Leijonborg försöker ge ärlig syn på åren
LEDARRECENSION . L-partiledare, tjänsteman, minister. Lars Leijonborg sätter i nyutkomna ”Kris och framgång” (Ekerlids förlag) ord på åren i den politiska hetluften.
Efter valet 2002 spelade Miljöpartiet dubbelt i regeringsfrågan, både borgerliga partierna och Socialdemokraterna skulle få tro att de var med i leken. I sin självbiografi är Leijonborg öppen med att han såg chansen att själv bli statsminister, och anklagar förra C-ledaren Maud Olofsson för att ha omöjliggjort detta när förhandlingarna om större samverkan blåstes av.
Sådana inslag i boken ger inte den bittra smak man kan tro, vid läsningen framstår det snarare som att den rent politiska karriären är lagd till handlingarna i den mån att han kan tillåta sig ganska öppenhjärtiga reflektioner.
Det kan uppfattas som anspråksfullt att undertiteln är ”Mitt halvsekel i politiken” och att själva boktiteln dessutom tydligt knyter an till psykoanalytikern Johan Cullbergs ”Kris och utveckling”. Samtidigt är det uppenbart att Leijonborg politiskt genom åren haft roller vid betydelsefulla skeenden och han verkar på ett åtminstone någorlunda ärligt sätt reflektera över såväl händelseförlopp som gett upphov till hybris som mer svettiga situationer.
DATAINTRÅNGSSKANDALEN VALET 2006, då Luf-are visade sig ha fått tillgång till socialdemokratiskt intranät, är en intressant episod. Om denna är Leijonborg visserligen naturligt nog ganska defensiv men sticker inte under stol med hur pressande turerna var.
Han tillstår hur maktlös man som hög politiker blir när medierna uppvaktar ihärdigt men att man själv som partiledare inte sitter inne med tillräcklig information.
Till skillnad från gängse format för självbiografier är genomgången temamässig snarare än kronologisk. När ord läggs ut om hans engagemang i särskilda frågor som utrikes-, forsknings- och migrationspolitik kommer den formen till sin rätt. Det blir mer tätt fördjupande om hur hans tankar går och hur hans synsätt genom åren sett ut.
DÄREMOT MINSKAR UPPLÄGGET bitvis överblicksbilden över vilken position han löpande har för tillfället.
Det schematiska formatet som fokuserar på händelser gör stundtals att hopp kan kännas drastiska. Vi får veta hur det avgörande valet till ungdomsförbundsordförande gick till, men får inte en helt tillfredsställande berättelse om hur själva resan från medlem till absoluta toppen gick till. Sådana beskrivningar om hur karriären drivs framåt hade varit intressanta att ge mer utrymme.
Överlag bjuder Lars Leijonborg med sin bok in till läsvärda inblickar i politiska processer. Ibland är ärenden komplicerade och kräver långa kontakter över tid – ibland verkar tillfälligheter spela in.
Framför allt ger hans engagemang inom egna ansvarsfrågorna som minister för forskning verkligen ett genuint intryck.