Cay Bond tittar på tendenser
JUBILAREN: KVALITETSKÄNSLAN HAR ALLTID VÄGLETT HENNE
Hon är den svenska trendanalysens moder. Och för Cay Bond flyter liv och arbete ihop, när hon sitter mitt i kulturströmmen och läser av vart vi är på väg.
På 1970-talet var Cay Bond den som introducerade företeelsen ”trendanalys” i Sverige, som agent för den franska byrån Promostyl. Men själv föredrar hon ordet omvärldsanalys.
– På franska heter det ”tendance”, och det är inte samma sak som trend, säger hon. En trend beskriver något som är ”inne” och väldigt säljbart. Jag har egentligen aldrig pratat om det som är kommersiellt, utan snarare om skapandeprocessen.
Nej, ”tendance” står för tendens – utveckling – och det är vad Cay Bond gör. Hon analyserar och talar om hur idéer, attityder och värderingar förändras i samhället för att främja förståelsen av vad som är möjligt att skapa för framtiden. Hennes research utgår från kultur; konst, teater, litteratur, design, arkitektur, teater, film, musik och inte minst förstås mode, som är hennes expertområde.
MODEINTRESSET FANNS i familjen under uppväxten och då var valet begränsat i Sverige. Mycket blev hemsytt. Cay beskriver sin mamma som elegant, engagerad och politiskt aktiv under kriget i hemlandet Polen, där Cay Bonds föräldrar träffades. Pappan kom dit som chief steward på ett fartyg på Axel Johnson-linjen. Cay föddes i Gdynia och hann fylla två år innan det politiska läget hettade till och familjen flyttade till Göteborg.
Mamman var fransk-polsk, pappan av adlig engelsk släkt som efternamnet antyder. Hemma talades tyska, i skolan svenska, och när familjen Bond bodde ett par år i Antwerpen lärde sig Cay franska och flamländska. Efter gymnasiet fortsatte hon med språk, konst och kultur på Parisuniversitetet Sorbonne.
HON VILLE BLI tolk men i Paris vaknade hennes modeintresse på allvar, när hon extraknäckte som modell på modehuset Dior. Där såg hon det genuina hantverket bakom modekreatörernas skapelser, det som parisiskan kunde spara en hel månadslön för att ha råd att köpa och som användes länge och värderades högt.
Den kvalitetskänsla som Cay Bond utvecklade då har varit vägledande för henne sedan dess. Hon är starkt kritisk till dagens masskonsumtion av lågkvalitativa varor, som tillverkas i låglöneländer i stället för att satsningar görs på svensk produktion och svenska begåvningar.
Hon är kritisk till det svenska samhället, tycker inte att humanistisk bildning har någon status här. Människor är inte tillräckligt kulturintresserade. Det omskrivna ”svenska modeundret” avfärdar hon som ett massmedialt påhitt och ett önsketänkande:
– Det finns inget modeunder, för vi har inte startat något eget mode, utan snarare ett sätt att klä oss.
IBLAND KÄNNS SVERIGE för litet, medger hon, men arbetet innebär många resor till olika platser i världen. Hon hälsar gärna på sina barn och barnbarn; sonen som är filmregissör i Kalifornien och dottern som är teaterproducent och bor ”mellan London och Paris”. Numer drar också den vackra svenska naturen och att få återkomma till Skåne varje sommar.
På alla dessa platser har hon och hennes man ett livligt umgänge med många kulturarbetare i vänkretsen. Hon lagar gärna mat och då med lokala och ekologiska råvaror. Återigen – kvaliteten främst. Det var också ett mantra när Cay Bond tillsammans med sin förre man, fotografen Heinz Angermayr, startade modetidningen Clic.
På TV4 ledde hon ett av Sveriges första modeprogram, ”Modemaffian”, och har även rapporterat * * *
”Helst inte, haha! Eller genom en fantastisk överraskning där någon tar mig med till något ställe jag älskar.” * Om att fylla 75: ”Att blir äldre är inte så kul, man får mindre tid kvar. Men det är ganska odramatiskt egentligen. Man är den man är, från vaggan till graven, och har fått lära sig att gilla läget helt enkelt.” *
regelbundet från världens catwalks. Hon har skrivit flera böcker. I två år arbetade hon i Vietnam med ett Sidaprojekt om textil och möbelproduktion, som fick stor betydelse för hennes senare analyser och projektarbeten.
Under alla år har Cay Bond sett moden komma och gå, bara för att sedan ”återupptäckas” av nya generationer. Men trött och blasé? Aldrig.
– Så här är det med mig: jag vet inte riktigt när jag jobbar eller är ledig. För mitt arbete är mitt intresse, och den erfarenhet som jag har samlat på mig – och det gäller väl många andra också – den gör att man blir mer trovärdig.