Cp-skadade Lovisa talar ut
När Lovisa Fransson kom till världen trodde inte läkarna att hon skulle överleva. I dag föreläser 26-åringen om sitt liv som cpskadad för att slå hål på fördomar som hon och flera andra funktionsnedsatta möter i vardagen.
– Navelsträngen kom ut före mig under förlossningen, vilket innebar att jag fick syrebrist och höll på att stryka med, berättade Lovisa Fransson inför publiken på välgörenhetsgalan till förmån för Hjärnfonden som Ladies Circle Trollhättan anordnade på Folkets hus i torsdags kväll.
Läkarna ville nöddöpa flickebarnet men Lovisas föräldrar vägrade. Efter nästan en vecka i respirator kunde hon andas själv och familjen vågade börja hoppas på att få behålla sin dotter.
– 14 dagar gammal fick jag komma hem och jag åt, sov, och vad nu bebisar gör. När jag var sex månader visade en hjärnröntgen att jag har en cp-skada.
SOM LITEN KÄNDE sig Lovisa aldrig funktionsnedsatt, trots att vardagen präglades av rehabilitering, sjukgymnastik och läkarbesök. Hon upplevde heller aldrig att föräldrarna överbeskyddade henne. Tvärtom fick hon pröva på de aktiviteter hon ville, och själv upptäcka om hon klarade av det eller inte.
– Utan min familj hade jag inte varit där jag är i dag. Min envishet har jag också haft nytta av.
Den har hon fortsatt att utveckla. Ett släktdrag, hävdar hon själv. Tre år gammal kunde hon gå med hjälp av rullator, sex år gammal behövde hon den inte längre inomhus och som tioåring inte heller utomhus. Rullstolen hon fick som sexåring vägrade hon att använda.
– Däremot blev tiden på högstadiet de värsta åren i mitt liv. Och när jag blev ”tvingad” till Riksgymnasiet för rörelsehindrade i Kristianstad. Jag önskade att jag inte skulle komma in. Men det gjorde jag. Och med facit i hand blev det bra, det stärkte mitt självförtroende. Vilket behövdes för klivet in i vuxenvärlden.
För fördomarna och okunskapen om cp-skadade är utbredd, anser Lovisa. Det fick hon själv känna av under sin första praktik ute i arbetslivet och i kontakten med myndigheter.
– Många tror att jag är dum i huvudet, i själva verket är jag som vem som helst.
NÄR LOVISA FLYTTADE till Växjö från Tingsryd skulle hon plötsligt inte vara berättigad till personliga assistenter längre utan i stället få hemtjänst. Efter att ha brutit ihop tog hon strid och har i dag den hjälp hon behöver ha. Men fortfarande ”tror kommun och försäkringskassa att cp-skadan försvinner vartannat år”. Då är stödet till Lovisa uppe till omprövning.
– Att leva med assistenter 65 timmar i veckan är jobbigt, även om jag tycker om dem mycket. Hade jag kunnat välja hade jag valt ett liv utan dem. Nu funkar inte det och jag är oerhört tacksam för deras hjälp. Den gör att jag kan leva ett aktivt liv, bo i egen lägenhet och numera arbeta som föreläsare.
Genom att berätta sin livshistoria hoppas Lovisa dels kunna slå hål på fördomar, dels peppa andra med funktionsnedsättningar.
– Jag har ett riktigt bra liv, trots min cp-skada. Och det hoppas jag få fortsätta ha. Det handlar om att aldrig sluta kämpa.