Vi minns 50 år i ”borgen”
– Ingen annan anläggning i Sverige är så attraktiv för så många, till så låg kostnad för invånarna. Det hävdar Ulf Adolfson, som åkt med på Älvhögsborgs 50-åriga resa.
SPORT: I fem decennier har det idrottats, badats, dansats och diggats i Älvhögsborg. TTELA bjuder på bilder och minnen.
Vi börjar från början. I slutet av 50-talet gick debattens vågor höga: Vad behövde Trollhättan mest – ett stadshus eller ett idrottshus? Idrottsrörelsen gick segrande ur striden, och 1962 tog stadsfullmäktige beslut om att ett hus med simhall och idrottshall skulle byggas. För 12 miljoner kronor skulle skolbarnen kunna få ordentlig simundervisning och olika idrotter få lokaler för träning, matcher och tävlingar.
Fast det dröjde till 10 november 1968 innan hela härligheten invigdes, med kunglig glans från prins Bertil. Först skulle anläggningen ritas och byggas.
”Vi var många som gick dit och tittade på när de grävde ur enorma jordmassor och sprängde bort mängder av berg för att ge plats för grunden. Först då började det gå upp för oss hur stort huset skulle komma att bli.” Det berättar Leif Johansson – som kom att bli vaktmästare och teknisk chef för Älvhögsborg – i den minnesbok som gavs ut i samband med 35-årsjubileet.
KOSTNADEN STEG TILL 18 miljoner kronor. Det motsvarar 150 miljoner kronor i dag, lika mycket som den omfattande renoveringen och utbyggnaden av badhuset nu beräknas kosta.
Trollhätteborna engagerades i en namntävling, och kom med hundratals förslag – allt från Helveteshallen (anspelning på Helvetesfallen) till Trollehov, Plurret och Mossehallen. Några dagar före invigningen valde politikerna mellan tre namn: Koppargården, Ekholma och Elfhögsborg.
”Visserligen ligger vår pampiga idrottsanläggning, som invigdes av idrottsprinsen i närvaro av två landshövdingar och hela Trollhättan, på Elfhögsområdet, men namnet är inte lätt att säga. Men vi kanske vänjer oss”, skrev Trollhättans Tidning.
Jodå, Trollhätteborna vande sig snabbt vid tillgången till en modern bad- och idrottsanläggning, med romerskt bad och en stor A-hall som användes till allt från lokala, nationella och internationella matcher i boxning, handboll, brottning, gymnastik och bordtennis till Centerpartiets riksstämma och Lions modeshower med dragplåster som Lasse Lönndahl.
”INTE ENS GÖTEBORG hade något motsvarande”, berättar Leif Johansson i minnesboken. 1972 flyttades positionen fram ytterligare. Då invigdes utomhusbadet, med simhopp av nyblivna Osmedaljören Ulrika Knape.
Under ”guldåldern” (mellan 1979 och 1987) kom publiken i tusental för att se Uddevallalaget Kroppskultur spela, särskilt sedan laget tog sig upp i allsvenskan – den högsta serien på den tiden.
När Kropps fick en egen hall stod Älvhögsborg utan publikdragande elitidrott, och med stora renoveringsbehov. ”Om inget görs så tvingas anläggningen stänga helt inom två år” sa dåvarande förvaltningschef till Trollhättans Tidning.
Kommunen hade inte pengar för en upprustning, och ingen klar idé om hur anläggningen skulle utvecklas heller. Konsultföretag kom och gick, det skissades på äventyrsbad, hotell med mera.
”Vi som arbetade på Älvhögsborg