Danny är bäst när det gäller
RECENSION
Vad: NU!, krogshow med Danny Saucedo
Var: The Theatre i Göteborg
När: Premiär 29/3, spelas till och med 5 maj
Bäst: Svårt val. Närheten trots det stora formatet. Dannys sångröst. Shownumren.
Sämst: Finns inget som kvalar in här. I så fall den något spända inledningen pratmässigt.
Publik: 1 350 (fullsatt)
REVANSCH! Ja, lite så känns det allt när han står där uppe på den lilla scenen ute i publikhavet, omgiven av sina dansare, och konfettin sprutar till sluttonerna i ”Amazing”. Låten han var säker på att vinna Melodifestivalen med 2012 men där en viss Loreen och ”Euphoria” gav Danny Saucedo en snyting som fick honom att ta räkning. Det var nära en knockout, men han reste sig på nio och en halv, vacklade omkring lite halvgroggy ett tag men hittade sedan balansen igen och den här gången på alla plan i livet.
MEN LÅT OSS backa bandet och börja från början. Till hur Daniel Gabriel Alessandro Saucedo Grzechowski som liten kis på Södermalm bestämde sig för att bli en ny Elvis Presley. Med palats och det hela.
I sin tokhyllade show ”NU!” tar han oss med på resan hela vägen från då till just nu. En resa som innehållit både toppar och dalar på alla plan, men som i showform är så nära den yttersta spetsen på en topp man kan komma.
Premiärpubliken på The Theatre sträckte vapen direkt när Danny rivit av de första låtarna. Det var liksom aldrig något snack. Och egentligen ingen match heller. Mello-låten ”Amazing” i Vegastappning med vit smoking, käpp, hög hatt och hela kitet är för övrigt en magnifik inledning!
Danny gick på snabb knock och då pratar jag i första hand om shownumren, för hans monologer börjar lite trevande. Kanske är det premiärnerver, kanske lite ringrost efter uppehållet i samband med flytten från Hamburger Börs till den flera gånger större scenen och lokalen i Göteborg. Men det tar sig steg för steg och knockoutsegern är ett faktum efter att Danny varit ute en sväng i publiken och snackat broccoli. Romanescobroccoli. Och matematik. Fibonacci och hans sifferserie. En teori från 1200-talets Italien om hur allting går igen och som fascinerar herr Saucedo, vars slutsats blir att vi alla är släkt med varandra ...
Efter det släpper allt och han kan defilera in i mål. Martin Luuk har skrivit showens manus och med tanke på att Danny länge var livrädd för att prata inför andra, fick tunghäfta, svettades och stammade, så är det en bragd i sig att göra det han gör. Att dessutom göra det SOM han gör är ... ja, ni fattar själva.
SHOWENS TEKNISKA LÖSNINGAR, med sluttande plattformar, digitala effekter och allt vad det är, har det skrivits spaltmil om sedan urpremiären i Stockholm, så den behöver vi inte gå in på. Det räcker med en av Dannys låttitlar: ”Amazing!”
Den låten går, som ni märker, som en röd tråd genom showen. Och det är helt uppenbart att den uteblivna Mello-vinsten var en motgång som tog Danny hårt och som även gjorde honom till en person han inte ville vara. Det insåg han dock först långt senare efter att ha tillbringat en tid i sus och dus bland jetsetarna och stjärnorna i Los Angeles. En dag insåg han att han saknade Sverige, saknade sitt vanliga liv, saknade sina vänner. Insåg att livet är något annat än att dela någon form av cigarett med en stjärna som säger att han har allt – utom vänner.
DANNY ÅKTE HEM, tog tag i sitt liv och sin musik, började skriva på svenska och resten är, som man säger, historia. Han reste sig på nio och en halv och gick själv på knock och han berättar om det med inlevelse, värme, humor och inte minst en stor portion avväpnande självdistans.
Och som om han inte knockat premiärpubliken nog redan, så blir ett av extranumren något alldeles extra när han bjuder upp sin gode vän Felix Sandman på den lilla scenen ute i publiken. Med Danny som ackompanjatör på flygel och som körsångare, framför Felix sin Mello-succé ”Every single day” innan Danny sätter punkt för kvällen vid samma flygel, sjungande bröderna Gärdestads ”För kärlekens skull”.
Revansch? Ja. Men det är inte poängen. Det är i stället en söderkis som gick vilse men som hittade hem igen. För kärlekens skull. Och DET är ”Amazing”!