HÄNG MED AMBULANSHELIKOPTERN
VÄSTSVERIGE: TEAMET SOM KAN VARA SKILLNADEN MELLAN LIV OCH DÖD
– Man sitter ofta och förbereder sig mentalt på vägen. Man kan ta fram läkemedel och räkna ut dosen i huvudet. Men om man gör det kan man ge sig den på att patienten inte är så dålig som man tror, och tvärtom. Man slutar aldrig att bli förvånad, säger narkosläkare Staffan Söderström.
Åt väster, cirka 300 meter nedanför honom, glider Åstol förbi. De snabbt snurrande rotorbladen får ljuset inne i helikoptern att flimra och solstrålarna som i stället har letat sig ner i havet reflekteras som en bländade stråle in i hytten och läkarens ögon.
– Det är inte alltid såhär. Du skulle ha varit med när det är riktigt mörkt och eländigt väder, säger han.
Resan upp till Stora Dyrön från basen på Säve flygplats tar drygt fyra minuter. På ytterligare 30 minuter når teamet regionens nordöstra del.
Snabbheten, personalen och utrustningen ombord gör ambulanshelikoptern till vårdens skarpaste verktyg när olyckan är framme.
– Vi har den största respekt för ambulansorganisationens kompetens. De är ofta först på plats och vi samarbetar nära med dem. Men tack vare vår bemanning och utrustning kan vi göra saker som de inte kan. Vi kan påbörja intensivvården direkt på plats och snabbt ta en patient till rätt sjukhus utan att man behöver stabiliseras på ett sjukhus på vägen, säger Per Arnell, verksamhetschef och narkosläkare vid ambulanshelikoptern.
Totalt jobbar tolv erfarna narkosläkare, lika många narkossköterskor, tolv piloter och tre tekniker på ett rullande schema vid basen. Läkarna och sjuksköterskorna jobbar två månader åt gången på sjukhus i regionen och en månad vid helikoptern.
DAGEN VID BASEN börjar med ett morgonmöte klockan nio. Förutom de tjänstgörande läkarna, sjuksköterskorna, piloterna och en tekniker finns även en helikopterkoordinator med via tv-länk.
Tidigare har många uppdrag fått avbrytas på grund av att helikoptern inte behövs eller på grund av en mer akut utryckning. Nu är det koordinatorns jobb att lyssna på samtalen till Sos-alarm och välja ut de larm som kan vara aktuella för helikoptern.
När tidningen är på plats har morgonmötet knappt hunnit börja innan koordinatorn Martin Hernborg avbryter.
– Ett ögonblick, säger han och vänder sig bort från kameran. Vad är det som har hänt?
En kort stund senare tittar han ut mot helikopterteamet från tvskärmen igen.
– Jag tackar för mig nu. Ni kan göra er redo. Det kommer snart ett larm, säger han och bryter kontakten för att ta reda på mer detaljer.
Någon minut senare går larmet på basen och två minuter senare stiger surret från helikoptern till ett dån innan teamet försvinner i riktning mot Göteborgs norra skärgård.
Västra Götalandsregionens ambulanshelikopter har funnits sedan 2002. Varje år larmas den på mellan två- och tretusen uppdrag. Framför allt larmas den till livshotande olyckor och sjukdomsfall. Det kan vara allt från en stroke i skärgården till en allvarlig trafikolycka utanför Gullspång.
Den största skillnaden mot de vanliga ambulanserna är att helikoptern alltid är bemannad med en erfaren narkosläkare och att utrustningen i helikoptern påminner om ett mindre akutsjukhus. Det finns möjlighet att söva patienten, ultraljudsutrustning för att ställa diagnos och sedan juni 2016 finns det alltid två enheter akutblod med ombord.
– Det gör att vi kan ge blod direkt på olycksplatsen. Under den här perioden har vi gett 28 personer blod direkt eller på väg in mot sjukhusen och det finns ett antal fall där det har varit livräddande, säger Per Arnell.
Helikoptern är i beredskap dygnet runt, året runt. Men ibland blir den stående, trots akuta situationer. Ett av de största problemen är vädret.
De rycker ut när livet är i fara. Med en topphastighet på drygt 270 kilometer i timmen och utrustning som ett mindre akutsjukhus är ambulanshelikoptern vårdens skarpaste verktyg när olyckan är framme.
VINDEN ÄR SÄLLAN ett problem. Helikoptern klarar av vindstyrkor upp mot orkan, däremot kan dålig sikt och låga moln göra att den inte får lyfta på grund av flygsäkerheten. 2017 ställdes ungefär var femte larm in på grund av väderförhållanden.
För att de inställda flygningarna på grund av väder ska bli färre tas en ny helikopter i bruk den första juni i år. Den nya modellen kommer vara utrustad med instrument som gör det möjligt att landa även vid
sämre sikt. En annan förbättring är att väderkameror har satts upp vid sjukhusen. Det gör att teamet kan se om det finns möjligt att landa, även om prognosen är dålig.
– Det är väldigt ofta låga moln här så det kommer bli mycket färre inställda flygningar på grund av vädret, säger Oddgeir Lillemo.
HELA VERKSAMHETEN KOSTAR Västra Götalandsregionen omkring 65 miljoner kronor om året. Hur många liv som har räddats sedan införandet är dock svårt att säga, men det finns studier som visar att fler överlever svåra olyckor när ambulanshelikopter finns tillgänglig.
I Danmark jämfördes dödligheten bland de allra svårast skadade före och efter införandet av ett nationellt helikoptersystem. Den visade att dödligheten bland de svårast skadade hade minskat från 29 till 14 procent efter att ambulanshelikopter infördes. Hur många som kan tillskrivas helikoptern är svårt att svara på, men Per Arnell säger att även regionens helikopter gör skillnad.
– Vi räddar liv varje år. Sen hur många är omöjligt att säga, säger han och påpekar att det också är viktigt att helikoptern gör vården mer jämlik eftersom den ger möjlighet för snabb transport till rätt sjukhus.
– Om man får en svår stroke finns rätt vård på Sahlgrenska. Vi kan ta oss snabbt till hela regionen och ta patienten direkt dit utan att behöva gå in till ett sjukhus på vägen. Det kan vara skillnaden mellan att gå tillbaka till ett förhoppningsvis fungerande liv istället för att ligga på sjukhus resten av livet, säger han.
Vid lunchtid kommer nästa larm till basen. Den här gången är det inte lika akut. En patient på Näl ska transporteras till Sahlgrenska i Göteborg.
Teamet går ut i hangaren. Sätter på sig hjälmarna och går ut mot helikoptern.
Narkossköterskan Martin Liljekvist har precis gått av sitt skift. När teamet går ut mot helikoptern sitter han kvar inne på basen.
– Jag vill göra skillnad varje dag på jobbet och här finns verkligen den möjligheten. Det var därför jag sökte jobbet. Man är i frontlinjen, säger han.