Att lämna en rejäl nota efter sig
KOMMUNRÄVSAX . Det är ett problem när personer som får sluta på kommuner innebär storkostnader för skattebetalare. Men rena fallskärmar kan bli ännu dyrare.
Över en halv miljon kronor och det är trollhätteborna som betalar. Det gäller en förlikning där Trollhättans stad fått betala såväl rättegångskostnaderna som rena kompensationsbelopp.
Som TTELA berättade i måndags (23/4) diariefördes tingsrättens handlingar först i dagarna, efter att ett mål avgjordes i juni förra året. I fråga stod en chef som 2014 fick sluta och med anledning av det stämde kommunen.
BLAND ANNAT ANKLAGADES personen för att ha i stor utsträckning ha gjort privata surfärenden på arbetstid, där pornografiska besök var en del. Kommunen menade även att personen hade svårt att samarbeta och fackförbundet Vision gjorde gällande att brister i ledarskapet var tydliga.
Konkret innebar förlikningen att rättegångskostnaderna på 350 000 ska betalas, liksom 100 000 i så kallat ideellt skadestånd och till på det 200 000 i rent inkomstbortfall.
Totalt är det alltså tal om alltså tal om 650 000 kronor, vilket såklart sticker i ögonen.
SOM TROLLHÄTTANS STADS personalchef, Per Johansson, antydde i måndagens artikel i TTELA blir det hela lätt ett ekonomiskt vågspel. ”Vi fick betala en hel del pengar, men det kunde ha blivit ännu kostsammare för kommunen att driva frågan vidare i högre instanser.”
Generellt är det ett stort problem när uppenbara brister i kommuners verksamhet inte leder till överenskomna avslutningar i samförstånd, utan den hårda vägen i stället innebär stora kostnader för kommunen.
En invändning skulle därmed kunna lyda att en väl tilltagen fallskärm hade kunnat förhindra situationen. Kanske erbjöds en sådan, det vet vi inte. Det viktiga att ha med sig är däremot att beloppen hade kunnat bli ännu högre. Nyligen skrev Sydsvenskan om hur Malmö stad häromåret betalade en gymnasielärare 700 000 för att sluta (Sydsvenskan 10/3).
DET ÄR BRA att Trollhättan gick vidare i rätten och vilka överväganden som gjorde att man i läget man befann sig i inte ytterligare krävde högre instans vidare är svårt att spekulera i.
Samtidigt är det ett problem att kommuner ställs inför svåra situationer när man bedömt att någon uppenbart behöver sluta men ändå verkar få svårt att ta sig ur utan dyrt eftermäle. Möjligen kan avtalen redan vid anställning göras skarpare.
Kommuner hamnar i situationer som denna i en svår rävsax i både arbetsrättslig och ekonomisk bemärkelse.