Nya jobbet – en dröm
UDDEVALLA: MEN SVENSKAN ÄR TUFF, TYCKER TAKESHI MURAI
– Jag blev väldigt glad, det är svårt att beskriva, jag blev så glad!
Det lyser om hela honom när han försöker beskriva känslan. Överhuvudtaget lyser det mycket om Takeshi Murai när han pratar, han utstrålar vänlighet och engagemang.
ATT FÅ KOMMA till Ikea i Sverige har varit en dröm länge. Han säger att Sverige är ”the home of Ikea”, det är ju här som kulturen finns som genomsyrar alla varuhus inklusive de som han arbetade på i Japan innan han kom hit.
– Det är så inspirerande att få en chans att arbeta i Sverige. Jag tror att om jag hade haft en pizzeria i Japan hade jag drömt om Italien, hade jag spelat basket skulle jag drömma om att åka till USA.
Han möter oss på andra våningen efter att vi släppts in genom personalentrén och skrivit in oss i besöksdatorn. Nu har vi en lapp på bröstet där det står vilka vi är.
På väg till samtalsrummet går vi förbi kaffeautomaten och han konstaterar att vi är som alla andra svenskar - vi vill inte ha socker i kaffet.
Innan Takeshi Murai kom hit var han chef för ett av Tokyos fyra Ikeavaruhus, ända från starten och invigningen. Invigningen är för övrigt ett annat oförglömligt minne men mer tveeggat än jobberbjudandet.
DET VAR NÄMLIGEN för mycket kunder. Så stor var händelsen att det kom runt 50 000 personer till en yta som bara är obetydligt större än Uddevallavaruhusets. Här var det drygt 8 000 vid invigningen
Takeshi Muari ser lätt bedrövad ut när han pratar om det.
– När det är så mycket folk är det inte lätt att handla men naturligtvis var vi glada, samtidigt lite olyckliga över hur vi mötte kunderna. Nu var det extremt svårt även om vi gjorde vårt bästa, men jag gissar att en del var missnöjda, det var till exempel 30 minuters kö till toaletterna.
NÅGON STÖRRE SKILLNAD på japanska och svenska kunder tror han inte att det är. Tvärtom är de båda folken ganska lika i sitt sätt. Ödmjuka, blyga i början men öppnar sig när de lärt känna varandra.
– Men om jag tänker på den stora skillnaden före Ikea, så var vi inte vana vid ”Gör det själv”. Vi hade all service och det var inga omonterade möbler i en förpackning.
– När Ikea skulle komma var det det stora samtalsämnet i stan. ”Åh, hur ser det, hur ser möblerna ut”? Men de blev chockade. ”Måste jag själv lägga det på vagnen, måste jag ta hem det själv”?
Med tanke på att de flesta i Tokyo inte har bil utan åker allmänna kommunikationer blev det en kolossal utmaning. Hur löste ni det?
– Jag vet inte om vi har löst det än men kundernas köpvanor ändras snabbt med internet och iphoneshopping men vi hade hemleveranser, köksinstallationer och olika slags basservice. Det är steg för steg.
Fast det är en utmaning för alla affärsmän och även här, menar han, att hjälpa kunden utifrån deras behov och på de tider som de vill handla.
FÖR ATT KUNNA genomföra intervjun pratar vi engelska. Takeshi Murai kom den 30 december och kämpar för fullt med svenskan och alla våra ljud. Någon kurs har han inte hunnit med än men det ska bli.
Än så länge utgår han från en liten bok med den enklaste konversationen. Sedan lär han sig ett ord om dagen. Det är positiva ord, säger han, som ”Toppen” och ”Lycka till”. Och så är det en massa svenska namn på varorna, men de gills inte.
– Vi har fem moderljud i japanska, men ni har väldigt många fler. Min hörsel är inte utvecklad för att höra alla dem, till exempel l och r låter ungefär detsamma för mig.
Ett av mitt livs lyckligaste ögonblick. Så beskriver Takeshi Murai stunden när han fick veta att han hade fått jobbet som varuhuschef för Ikea Uddevalla.
DET ÄR SVÅRT, ingen tvekan om det. Vi passar på och lär ut några flera användbara ord. Tidning - det går jättebra. Kanelbulle är svårare men Bohusläningen - då blir det stopp.
– Det är för långt! Han skakar på huvudet och skrattar.
Svenska ska vara det svåraste språket, har han hört. Samtidigt säger japanerna att japanska är det svåraste, kanske är det samma, funderar han.
Språkförbistringarna gjorde att även första arbetsdagen i Uddevalla blev ett minne utöver det vanliga.
Ute i varuhuset hejdade kunderna honom och ville ha hjälp, ibland gick det bra och ibland inte,