Stranger Things

Nu när and­ra sä­song­en är klar ser vi på sex orsaker till var­för Stranger Things blev den förs­ta kult­hiten på 2000-ta­let.

Topp 100 TV-serier (Sweden) - - Innehåll - Text: Ste­ve Wright

Se­dan bör­jan av mil­len­ni­et är det fle­ra se­ri­er som har tu­rats om att va­ra den sto­ra snacki­sen – som har dis­ku­te­rats och dis­se­ke­rats av en bred publik. Se­ri­er som Lost, The Walking Dead, Mad Men och Ga­me Of Thrones har al­la haft den rol­len, men det var all­tid gi­vet att de skul­le lyc­kas, det såg den mas­si­va mark­nads­fö­rings­bud­ge­ten till.

Stranger Things drog inte vår upp­märk­sam­het till sig på sam­ma sätt som des­sa mas­to­don­ter – den stal den. An­ting­en så tit­ta­de man på den för att kom­ma fram till vad det var som för­de bort Will By­ers, för man und­ra­de vad som hänt med Ele­ven, el­ler så för att nju­ta av al­la hänsyft­ning­ar­na till ens fa­vo­rit­fil­mer och -se­ri­er – men det­ta var en se­rie som bå­de ver­ka­de be­kant och som var olik allt an­nat vi ha­de sett ti­di­ga­re. Här un­der­sö­ker vi var­för den blev en så över­ras­kan­de stor fram­gång …

DEN KOM IFRÅN ING­EN­STANS

1 Net­flix ha­de va­rit stort ett tag och tog re­gel­bun­det in nya se­ri­er som ald­rig skul­le vi­sas på van­li­ga ka­na­ler (Mas­ter Of No­ne, Sen­se 8). Men de sto­ra fram­gångs­sa­gor­na var serierna som ha­de haft myc­ket mark­nads­fö­ring – såsom Mak­tens män, Orange Is The New Black

och Mar­vel-serierna.

För de fles­ta av oss var det sto­ra säl­jar­gu­men­tet för Stranger Things att Wi­no­na Ry­der var med – res­ten av skå­de­spe­lar­na var mer el­ler mind­re okän­da, och Duf­fer-brö­der­na som stod bakom se­ri­en ha­de ba­ra job­bat med ett par epi­so­der av

Way­ward Pi­nes och den glöm­da skräck­fil­men

Hid­den. Så dök de upp på skär­men och var inte läng­re okän­da.

Om du lyc­ka­des und­vi­ka de he­ta dis­kus­sio­ner­na om de­mo­gor­go­ner, Ele­ven och Barb så fram­träd­de var­je av­snitt som en äk­ta up­pen­ba­rel­se. Vi slapp ota­li­ga trai­lers som ro­pa­de ut allt som skul­le hän­da i för­väg, inte hel­ler fö­re­gick en stor in­ter­vjurun­da som be­rät­ta­de vad man kun­de för­vän­ta sig. Var­je av­snitt var en fräsch re­sa in i en mys­tisk värld – att Stranger Things lyc­ka­des ta sig obe­märkt ge­nom filt­ret i en tid där al­la sto­ra ka­na­ler ro­par ut från tak­höj­der­na om sin näs­ta sto­ra grej är ba­ra att gra­tu­le­ra till.

DEN HAR DEN BÄS­TA NOSTALGIN

2 Att kal­la Stranger Things en hyll­ning till 80-ta­let är en klar un­der­drift. Se­ri­en är så full­pac­kad med re­fe­ren­ser till fil­mer, tv-se­ri­er och litteratur från den ti­den att det är svårt att veta var man ska bör­ja. Step­hen Kings och Ste­ven Spiel­bergs verk är de som fram­för allt sy­nas (den le­dan­de barn­grup­pen är del­vis Lo­sers Club, del­vis Goo­ni­es), den lil­la sta­den se­ri­en ut­spe­lar sig i är en ar­ke­typ av Am­blin-ma­te­ri­al, och det är rik­ligt med er­kän­nan­de blink­ning­ar till klas­sis­ka sce­ner (som när Ele­ven blir en elak E.T. och slår runt bi­len istäl­let för att seg­la över den el­ler Dus­tins miss­lyc­ka­de för­sök att kros­sa de­mo­gor­go­nen med en slang­bel­la).

Och det är inte ens de fik­ti­va re­fe­ren­ser­na som stic­ker ut – Ele­ven gjor­de Eg­govåff­lor po­pu­lä­ra igen näs­tan helt själv och att bar­nen an­vän­de ama­tör­ra­dio fick folk att feb­rilt le­ta ef­ter si­na eg­na på vin­den. När de förs­ta bil­der­na från sä­song två vi­sar dem i full Ghost­bus­ters-ut­styr­sel kan man va­ra sä­ker på att det ro­li­ga kom­mer att fort­sät­ta.

”Ele­ven gjor­de Eg­govåff­lor po­pu­lä­ra igen näs­tan helt själv.”

DEN SPE­LA­DE PÅ STEREOTYPERNA

3 På ytan kan de fles­ta in­vå­nar­na i Hawkins, In­di­a­na be­skri­vas ut­i­från oli­ka ste­re­o­ty­per – men den går li­te dju­pa­re än så och det är mer kring dem än det först ver­kar. Ton­å­ring­en Nan­cy Whe­e­ler (Na­ta­lia Dy­er) är mer själv­stän­dig och mo­ti­ve­rad än vad kvinn­li­ga kom­po­nen­ter i tri­ang­eld­ra­mer bru­kar va­ra; älsk­vär­da Jo­nat­han By­ers (Char­lie He­a­ton) har en inte sär­skilt sund fo­to­hob­by och även om han först pas­sar in i rol­len som bu­se och idi­ot gör Ste­ve Har­ring­ton (Joe Ke­e­ry) allt för att gott­gö­ra det ef­ter att han har för­sökt att of­fent­ligt ge­ne­ra Nan­cy.

Se­ri­en sam­lar ihop i stort sett al­la ka­ri­ka­ty­rer vi har lärt kän­na un­der 80-ta­let, men tar med dem in i den verk­li­ga världen. Det är en säll­synt best: en hyll­ning som lyc­kas gö­ra sin grej ut­an ett spår av själv­förakt el­ler sar­kasm. Som stac­kars Barb vi­sa­de är in­sat­ser­na höga och myc­ket verk­li­ga.

DEN GAV OSS MILLIE BOB­BY BROWN

4 Som nämnts var Ry­der den al­la pra­ta­de om fö­re lan­se­ring­en och även om hon gör ett bra jobb är det de unga i roll­be­sätt­ning­en som gör de mest min­nesvär­da roll­pre­sta­tio­ner­na. Den som stic­ker ut är dock ot­ve­ty­digt den ena­stå­en­de Millie Bob­by Brown.

Hon på­min­ner om en mix av fle­ra plå­ga­de Step­hen King-barn (som Car­rie White och Char­lie Mcgee), och det finns så många la­ger i Browns skå­de­spe­le­ri. Roll­ka­rak­tä­ren Ele­ven är sår­bar och ska­dad men högst ka­pa­bel att vi­sa si­na skräm­man­de kraf­ter. Hon bju­der in publi­ken till att kän­na sympati sam­ti­digt som vi ald­rig glöm­mer vad hon är i stånd till. Det att hänga med Mi­ke (Finn Wol­f­hard), Dus­tin (Ga­ten Ma­ta­raz­zo) och Ru­fus (Caleb Mclaugh­lin) öpp­nar gradvis upp hen­nes mänsk­li­ga si­da, men så för­svin­ner hon igen allt­för fort.

Brown är re­dan fär­dig för stjärn­li­vet och har lan­dat i en roll i God­zil­la: King Of The Mons­ters 2019, men där­e­mel­lan kan vi gläd­ja oss åt att se hen­ne ge fler myn­dig­hets­skur­kar li­te stryk i and­ra sä­song­en.

”Det är säll­synt ... En hyll­ning som lyc­kas gö­ra sin grej.”

DUNGEONS & DRAGONS ÄR ÅTER KULT

5 Värl­dens mest kän­da roll­spel har ald­rig haft det helt lätt. I bäs­ta fall in­bju­dit till mobb­ning, i värs­ta fall för­knip­pats med sa­ta­nism och själv­mord. Så det var på ti­den med nå­got gott nytt – det fick roll­spe­let ge­nom bar­nen i Stranger Things.

Det är ge­nom att spe­la spe­let som de kla­rar att ta fram (för­vå­nans­värt ex­akt) te­o­ri­er om var kom­pi­sen Will By­ers är och vad som egent­li­gen är gre­jen med Den and­ra si­dan. Se där – D & D räd­dar liv!

Och så har vi själ­vas­te de­mo­gor­go­nen. Den är som häm­tad di­rekt från en D & D-bok och är en gans­ka monst­ru­ös kre­a­tion plus att den spe­lar en lämp­lig roll i se­ri­en: han re­pre­sen­te­rar nå­got som bar­nen kän­ner till och kan käm­pa mot, och fun­ge­rar som en sam­lings­punkt för ett kom­pis­gäng som har en hel del dis­py­ter i se­ri­en. När nu Will är tryggt till­ba­ka i verk­lig­he­ten kan vi nog för­vän­ta oss att gäng­et fort­sät­ter att kas­ta tär­ning i näs­ta sä­song.

DET BÄS­TA ÄR KVAR

6 Det är lätt att glöm­ma att förs­ta sä­song­en var kort jäm­fört med det vi är va­na vid från Net­flix, med ba­ra åtta av­snitt. Det som inte har va­rit svårt att min­nas är hur många sa­ker vi inte fick svar på ef­ter för­ra årets stor­slag­na kli­max: Var är Ele­ven? Vad hål­ler she­riff Hop­per (Da­vid Har­bour) på med? Var­för hos­tar Will By­ers (No­ah Schnapp) upp snig­lar i hand­fa­tet? Och vad i he­la världen är det gi­gan­tis­ka Lovecraft-ak­ti­ga monst­ret i trai­lern?

En sak är sä­ker: Oav­sett hur and­ra sä­song­en än blir är Stranger Things re­dan en klas­si­ker.

Den förs­ta se­ri­en på en ström­nings­platt­form som verk­li­gen har kom­mit in i den kul­tu­rel­la tids­an­dan och lyc­kats med att bå­de var en del av och skild från vår egen tid: den hyl­lar den nu­va­ran­de nostal­gitren­den sam­ti­digt som den åstad­kom­mer en tid­lös tidskap­s­el. Snyggt job­bat!

Wi­no­na Ry­ders med­ver­kan var ett av se­ri­ens säl­jar­gu­ment. Millie Bob­by Brown gör ett fan­tas­tiskt jobb med mi­ni­mal di­a­log. Allt lig­ger i ögo­nen.

Eg­go­för­sälj­ning­en har för­mod­li­gen sla­git al­la re­kord.

De unga skå­de­spe­lar­na stjäl sho­wen i Stranger Things.

Kan nå­gon va­ra så snäll och ta­la om var vi kan få tag på Ste­ve Har­ring­ton-fri­sy­ren? Ing­et van­ligt ton­årstri­ang­eld­ra­ma. Vi har ing­en lo­kal she­riff men om vi ha­de en skul­le han helst få va­ra som Hop­per.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.