Klassens slingriga vägar
Klass 5 i Åsaka skola var sista klassen ut för detta året att få följa med till gamla Nossebrobanan med Lerumsbanken och få höra historia om platsen av Karl-gustav Danielsson – eldsjäl i Åsaka-björke hembygdsförening.
TTELA svänger av mot Lerum västra i Åsaka för ett möte i skogen en septemberfredag – det är höstdagjämning – med en skön sensommarkänsla i luften. Karlgustav Danielsson är aktiv i Åsaka-björke hembygdsförening och känner väl till området.
HEMBYGDSFÖRENINGEN HAR ETT uppskattat samarbete med Åsaka skola och nu har Karl-gustav besökt klass för klass och berättat om bland annat den 101-åriga Nossebrobanan och Lerumsbanken som är dagens utflyktsmål.
– Vi har kommit på att det är bättre att förbereda lite innan själva cykelturen ut till Nossebrobanan – jag berättar och visar bilder, säger Karl-gustav.
Sedan har varje klass fått ta på sig sina cykelhjälmar och cykla med honom ut till den forna Nossebrobanan och Lerumsbanken – nu var det dags för sista klassen för året – femteklassarna med lärare Therese Lundin och Linda Ainers.
Efter lite extra guidning via mobilen av Karl-gustav och några elever ute på spaning fann undertecknad mötesplatsen.
– Vi tycker att samarbetet mellan skolan och hembygdsgården är fantastiskt bra, våra elever får lära sig mycket om bygden kring skolan och hur det kunde vara att leva förr i tiden, säger Therese Lundin.
Karl-gustav är rutinerad – fullastad med informationsmaterial, verktyg och kamera för man vet aldrig vad som kan behövas. Med humor och kunskap visar han gamla bilder och berättar om det stora järnvägsbygget som började i maj 1913 och den 16 februari 1916 invigdes Trollhättan-nossebro järnväg. 32,6 kilometer järnväg kostade för 100 år sedan 1,2 miljoner kronor.
RÄLSEN REVS UPP 1969. Den så kalllade Lerumsbanken var en orsak till ökade kostnader under byggnadstiden och försening av hela bygget. Det handlade om att komma över Lerumsån - dalgångar fick fyllas upp och ån ledas om via schakt och tunnel i berget.
– Man byggde på tryckbankar, här är väl runt en tio/tolv meter högt. Hit gick man och lekte som barn. Man hade inga maskiner utan det var handkraft - de sägs att en man Pelle Björn var den som klarade att borra uppåt längst tid. Man har sprängt massor av berg – tänk alla tåg som har gått här, funderar Karl-gustav.
DAGENS STORA UTMANING blev att försiktigt gå ner från den gamla banvallen till tunneln på en smal och brant stig – först ramlar en av barnens cykelhjälmar ner för stupet. En och annan känner ett obehag vid en första anblick nedför branten men Karl-gustav försäkrar att det hittills inget hänt och kommer inte att göra det nu heller.
– Trampa gärna på växter som har rötter och sitter fast, då glider man inte och se upp för taggtråden, tipsar han.
ATT KOMMA NER i dalen är som att befinna sig i en tropisk regnskog, spännande miljö och tankarna går till de svartvita bilderna under det tunga och svåra arbetets gång. En bild visar på arbetshästen Balder som själv gick och sökte skydd när det skulle sprängas.
Klättringen upp gick fint, lärare Therese visade på fina klätterkunskaper då hon också hämtade den tappade cykelhjälmen, och gänget samlades åter på cyklarna för en fortsatt cykeltur och mer bygdehistoria samt för att bjudas på grillad korv vid hembygdsgården. En perfekt fredag tyckte eleverna – kanske speciellt Aina som fyllde år just denna dag.