”Hon var bara skinn och ben”
NYHETER: Karin vägde 42 kilo när hon dog i våras. Karins dotter Katarina anser att hemtjänsten i Vänersborgs kommun inte tagit sitt ansvar och gett den vård som hennes mamma behövt.
83-åriga Karin sov i sin egen urin, levde i damm och smuts och åt knappt – trots att hon betalade för vård och städning. Dottern Katarina larmande hemtjänsten i Vänersborg upprepade gånger, men ingenting hände. – De sa att mamma var glad och nöjd. Det var som att stånga huvudet i en vägg, säger hon.
Vi träffar Katarina Karlsson och hennes dotter Pauline Johansson hemma i radhuset i Vargön. Åtta månader har gått sedan Katarinas mamma och Paulines mormor Karin avled på Näl i slutet av april, 83 år gammal, 174 centimeter lång och med en vikt på 42 kilo.
– Innan mamma dog pratade vi med läkaren och sjuksystern på sjukhuset och de förklarade att om mammas hjärta stannade skulle de inte kunna göra hjärt- och lungräddning eftersom hon bara var skinn och ben. De skulle trycka sönder hela henne, säger Katarina.
Katarina berättar att familjen inte haft tid att sörja. Istället har de fokuserat på att ge Karin upprättelse för hur hon behandlades sin sista tid i livet.
– Så här får det inte gå till, mamma levde i misär innan hon dog. När hon dog så kände jag en sådan maktlöshet, jag var förbannad och ledsen och tänkte på vad jag kunde ha gjort mer, säger hon.
KARIN HADE UNDER flera år hjälp av hemtjänsten och hemsjukvården i Vänersborgs kommun. För tre år sedan gjorde hon ett test för att utreda om hon var dement. Det visade sig att hon led av medelsvår demens. En månad innan hon dog gjorde hon om testet, resultatet hade försämrats och Karin var på gränsen till svår demens. Trots dokumentationen fick Karin ingen hjälp av demensteamet i kommunen.
– De hävdade hela tiden att mamma inte var dement och att det inte fanns några papper på det, säger Katarina och plockar fram papperet som hela tiden funnits i Karins journal.
KARIN HADE ALLTSÅ medelsvår demens. Ändå kunde hon säga upp hemtjänstens fönsterputsning och matlagning.
– Jag började misstänka att något var fel och ringde till enhetschefen för hemtjänsten och frågade varför det var så skitigt hos mamma. Då fick jag till svar att mamma hade sagt upp det. Hur kunde hon få lov att göra det när hon var dement? Då måste man ju hjälpa henne att tänka. Men jag fick inget gehör, säger Katarina.
Katarina och hennes döttrar bör-
”De lägger över ansvaret på min mamma som själv inte förstod vad som var bäst för henne”
”De kunde inte göra hjärt- och lungräddning eftersom hon bara var skinn och ben”
KATARINA KARLSSON
Dotter
jade fotografera hur det såg ut hemma hos Karin. Bilderna visar tjocka lager med damm, ingrodd smuts på golven, nerkissade sängkläder, en matta som aldrig verkar ha tvättats eller dammsugits och i dammsugaren satt en dammsugarpåse med insättningsdatum 2016-08-29.
– De hade alltså inte bytt påse på nästan ett år, säger Katarina.
NÄR KATARINA TAR kontakt med avdelningschefen säger han att hemtjänsten visst ska ha städat.
– Trots att jag har bilder på hur det sett ut hos mamma så säger han att de har städat.
Karin hade heller ingen matlust och ville inte äta. När hon avled vägde hon 42 kilo och hon dog av hjärtstopp som en följd av akut anemi, blodbrist.
– Jag kommer ihåg, strax innan mormor dog, så gav jag henne en banan så hon skulle få i sig något. Hon försökte men hon visste inte hur hon skulle skala den. Då hjälper det inte att det ligger en hel klase bananer på köksbänken om hon inte vet hur man ska äta dem, säger Pauline.
– När vi påpekade att hon var så smal fick vi till svar av hemtjänsten att de inte sett att mamma gått ner i vikt eftersom de inte ”sett henne utan kläder”. Men alla såg utom dem, säger Katarina.
ÄVEN OM KARIN hade dålig matlust så handlade hemtjänsten mat varje vecka. Men enligt de kvitton som Katarina har sparat har Karin inte bara fått betala för mat utan också för stora mängder sötsaker som godis och kaffebröd.
– Mamma tyckte inte ens om godis och kaffebröd. När hon fick ett wienerbröd så skrapade hon bort geggan och sockret i mitten. När vi bjöd på godis så ville hon inte ha. Ändå säger hemtjänsten att hon tyckte om sötsaker, säger Katarina.
I JANUARI I år ska hemtjänsten köpt 24 krämbullar, tio wienerbröd, sex burkar pepparkakshjärtan, åtta stycken mjuka längder pepparkaka och nästan fem kilo lösgodis.
– Det finns inte en chans att min mamma har ätit allt det. Jag tror att hon bjöd bort det till hemtjänstpersonalen. Men hon förstod inte att hon betalade för allt detta, säger Katarina.
Katarina anser att hemtjänsten i Vänersborgs kommun inte tar sitt ansvar och erkänner att de gjort fel.
– Istället gömmer de sig bakom begreppet ”den enskilde individens integritet”. De har inte agerat eftersom min mamma tydligen ska ha varit nöjd och glad. De lägger över ansvaret på min mamma som själv inte förstod vad som var bäst för henne, säger Katarina och fortsätter.
– När vi träffade kommunen efter mammas död för att prata om det som hänt blev vi utslängda. Anhöriga måste ju få ställa frågor utan att ansvariga chefer ska kasta ut en, säger Katarina.
DEN OMSORGSPÄRM SOM varje vårtagare har för att dokumentera vad som händer i den äldres liv ska uppdateras var sjätte månad. Karins pärm låg bortglömd, dammig och smutsig i lägenheten och hade inte uppdaterats sedan 2015.
– Jag har Ivo-anmält hemtjänsten i Vänersborg eftersom jag inte anser att de gjort sitt jobb. Jag önskar att jag hade sluppit detta, så många möten jag suttit i utan att det hänt någonting. Det har varit fruktansvärt tungt.
Ivo, Inspektionen för vård och omsorg, har valt att granska Karins fall. TTELA har sökt ansvarig utredare på myndigheten men utan resultat.