HON HAR ÖGA FÖR SCENEN
JUBILAREN: ”KONSTEN HAR BLIVIT EN FÖRBRUKNINGSVARA” Hon är en av Sveriges mest framstående scenografer. Och historien om Gunilla Palmstierna-weiss liv är lika mycket historien om 1900-talet.
Gunilla Palmstierna-weiss, klädd i dovt lila, bjuder på te och kaffe i sin bostad. Det är ett kulturhem med många välfyllda bokhyllor, men så är hon också en person som har levt ett liv i kulturens tjänst. Hon är namnkunnig konstnär och scenograf, har verkat vid Dramaten och olika internationella scener och samarbetat med regissörer som Ingmar Bergman och Peter Brook.
Hon har också utsmyckat offentliga miljöer, och berättar om en nyss avslutad korrespondens med de ansvariga som har beslutat riva hennes väggreliefer på universitetssjukhuset i Örebro. Ett 60 kvadratmeter stort konstverk som hon arbetade med i fyra år på 1960-talet, har knackats ned i samband med en ombyggnation, trots Gunillas försök att komma med alternativa lösningar på hur reliefen ska räddas.
– Jag menar inte att allt som görs måste bevaras, men det är ett sådant typiskt exempel på byråkratiseringen av synen på kultur i Sverige. Man beställer och slänger bort, konsten har blivit en förbrukningsvara. Jag tycker att det är en farlig utveckling.
FÖR GUNILLA Palmstierna-weiss hänger kultur och demokrati nära samman. Så har hon också upplevt tider när konsten var extra viktig som tillflyktsort för tankar och känslor. Hennes självbiografi ”Minnets spelplats” (2013, Albert Bonniers förlag) berättar om en uppväxt i centrum av Europas kulturhistoria, mitt i andra världskriget och den nya tidens konstströmningar; Bauhaus (modern konstutbildning som förbjöds när nazismen gjorde sitt intåg i Tyskland 1933), De Stijl, modernismen och Stockholms konstscen på 1950och 1960-talen.
Hennes pappa var adlig, hennes mamma tillhörde en högborgerlig judisk bokbindarfamilj. De skilde sig tidigt och sedan följde en rörig tillvaro för Gunilla och hennes storebror Hans. De bodde i fosterhem ett par år, flyttade sedan utomlands med modern som studerade psykoanalys i Wien, och bodde i Holland under krigsutbrottet. De upplevde bombningarna av Rotterdam, och reste genom ett Berlin i ruiner på väg mot Sverige i krigets slutskede.
VÄL TILLBAKA I STOCKHOLM mötte syskonen Palmstierna oförståelse för sina erfarenheter hos de jämnåriga ungdomar som levt i fred i Sverige. I stället sökte de sig till en äldre, intellektuell generation som bättre förstod vad de hade gått igenom. Så kom Gunilla in i gruppen av konstnärer och aktivister som bildade den vänsterorienterade föreningen Clarté.
Hon utbildade sig till konstnär och började så småningom också med scenografi. Det stora genombrottet kom för både henne och hennes andre make – författaren, konstnären och regissören Peter Weiss – med pjäsen ”Marat/sade” i Berlin 1964. Då fick hon också smaka på hur det var att ta sig fram som kvinna i ett manligt etablissemang.
– När jag såg programbladet stod det ”Scenografi: Peter Weiss”, varpå jag gick upp till chefen och sade att det här är fel. Han svarade på tyska att ”det är så gulligt när en hustru hjälper sin man”.
Så illa var det inte i Sverige, framhåller hon, inte ens då på 1960-talet. Och även om Peter kunde ha sina besvärliga sidor så stöttade han henne alltid i hennes karriär. En karriär som alltså har tagit henne runt världen, gett henne framgång och hyllningar och ett kontaktnät av guds nåde. I ”Minnets spelplats” passerar mängder av 1900-talets förgrundsgestalter revy: Anaïs Nin, John Cage, Peter Brook, Ulrike Meinhof och Susan Sontag för att nämna några.
– Vi var ju alla unga då, och de var ännu inte kända, många av dem...
HON OCH PETER WEISS levde ett konstnärsliv hemma i sin lägenhet i Gamla stan. De var nyfikna, bildade och beresta. De talade flera språk och umgicks i Stockholms konstkretsar. Det politiska intresset gav ytterligare en kontaktyta för möten med människor. En av de få personer Gunilla Palmstierna-weiss lärde känna som en helt opolitisk person var hennes mångåriga samarbetspartner Ingmar Bergman.
– Ingmar var spännande för mig för att han var ren teater. En teatermänniska och en musikalisk människa, ingenting annat. Men jag hade aldrig i mitt liv bara velat arbeta med honom, för det politiska var ju också en del av mig.
Eftersom hon var efterfrågad både i Sverige och utomlands var hon inte beroende av den mäktiga Bergman, som så många andra i svenskt kulturliv. Det gjorde henne också till en av få som vågade bråka och säga emot honom och driva sina egna idéer. Det blev ett fruktbart samarbete, där Gunillas avskalade estetik och genomtänkta färgscheman fick stor betydelse för uppsättningarna, som till exempel i ”Rannsakningen” 1966, och ”Kung Lear” 1984.
– Det är nog det bästa jag har gjort, säger hon om den senare.
HON ARBETAR FORTFARANDE, men erbjudanden om att göra scenografi avböjer hon numera. I stället förvaltar hon kvarlåtenskapen efter Peter Weiss som gick bort 1982. Och hon reser fortfarande, gör utställningar, håller föreläsningar och föredrag. I Peking öppnade hon nyligen en stor utställning om sin scenografi och höll i samband med det fem föreläsningar som filmades för att användas i undervisningssyfte.
Sedan satte sonen och samarbetspartnern Mikael Sylwan stopp: ”Hon är faktiskt inte tjugo år längre”. Dessutom var det dags för mor och son att se på Peking. Gunilla Palmstierna-weiss har rest mycket, men nästan bara i samband med sitt arbete. Det är nämligen det bästa sättet att få inblick i ett samhälle.
– Jag har gjort en turistresa en gång och det var vedervärdigt, säger hon och skrattar.