Licken mot framtiden
skapare med andra referenser och annat bildspråk, som man kommer i kontakt med och ser en viktig framtid i.
MEN I GRUNDEN är det alltid filmen, med sin kvalitet och sprängkraft att nå ut publikt, som är i fokus.
– Vi har ett uppdrag och vissa mål vi ska uppnå. Bland annat filmer vi är medfinansiärer till och samproducerar ska ha potential att komma med i huvudtävlan på de stora filmfestivalerna och generera så pass mycket att vi får tillbaka det vi satsat.
Samtidigt har man en naturligtvis en viktig roll i Sverige och framför allt Västsverige.
– Det ska inte bara de prestigefyllda projekten vi ska stötta. Vi vill flera saker, till exempel få igenom ett förslag om en regional satsning på film, en typ av produktionsrabatter. Där ligger vi på för fullt på politikerna, sedan vill vi ta satsningar på så kallade abonnemang eller biopass, där du till exempel betalar 300 kronor för en månad till exempel och går när du vill och ser hur mycket du vill. Det tycker jag är jättespännande.
Vad är det som gör Trollhättan så perfekt för Film i Väst att verka från?
– De flesta brukar säga att allt fungerar så smidigt här under inspelningarna och att vi har duktiga filmarbetare, det finns en väl sammansatt kompetens. Sedan är det lätt att ta sig hit.
Men hur gick det gick till när ni ändrade Film i Väst till Film Väst och sedan tog tillbaka ert första namn?
– Ja, haha. När vi bytte skapade det för mycket oreda, det blev för mycket fokus på förändringen. Film i Väst satt så mycket i ryggmärgen hos folk, så då tog vi oss hem igen, säger Mikael Fellenius. – Jag kommer ihåg när Film i Väst bildades som en liten regional företeelse i Alingsås, det var ungefär samtidigt som jag började göra långfilm. När vi gjorde Tsatsiki, morsan och polisen hösten -98 hamnade vi i Trollhättan. Jag fattade inte alls varför vi skulle ner dit och filma. Det skulle ju också vara en Stockholmsförort med tunnelbana och så där, så vi fick sätta upp en massa tunnelbaneskyltar överallt. Det var inte heller helt lätt att jobba för vi fick bara filma i Trollhättan, och kanske i Vänersborg, men det var väldigt begränsat. Det var lite nybyggaranda. Sen upptäckte jag att det fanns flera fördelar också, det var korta avstånd till exempel. På den tiden var inte Trollhättan lika exploaterat heller. Nästan tio år senare spelade vi in Patrik 1,5 och den passade bättre in i Trollhättan rent tematiskt, det skulle vara en småstad någonstans i Sverige. Film i Väst hade blivit betydligt mer inarbetat och proffsigare. Det var fortfarande lite krångel med var man fick vara, vi hittade en jättebra miljö i Uddevalla men där fick vi inte filma. Sen när vi gjorde Pojken med guldbyxorna för några år sen så kände jag att det hade vuxit och blivit mera professionellt. Då filmade vi också mycket i Göteborg. – Nu vänder man sig alltid till Film i Väst när man ska göra långfilm, det är de och Svenska Filminstitutet man vänder sig till. Så Film i Väst har verkligen blivit en institution med mycket resurser, både ekonomiskt och i form av kompetens hos de personer man jobbar med. Nu tycker jag att det är konstigt om man inte ska vända sig till Film i Väst medan det i början kändes som att varför ska vi dit? Det har förändrats väldigt mycket genom åren.