Uppsala gick all in när Sm-finalerna flyttade ut igen

Budskapet var tydligt, redan vid infarten till Smfinalstaden Uppsala möttes vi av banderollerna som sa ”Välkommen hem”. Det var så de kände, Uppsalaborna, att bandyn kom hem igen efter fem års finaler på annat ställe. Två på Friends Arena och de tre senaste på Tele2 Arena.

Konditorn Frida Leijon fick till och med uppdraget att tillverka den officiella bakelsen, i form av en bandyboll förstås, för de som nu önskade att smaka en sådan.

Och man sparade verkligen inte på krutet i domkyrkostaden, kyrkligt centrum i Sverige ända sedan 1164, och således med anor tillbaka i tiden mycket tidigare än då det började spelas bandy.

ÄNDÅ FÖRKNIPPAS STADEN – åtminstone den helg som nu passerat – mer med bandy än med kyrkan.

Kommunstyrelsens ordförande Marlene Burwick hakade på, och konstaterade i sitt hälsningsanförande att ”Jag tror bandysverige har saknat Uppsala”.

Störst intryck vid den ceremonin gjorde dock den 24 man starka kören från Orphei Drängar som sjöng den svenska nationalsången.

Det gav gåshud!

MEN SM-FINALER INNE eller ute?

Att säga något annat än utomhus är naturligtvis att göra självmål efter en lördag som nu, med en damfinal i strålande solsken och en herrdito med åtminstone sin första halvlek med samma yttre förutsättningar (sedan gick solen ned bakom trädtopparna...).

Och med risk att få alla ”Studankramarna” på halsen, och efter att ha vacklat fram och tillbaka, tycker jag nog att Sm-finalerna ska spelas inomhus, för att på så sätt säkerställa de bästa förutsättningarna. Det kan väl ändå inte vara fel!? Eller så är det som Hans Peterson, stark ledare i Blåsut BK, sa till mig timman innan avslag på herrfinalen:

– Jag tar dåligt väder vart sjätte år

PUBLIKSIFFRAN BÖR DOCK ha gett ansvariga en tankeställare och något att fundera över. 18 114 var fler än på Tele 2-finalerna, men inte sedan 1998 har så få valt en Sm-final på Studenternas.

Då var det 18 027 som såg Västerås besegra Sandviken med 6-4.

Glädjeämnet i frågan var damfinalen mellan Skutskär och AIK, en solskenshistoria där det slogs nytt publikrekord för dambandy med 5198 åskådare.

Däremot lämnade spelarna i Edsbyn och Sandviken isparketten efter första halvlek ackompanjerade av burop från lagens supporters. Ja jösses, man trodde knappt sina öron. Och även om man ska hantera ordet unikt med varsamhet tror jag mig kunna slå fast att detta aldrig tidigare har hänt i en Sm-final.

Alltså var det unikt.