se­ri­en.

Och det är de­fi­ni­tivt ett nöd­vän­digt ele­ment i se­ri­e­tid­ning­en. Vi kom­mer att få se mer av det i fort­sätt­ning­en när se­ri­en vi­sas fram­ö­ver. Ja, det­ta är ab­so­lut en se­rie där roll­ka­rak­tä­rer dör. Men det är ald­rig nå­got som är gjort på må­få ut­an att tän­ka på hur det kan på­ver­ka fram­ti­den för de and­ra.”

EN­SAM VANDRING

Se­ri­en har vi­sat att den inte är rädd för att föl­ja en an­nan väg än se­ri­e­tid­ning­ens ifall det är nöd­vän­digt. Ricks ti­di­ga­re vän och part­ner Sha­ne är ett ex­em­pel: I se­ri­e­tid­ning­en fanns Sha­ne med i ba­ra sex ut­gå­vor, men skå­de­spe­la­ren

Jon Bern­t­hals por­trät­te­ring av ka­rak­tä­ren och Sha­nes roll i se­ri­ens kär­lekstri­ang­el gick hem hos fan­sen så roll­ka­rak­tä­ren fick va­ra kvar i de förs­ta två sä­song­er­na. Kirk­man sä­ger att han inte är oro­lig för att se­ri­en ska kom­ma till en punkt då det blir omöj­ligt att föl­ja histo­ri­en som be­rät­tas i se­ri­e­tid­ning­en.

”Nej”, sä­ger se­ri­e­ska­pa­ren och ska­kar på hu­vu­det. ”Jag tror inte det är nå­gon fa­ra med att änd­ra sa­ker så myc­ket att det ald­rig kom­mer att fin­nas en ny histo­ria att an­pas­sa från se­ri­e­tid­ning­en. Jag tror se­ri­e­tid­ning­en all­tid kom­mer att va­ra där som en käl­la till idéer, som en väg­kar­ta att föl­ja. Jag tror den är ett myc­ket bra verk­tyg och det är så den an­vänds. Vi bör­jar var­je sä­song med att sät­ta oss ned och sä­ga:

’Okej, låt oss dis­ku­te­ra se­ri­e­tid­ning­en och se hur de pas­sar ihop.’ Vi tit­tar på den och var den är för till­fäl­let och kom­mer fram till vad som inte pas­sar med det som re­dan har hänt i se­ri­en. Men det är ock­så sa­ker som vi de­fi­ni­tivt vill ha med. Det är många sce­ner som är sto­ra och min­nesvär­da och coo­la men som först och främst pas­sar med histo­ri­en så som vi har be­rät­tat den i se­ri­e­tid­ning­en. Oli­ka sa­ker som är gjor­da i se­ri­en er­sät­ter och mot­ver­kar sa­ker som skul­le hän­da en­ligt se­ri­e­tid­ning­en. Och vi har lyc­kats att ge mer ut­rym­me till and­ra roll­ka­rak­tä­rer el­ler att lå­ta dem fin­nas med en an­nan gång. Det har va­rit väl­digt kul att få det puss­let att gå ihop. Men jag tror vi all­tid kom­mer att häm­ta sär­skil­da ögon­blick och hän­del­ser från se­ri­e­tid­ning­en.

Ef­ter att ha sett det han kal­lar för ”sin zom­bi­e­film som ald­rig tar slut” an­pas­sas till tv till­står Kirk­man, med en ny­pa för­lä­gen­het över vil­ken tur han har haft, att han inte har upp­levt någ­ra stör­re pro­blem i pro­ces­sen.

”Helt är­ligt? Ingen­ting. Jag hatar att skry­ta men det är ett fan­tas­tiskt team som sät­ter ihop den här se­ri­en. Allt från skå­de­spe­la­re till ar­bets­la­get till ma­nus­för­fat­tar­na till pro­du­cen­ter­na, spe­ci­a­lef­fek­ter­na, Greg Ni­co­te­ro och hans team – de har verk­li­gen gett allt och gör ett fan­tas­tiskt jobb med se­ri­en – och det finns inte ett pro­blem nå­gon­stans. När man sit­ter och re­di­ge­rar är det helt otro­ligt att se hur allt lö­ser sig. När vi är på in­spel­ning­en och fil­mar är det ett välsmort ma­ski­ne­ri … Det är en helt pro­blem­fri pro­duk­tion. Det är min förs­ta tv-se­rie, och jag vet inte hur tv-se­ri­er görs i all­män­het. Men det har sagts mig att den här se­ri­en har det gans­ka lätt. Allt­så, al­la job­bar rik­tigt hårt och al­la gör sitt jobb. Allt lö­ser sig helt ut­an av­brott. Det är ald­rig nå­got som går ga­let. Jag tyc­ker att al­la gör sitt bäs­ta och det är rik­tigt coolt.”

DE LE­VAN­DE DÖ­DA

De odö­da har verk­li­gen sla­git rot i po­pu­lär­kul­tu­ren på ett sätt ing­en ha­de för­vän­tat sig – var­ken en bio­be­sö­ka­re som såg mid­nattsvis­ning­en av Dawn Of The Dead 1978 el­ler skräckfans på 1980-ta­let som ut­byt­te pi­rat­ko­pi­e­ra­de Vhs-ko­pi­or med ita­li­ens­ka zom­bi­e­fil­mer. Men är vi på väg att nå en mätt­nad? Kan det va­ra att fe­no­me­net går mot sitt slut nu när zom­bi­er rag­lar över bå­de den sto­ra och lil­la skär­men samt hos bok­hand­la­re och lek­saks­bu­ti­ker?

Zom­bi­e­kung­en ger sin syn på sa­ken: ”Jag kän­ner ibland att det är som om zom­bi­er har va­rit en mörk hem­lig­het för skräck­gen­ren allt­för länge. Ro­me­ro-fil­mer­na in­tro­du­ce­ra­de den mo­der­na zom­bi­en och jag tror det var många fil­mer som tog över sta­fett­pin­nen och höll gen­ren vid liv. Men det var en slags un­der­ground­rö­rel­se. Fil­mer­na var inte så sto­ra även om de de­fi­ni­tivt ha­de si­na fans. Zom­bi­er­na var inte i när­he­ten av sam­ma ni­vå som vam­py­rer och va­rul­var som det har gjorts ota­li­ga fil­mer om. Jag kän­ner inte att zom­bi­er är en över­gå­en­de trend, de hål­ler pre­cis på att få det er­kän­nan­de de för­tjä­nar i film­monst­rens hi­e­rar­ki. Jag tror zom­bi­er till­ta­lar folk på sätt som and­ra skräck­gen­rer inte har gjort och att det kom­mer myc­ket mer, att zom­bi­er­na har kom­mit för att stan­na ett bra tag.

Man kan be­rät­ta en histo­ria om and­ra film­mons­ter – vam­py­rer, va­rul­var – och få det till att hand­la om de roll­ka­rak­tä­rer­na. Men zom­bi­er är uni­ka på så sätt att det kan man inte gö­ra med dem – de är en hjärn­lös kraft. Det är inte folk du kan re­la­te­ra till el­ler föl­ja i en histo­ria. De är sna­ra­re ett ele­ment som kan på­ver­ka och änd­ra en histo­ria och där­med kan man be­rät­ta fle­ra mänsk­li­ga histo­ri­er och dy­ka dju­pa­re in i de mänsk­li­ga roll­ka­rak­tä­rer­na. Där­med blir det en skräck­gen­re man kan re­la­te­ra sig mer till Jag tror det är det folk är på väg att in­se. Jag tror det är det som kom­mer att gö­ra det­ta till en skräck­gen­re som hål­ler sig re­le­vant i fle­ra de­cen­ni­er.”

Flam­be­rad zom­bie till mid­dag, nå­gon?

Hur långa ar­mar har egent­li­gen den där zom­bi­en? En ny in­ne­börd till “tap­pa ha­kan” …?

Zom­bie-smink­ning­en fort­sät­ter att im­po­ne­ra.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.