Tar klivet upp på bokscenen
ROMANDEBUTANT: NU HITTAR VI ANDREAS T OLSSON ÄVEN I BOKHANDELN
Han är fortfarande förälskad i Dramaten. Men det hindrar inte teaterns stjärna att prova andra scener. Just nu hyllas romanförfattaren Andreas T Olsson av kritikerkåren.
Uddevalla väljer att visa upp sin mindre charmigare sida när stadens teaterson är hemma på besök.
– Tur att jag kom ihåg att få med mitt paraply, säger Andreas T Olsson när han lägger i från sig sitt blåa hopfällbara paraply med Dramatens logo på.
Andreas har inte varit i sin gamla hemstad på ett och ett halvt år. Någon större saknad känner han inte. – Jag hade mina trettio år här. Jag undrar om han tidigt kände en längtan bort från staden. Han förklarar att han kände sig ensam med sina intressen. Visst fanns teaterföreningen och teatern här men det är i den stora staden, med de stora scenerna, han känner sig mer hemma. Att det inte är en hemlighet kan vi nog vara överens om.
Varför är då vår herre i Uddevalla denna duggiga måndag på sin lediga dag? Jo, vår huvudperson har debuterat som romanförfattare där av denna hastiga visit. På schemat står besök hos radion, signering och bokprat i stadens bokhandel, intervju med undertecknad och besök hos revisorn.
SISTA GÄSTEN HAR nyss fått möta sin publik, men väcker redan stort intresse bland landets recensenter.
– Det är roligt att den fått fina recensioner, bara det faktum att bli recenserad är roligt.
Han säger att han är lättad över mottagandet och menar att folk har en förutfattad mening om att alla i kultursfären skulle varar narcissistiska.
– Så är det inte. Inom mig slår ett litet harhjärta och nu känner jag mig lättad.
Det var efter han fick frågan från förlaget om att skriva ett bokmanus som Andreas T Olsson satte sig på sin kammare. Där vid sitt skrivbord plockade han upp några lösa trådar för att binda ihop och slutligen förverkliga i bokform.
– Delar av den skrev jag till Sufflören, men de passade inte in, de var skrivna för en annan roll.
Den andra rollen, visade sig vara Thomas Rapp, den herre som vi får lära känna i Sista gästen.
Men själv ursprunget till hans berättelse kom med Andreas intresse för Stockholmskonstnären Lennart Jirlow.
– I hans målningar finns en naivistisk idyll.
Andreas beskriver Jirlows miljöskildringar som lite för frodiga, lite för nostalgiska.
– Det är bilder som inte riktigt stämmer med verkligheten.
Bland konstnärens titlar återfinns Sista gästen. En scen från en restaurang vid stängningstid.
– Jag ville låta de karaktärerna komma ut ur målningarna.
Han lät konsten möta litteraturen och berättelsen om Thomas Rapp och restauranggästerna Sara och Fredrik blev till.
– Den skrev sig själv, Thomas Rapp tog över och skrev berättelsen åt mig. Beståndsdelarna hade jag klara för mig men jag visst inte riktigt var berättelsen skulle ta vägen.
Utan att nu avslöja för mycket kan vi om Sista gästen säga att allt inte är riktigt som det till synes vara på.
VÅR INTERVJU AVBRYTS när vi hör en känd stämma bakom oss.
– Hej Sven, säger Andreas och söker herr Wollters uppmärksamhet.
De får ett hjärtligt möte, här av alla ställen, på Bohusläns museum, i Uddevalla. Wollter talar varmt om Sufflören och Andreas lovar att skicka ett exemplar av Sista gästen till honom.
Sufflören ja, hur går det för honom undrar jag.
– Jo, Sufflören lever vidare sitt eget liv. I januari har den premiär i Köpenhamn. Och även i Frankrike är den på gång.
Hemma på Dramaten spelas den också fortfarande, även om det kanske bara blir fem-sex föreställningar om året.
– Det är roligt att publiken fortfarande vill se den.
I höst fortsätter Andreas stå på Dramatenscenen i Frun från hemmet och Improvisation på Slottet. Senare i höst är det även premiär för När allt kommer till kritan.
– Det är en monolog skriven av Niklas Rådström. Den handlar om en läkare som får sitt eget dödsbesked. Det är den bästa text jag läst. Vacker och sorglig.
JA, LIVET RULLAR vidare för herr Olsson uppe i Stockholm. Han är fortfarande förälskad i Dramaten och talar med stor passion om sin arbetsplats.
– Det är fantastiskt och alla dessa fantastiska människor där, inte bara skådespelarna, utan producenterna, sufflörerna, ja alla de som inte syns. Jag tycker det är viktigt att de med får synas. Särskilt nu när de stora kulturinstitutionerna har det tufft ekonomiskt.
Det finns bara en sak som fattas honom på Dramaten. Det är sällskapet av vännen och kollegan Gösta Ekman.
– Det var fysiskt jobbigt att vara där efter hans bortgång. I varje korridor finns Gösta. Frånvaron är så tydlig, han var en trygghet för mig. Jag saknar honom, men jag är glad att våra vägar korsades över huvud taget. Han är och förblir den främste.
”Jag ville låta de karaktärerna komma ut ur målningarna”