REUNION JAM MED SUPERFEMMA
REUNION JAM MED SUPERFEMMA Som en isskulptur som finns just nu innan den töar bort och aldrig kan ses igen. Så beskriver Kim Franson det både publik och artister får vara med om under Reunion Jam i Kulturbaren på torsdag. Själv är han så taggad inför spe
Det har varit tyst om Kim Franson från Upphärad ett tag. I alla fall i musikaliska sammanhang. Anledningen stavas läkarstudier. Kim har två år kvar av sin grundutbildning och tillbringar för tillfället en stor del av tiden i labbet på Centrum för molekylärmedicin vid Karolinska i Stockholm. Han är mitt i ett forskningsprojekt om autoimmuna sjukdomar.
– Jag försöker komma fram till hur RNA och dna konspirerar för att skapa de här hemska sjukdomarna, förklarar den blivande läkaren, som stortrivs med forskningsuppgiften.
– Det är som att vara en upptäcktsresande som tar steg på en mark där ingen har trampat tidigare, det är nästan en andlig upplevelse när man får aha-känslan. Det är som barnets känsla av förundran över vad livet har att erbjuda, som mimiken i min dotters ansikte när hon smakar på ett äpple för första gången.
FYRAÅRIGA DOTTERN MELISSA har gett Kim nya perspektiv på livet och tillvaron och hennes ankomst innebar en stor förändring.
– Men på helt andra sätt än jag trodde innan. Jag trodde jag skulle bli vuxen, men det blev helt tvärtom, haha! Jag känner mig yngre nu, som ett barn igen.
– Melissa har hjälpt mig att få ett mer humoristiskt perspektiv på allt, hon har lärt mig att man kan skratta åt det mesta. Med perspektiv på evigheten blir det vi håller på med ganska futtigt egentligen – men man kan skratta åt det ändå.
Kim berättar stolt att det redan märks att Melissa är musikalisk – ”mer än vad jag är tror jag” – och skrattar åt hur den Stockholmsfödda 4-åringen låter när hon pratar.
– Hon har blivit något slags stockholmare och pratar inte som Roy & Roger direkt, som jag gjorde när jag var liten. Hon låter mer som de gjorde i gamla pilsnerfilmer, haha!
NÄR DET GÄLLER musiken finns det inte särskilt mycket tid för den i Kims liv just nu. Något killen som blev popstjärna redan som 12-åring, när han ihop med brorsan Christian och kusinen David, som Kims Karusell vann Musik Direkt, lanserades i England som Shutlanger Sam och senare under flera år turnerade som Swedish Chefs, beklagar.
– Musiken får inte jättemycket plats just nu tyvärr. Jag spelar för mig själv ibland, för att underhålla mig själv. Musiken är också en miljö där jag kan testa idéer och tankar på ett annat plan och sätt än i studierna. Det är ett bra sätt att rensa hjärnan från en massa bagage som hindrar en att tänka. Man går in i ett kreativt mode.
– Jag gör lite studiojobb där jag bidrar med min röst till grejer, för reklam och tv till exempel. Jag extraknäcker med musik kan man säga. Och jag saknar att stå på scen enormt mycket, men det säger jag utan bitterhet – jag har ju valt det själv. Men OH vad jag saknar det!
HAN SÄGER ATT det kanske blir en gång om året han ställer sig på scenen och förklarar att de tillfällena blir extra värdefulla just därför. Som Reunion Jam i gamla hemstaden Trollhättan, till exempel. Där ska Kim framträda ihop med Jörgen Carlsson, Peter Smith, Ulf Högberg och Johan Axelsson, tre Trollhättebördiga killar och en Alingsåsare. Tillsammans ska de bjuda publiken på sina egna favoritlåtar, i Kims fall handlar det om 60-talssoul och 70-talsrock.
– Det är en helt frikopplad grej, något jag får möjlighet att göra i stunden och bara njuta av. Det är som en isskulptur. Den finns just nu, sen töar den bort och kan aldrig ses igen. Det blir nästan ÄNNU större av det!
– Jag kommer att vara helt överpeppad, så klart. Folk kommer att få uppleva mig gå upp i Nirvana på scenen, haha!
KIM HYSER STOR respekt och beundran för sina kolleger på scen. Gitarristen Ulf Högberg har han spelat med några gånger tidigare, det har han däremot inte gjort med Jörgen Carlsson och Peter Smith.
– Det blir lite speciellt när man är från samma stad och har samma bekantskapskrets. Jag har följt dem genom åren så det känns lite grand som att jag har varit med på deras resa och nu sammanstrålar våra öden på något sätt i Trollhättan igen.
– Det är en stor ära för mig att få stå på scen tillsammans med dem. De har varit med om och gjort grejer inom musiken som jag bara kan drömma om. De har gjort OTROLIGT bra grejer! Och så får JAG vara med dem. En bondpojk från Upphärad, haha!