Cay Bond tit­tar på ten­den­ser

JUBILAREN: KVALITETSKÄNSLAN HAR ALL­TID VÄGLETT HEN­NE

Ttela - - Familj - MA­LIN EIJDE/TT

Hon är den svens­ka tren­da­na­ly­sens mo­der. Och för Cay Bond fly­ter liv och ar­be­te ihop, när hon sit­ter mitt i kul­tur­ström­men och lä­ser av vart vi är på väg.

På 1970-ta­let var Cay Bond den som in­tro­du­ce­ra­de fö­re­te­el­sen ”tren­da­na­lys” i Sve­ri­ge, som agent för den frans­ka by­rån Pro­mo­styl. Men själv fö­re­drar hon or­det om­världsa­na­lys.

– På frans­ka he­ter det ”ten­dan­ce”, och det är in­te sam­ma sak som trend, sä­ger hon. En trend be­skri­ver nå­got som är ”in­ne” och väl­digt sälj­bart. Jag har egent­li­gen ald­rig pra­tat om det som är kom­mer­si­ellt, ut­an sna­ra­re om ska­pan­de­pro­ces­sen.

Nej, ”ten­dan­ce” står för ten­dens – ut­veck­ling – och det är vad Cay Bond gör. Hon ana­ly­se­rar och ta­lar om hur idéer, at­ti­ty­der och vär­de­ring­ar för­änd­ras i sam­häl­let för att främ­ja för­stå­el­sen av vad som är möj­ligt att ska­pa för fram­ti­den. Hen­nes re­se­arch ut­går från kul­tur; konst, te­a­ter, lit­te­ra­tur, de­sign, ar­ki­tek­tur, te­a­ter, film, mu­sik och in­te minst för­stås mo­de, som är hen­nes ex­pert­om­rå­de.

MODEINTRESSET FANNS i fa­mil­jen un­der upp­väx­ten och då var va­let be­grän­sat i Sve­ri­ge. Myc­ket blev hemsytt. Cay be­skri­ver sin mam­ma som ele­gant, en­ga­ge­rad och po­li­tiskt ak­tiv un­der kri­get i hem­lan­det Po­len, där Cay Bonds för­äld­rar träf­fa­des. Pap­pan kom dit som chi­ef ste­ward på ett far­tyg på Ax­el John­son-lin­jen. Cay föd­des i Gdy­nia och hann fyl­la två år in­nan det po­li­tis­ka lä­get het­ta­de till och fa­mil­jen flyt­ta­de till Gö­te­borg.

Mam­man var fransk-polsk, pap­pan av ad­lig eng­elsk släkt som ef­ter­nam­net an­ty­der. Hem­ma ta­la­des tys­ka, i sko­lan svens­ka, och när fa­mil­jen Bond bod­de ett par år i An­twer­pen lär­de sig Cay frans­ka och flam­länds­ka. Ef­ter gym­na­si­et fort­sat­te hon med språk, konst och kul­tur på Pa­risu­ni­ver­si­te­tet Sor­bon­ne.

HON VIL­LE BLI tolk men i Pa­ris vak­na­de hen­nes mo­de­in­tres­se på all­var, när hon ex­traknäck­te som mo­dell på mo­de­hu­set Di­or. Där såg hon det ge­nu­i­na hant­ver­ket bakom mo­dekre­a­tö­rer­nas ska­pel­ser, det som pa­ri­sis­kan kun­de spa­ra en hel må­nads­lön för att ha råd att kö­pa och som an­vän­des länge och vär­de­ra­des högt.

Den kva­li­tets­käns­la som Cay Bond ut­veck­la­de då har va­rit väg­le­dan­de för hen­ne se­dan dess. Hon är starkt kri­tisk till da­gens masskon­sum­tion av låg­kva­li­ta­ti­va va­ror, som till­ver­kas i låg­lö­ne­län­der i stäl­let för att sats­ning­ar görs på svensk pro­duk­tion och svens­ka be­gåv­ning­ar.

Hon är kri­tisk till det svens­ka sam­häl­let, tyc­ker in­te att hu­ma­nis­tisk bild­ning har nå­gon sta­tus här. Män­ni­skor är in­te till­räck­ligt kul­tur­in­tres­se­ra­de. Det om­skriv­na ”svens­ka mo­deund­ret” av­fär­dar hon som ett mass­me­di­alt på­hitt och ett öns­ke­tän­kan­de:

– Det finns ing­et mo­deun­der, för vi har in­te star­tat nå­got eget mo­de, ut­an sna­ra­re ett sätt att klä oss.

IBLAND KÄNNS SVE­RI­GE för li­tet, med­ger hon, men ar­be­tet in­ne­bär många re­sor till oli­ka plat­ser i värl­den. Hon häl­sar gär­na på si­na barn och barn­barn; so­nen som är film­re­gis­sör i Ka­li­for­ni­en och dot­tern som är te­a­ter­pro­du­cent och bor ”mel­lan Lon­don och Pa­ris”. Nu­mer drar ock­så den vack­ra svens­ka na­tu­ren och att få åter­kom­ma till Skå­ne var­je som­mar.

På al­la des­sa plat­ser har hon och hen­nes man ett liv­ligt um­gänge med många kul­tur­ar­be­ta­re i vänkret­sen. Hon la­gar gär­na mat och då med lo­ka­la och eko­lo­gis­ka rå­va­ror. Åter­i­gen – kva­li­te­ten främst. Det var ock­så ett mant­ra när Cay Bond till­sam­mans med sin för­re man, fo­to­gra­fen He­inz Ang­er­mayr, star­ta­de mo­de­tid­ning­en Clic.

På TV4 led­de hon ett av Sve­ri­ges förs­ta mo­de­pro­gram, ”Mo­de­maf­fi­an”, och har även rap­por­te­rat * * *

”Helst in­te, ha­ha! El­ler ge­nom en fan­tas­tisk över­rask­ning där nå­gon tar mig med till nå­got stäl­le jag äls­kar.” * Om att fyl­la 75: ”Att blir äld­re är in­te så kul, man får mind­re tid kvar. Men det är gans­ka odra­ma­tiskt egent­li­gen. Man är den man är, från vag­gan till gra­ven, och har fått lä­ra sig att gil­la lä­get helt en­kelt.” *

re­gel­bun­det från värl­dens ca­t­walks. Hon har skri­vit fle­ra böc­ker. I två år ar­be­ta­de hon i Vi­et­nam med ett Sid­a­pro­jekt om tex­til och mö­bel­pro­duk­tion, som fick stor be­ty­del­se för hen­nes se­na­re ana­ly­ser och pro­jekt­ar­be­ten.

Un­der al­la år har Cay Bond sett mo­den kom­ma och gå, ba­ra för att se­dan ”åter­upp­täc­kas” av nya ge­ne­ra­tio­ner. Men trött och blasé? Ald­rig.

– Så här är det med mig: jag vet in­te rik­tigt när jag job­bar el­ler är le­dig. För mitt ar­be­te är mitt in­tres­se, och den er­fa­ren­het som jag har sam­lat på mig – och det gäl­ler väl många and­ra ock­så – den gör att man blir mer tro­vär­dig.

Bild: PRIVAT

KRI­TISK. Cay Bond tyc­ker in­te att män­ni­skor är till­räck­ligt kul­tur­in­tres­se­ra­de i Sve­ri­ge. ”Hu­ma­nis­tisk bild­ning har nå­gon sta­tus här”, sä­ger hon.

Fyl­ler: 75 år den 26 ja­nu­a­ri 2018.Gör: Jour­na­list, om­världsa­na­ly­ti­ker, fö­re­lä­sa­re, för­fat­ta­re och cu­ra­tor med fo­kus på kul­tur, mo­de och de­sign.Ut­mär­kel­se: Of­fi­cer av den frans­ka Na­tional­för­tjänstor­den, l’ord­re Na­tio­nal du Méri­te (2016).Bor: På Sö­der­malm i Stock­holm.Fa­milj: Gift med Dra­ma­ten­re­gis­sö­ren och skå­de­spe­la­ren Pe­ter Luck­haus. So­nen Fred­rik, dot­tern Mic­kan, fy­ra barn­barn.Så fi­rar jag fö­del­se­da­gen:

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.