EN ÄLSKAD VAMPYRJÄGARE
Ett känsloladdat återseende av den fulländade blodsugande tonårsserien.
Skolkorridoren. För lärare är det en väg från ett rum fyllt av missanpassade till ett annat. För tonåringar är det en krigszon, en plats där angrepp kan komma varsomhelst ifrån, där vänner kan bli fiender på ett ögonblick. Det är en plats i konstant förändring och kaos då nya allianser uppstår och upplöses blixtsnabbt. Det är också ett skrämmande ställe – den schysta grabben kan plötsligt bli en varulv i takt med månens rörelser, hon den söta tjejen är kanske en känslosam vampyr som kan suga livskraften ur dig. Japp, skolan kan vara ett helvete – och Buffy och vampyrerna gav det helvetet ett ansikte.
I motsats till vad många tror blev inte Buffy en av de mest älskade tv-serierna ihop med Trek och Who för att den använde metaforer ibland eller för att den hade en del skrämmande scener. Buffy slog igenom för att den hyllade förändring. Förändring hade länge varit något fult på tv – repriser på amerikansk tv fungerade mycket bättre när karaktärer var fångade i timslånga intrigbubblor så att episoder kunde visas i vilken ordning som helst. När Buffy började höja nivån hade saker ändrats – de nya succéerna Babylon 5, Twin Peaks och Arkiv
hade visat att längre intriger kunde fungera.
Det var fortfarande svårt för serieskaparen Joss Whedon att sälja konceptet, så klart – det handlade trots allt om en serie om monstermord på high school som lutade sig kraftigt mot intriger baserade på en film som i hög grad hade floppat. Buffy dök till slut upp som ersättning för en indragen serie 1997 och blev omedelbart en succé.
Kärntruppen i Buffy var med från starten – cheerleader/slayer Buffy (Sarah Michelle Gellar) och hennes härliga missanpassade vänner Xander
”Den baserades på en fem år gammal film som floppade.”
X(Nicholas Brendon) och Willow (Alyson Hannigan), trumpne brittiske bibliotekarien/slayer och den grälsjuke Giles (Anthony Stewart Head), bitchiga Cordelia (Charisma Carpenter) och den nyckfulla ”irländska” vampyren Angel (David Boreanaz). Det började som en sorts övernaturlig Breakfast Club, osannolika vänner ihopslängda för att bekämpa monstren som svärmat runt Sunnydale High.
Men istället för att hålla fast karaktärerna i en ständigt löjlig Saved By The Bell-aktig tidsögla lät serien dem faktiskt att ta studenten och bli vuxna.
VÄXTVÄRK
Buffy var en attraktiv hjältinna – hon var tuff, utrustad med slayer-styrka och hade ofattbart tajta byxor, men hon var också en tonårstjej som gjorde olyckliga val, kände sig begränsad av auktoriteter och blev förälskad i killar som innebar bekymmer. Men hon fastnade inte i det eftersom Buffy handlade lika mycket om att utveckla karaktärerna som att utveckla handlingen. Genom åren växte hon upp tillsammans med seriens publik och blev vartefter mer mogen och tog ansvar för sig själv och sina vänner. Hon kämpade sig igenom college och jobb, försökte dejta den snälla men tråkiga soldaten Riley och blev en mer moderlig karaktär till ”systern” Dawn efter mammans tragiska dödsfall. Hon dog till och med två gånger själv. Ekot från vissa av dessa händelser märktes tydligt i följande avsnitt – hon kom aldrig riktigt över mammans död som visades i den fantastiska episoden ”The Body” och serien ägnade nästan hela sjätte säsongen till de tårdrypande konsekvenserna av hennes hemkomst från graven. Jämför detta med OC, en tonårsserie efter Buffy där en tonåring försökte begå självmord i en vecka utan att det fick några följder veckan efter. Detta var inte bara rollkaraktärer för manusförfattarna, det var liv – snirkliga och komplicerade liv som plötsligt gjorde vändningar i konstiga och oväntade riktningar.
Också de mindre rollerna genomgick förändringar – vissa bokstavligen, som Willows pojkvän Oz (Seth Green) som led av en otäck lykantropiåkomma, eller Angel som trampade i klaveret när han tog Buffys oskuld och därefter förlorade sin själ (”Jag vet. Han har förändrats. Han är inte samma kille du föll för”, sa Joyce klokt). Spike (James Marsters), den bleke punkvampyren med Johnny Rotten-accent (som också generellt sett var ganska rutten) hade kanske den bästa karaktärsutvecklingen när han gick från skurk till eunuck till motvillig slayer till nästan våldtäktsman innan han till slut fick en heroisk död (låt oss bara låtsas som om allt det där Angel-spökdravlet inte hände, eller hur?). Willow experimenterade med magi och sin sexualitet på sitt college och blev efterhand en av de bäst
”Den red på trenden som förvandlade svettiga töntar till chica nördar.”
gestaltade gayrollkaraktärerna på tonårs-tv. Och Xander. Stackars Xander. Han tog aldrig till sig wicca, fick aldrig några superkrafter (bortsett från halvbra ”militärträning”) och såg ut att vara dömd till ett liv fyllt med att oavsiktligt ligga med monster innan han till slut fann sann kärlek i demonen Anya (som, och jag gråter på riktigt när jag säger detta, INTE ÄR DÖD. HÅLL KÄFTEN. JAG HATAR DIG, JOSS).
Det hjälpte att serien var så välgjord – från Whedons och de andra manusförfattarnas briljanta manusarbete till den atmosfäriska musiken, den stämningsfulla ljussättningen och de härliga skådespelarprestationerna. Det var också en actionserie med koreografi av genomgående hög kvalitet och vampyrkostymerna var alltid uppfinningsrika. Visst, vissa effekter var lite fåniga, men de kunde också vara vackra – Buffys svanhopp in i ljuset mot slutet av ”The Gift” imponerar än idag.
TRENDSÄTTARE
Serien förändrade sig även på utsidan – genom att följa Arkiv X:s breda succé red den på trenden som förvandlade svettiga töntar till chica nördar, och banade väg för hippa serier som Chuck och
True Blood. Den gjorde stjärnor av Sarah Michelle Gellar, Seth Green och Alyson Hannigan, och såg till att Anthony Stewart Head inte fick Nescaféreklamen på sin gravsten. Flera av skådespelarna hoppade över till spinoffen Angel som också hade flera höjdpunkter. Den förändrade även
SFX – hade vi inte placerat Buffy på omslaget
1998 (”California Screaming”), mot utgivarens önskan, hade vi inte ökat antalet kvinnliga läsare så radikalt och blivit det största sci-fi-magasinet för horder av kvinnliga fans. Vi hade inte heller upplevt den nästan Beatlemania-aktiga hysterinivå som kom med James Marsters uppträdande på det första Sfx-eventet.
Och dessa förändringar var det som gjorde folk så engagerade och det som gjorde att rollkaraktärerna kändes mer som vänner än som verktyg för handlingen. Bara det att skriva om serien för första gången på flera år väcker så många minnen och känslor. Dawns märkliga informella introduktion i ”Buffy Vs Dracula” i början av säsong fem (”Mamma!”), Xanders ögontrauma (och den påföljande pirat-/nick Fury-aktiga ansiktsgarderoben), Trion, hela ”Once More, With Feeling”, Taras grymma död efter att ha blivit skjuten, Buffys onanimimik i ”Hush”, Xanders och Cordelias första kyss – det är som att tänka på fantastiska och förfärliga ögonblick i sitt eget liv. Det är en kraft i den här serien som helt enkelt inte existerar någon annanstans, en slags rå kemi som all världens Twilight-filmer aldrig kan återskapa.
Skolan är kanske ett helvete, men Buffy gjorde den till en drägligare plats. Serien ledde en hel generation tonåringar genom korridorerna bort till huvudingången till den verkliga världen, och förde oss därefter genom det tidiga vuxenlivet innan den lämnade oss på kanten av det som är kvar av Sunnydale medan vi stirrar in i ett svart hål vi har tillbringat sju år i, färdiga att möta våra egna änglar och demoner. Så vila i frid, kära slayer. Hon räddade världen. Ofta. Och vi älskade henne.