”Jag klarar inte alltid att leva upp till lyckan”
Konsten att få ett lyckligare liv har i många år engagerat Kay Pollak. Nu är han igång med sin sjätte film och är mer övertygad än någonsin.
Klassisk pianomusik strömmar ut från den lägenhet i Sundbyberg som Kay Pollak haft som sin fasta arbetsplats i 25 år. Ringklockans ljud drunknar i det som visar sig vara Chopins toner. Först efter en knackning öppnar regissören dörren och välkomnar med ett stort leende och ett hjärtligt handslag.
Lokalen är rymlig, välstädad och sparsamt möblerad. På väggarna sitter lappar uppsatta som vittnar om att här håller något på att skapas.
– Det är min nästa film som jag arbetar på, förklarar han, men säger att än så länge är det alldeles för tidigt att prata om när filmen kommer upp på biodukarna. Först när manuskriptet känns bra kan processen gå vidare.
IDÉN TILL DEN nya filmen har han kommit på själv. Arbetet nu handlar om hur historien ska berättas. Det gör han tillsammans med manusförfattaren Melker Sundén.
– Jag är så glad över att jag har hittat honom. Vi skrattar och har de djupaste samtal om vartannat.
Han vidareutvecklar lite senare att det som sker i mötena mellan dem är att tiden liksom stannar. Det är också den typen av möten mellan människor han strävar efter och som han beskriver som mindre mirakel som faktiskt kan ske varje dag:
– När all rädsla är borta mellan oss människor kan det hända. Det är nåt otroligt.
I SNART 50 ÅR har Kay Pollak arbetat med film. Debuten kom med Elvis! Elvis! efter en roman av Maria Gripe – med vilken han även skrivit radioteatern Tordyveln flyger i skymningen. 1980 kom Guldbaggebelönade Barnens Ö som bygger på P C Jersilds bok och sex år senare den kritikerrosade och risade Älska mej.
– Älska mej höll på ta knäcken på mig. Efter premiären den 28 februari 1986, samma natt som Olof Palme sköts, tänkte jag att jag aldrig mer skulle göra film, i alla fall inte i Sverige. Jag är så noggrann, men vi har inte de * Fyller: 80 år den 21 maj. * Bor: I Sundbyberg. * Familj: Hustrun Carin Pollak och barnen Mattias, 29, Johannes, 25, Klara Maria, 23 och Jenny, 48 år, från ett tidigare äktenskap. * Gör: Filmregissör, författare och föredragshållare. * Om att fylla 80: ”För mig känns det ingen skillnad mot att fylla 79, 75 eller 70. Varje dag är första dagen på det liv jag har kvar. Så är det.”
* Så firar jag födelsedagen: ”På själva dagen har jag en föreläsning i Järna för antroposoferna. Men på helgen blir det fest med familjen.”
* Om att få priser: ”Den enda jag har kvar är Oscarsnomineringen som är väldigt fint inramad, alla andra har jag slängt. För värdet ligger ju inte i själva priset utan i att många människor tyckte om filmen och fick ut nåt av den.”
* Styrka: ”Jag är enveten, jag ger mig inte.”
* Svaghet: ”Jag ser det som en svaghet att jag ännu inte är färdig och kan kontrollera mina känslor i olika situationer. Det kanske jag blir en dag.” resurserna här, så jag kände att det inte var nån idé. Det blev fruktansvärt jobbigt. Jag hade stora ringar under ögonen, säger han och ritar med fingrarna.
Älska mej blev en brytpunkt för Kay Pollak. I stället för att regissera började han gå kurser i hur man får ett bättre liv, bland annat i Amerika. Han började förstå att han hade sett sig själv som ett offer för en massa omständigheter.
– Det var inget bra sätt att leva. Att inse det fick mig att vakna.
I stället började han skriva böcker. Den första, Att växa genom möten, kom 1994 och sex år senare kom Att välja glädje som sålt i en halv miljon exemplar i Sverige och översatts till tio språk.
Under samma period föddes en ny filmidé, den som kom att bli dundersuccén Så som i himmelen. I höst får den nytt liv i och med att den sätts upp som musikal. Kay Pollak tycker själv att det är en jättebra berättelse, inte minst för att den, som han säger, ”tar upp det väsentliga att musik kan förena och befria människor”.
– Som den tjocka Holmfrid som till slut vågar säga ifrån eller Gabriella som misshandlas men som reser sig, och prästfrun som äntligen vågar tala ut. Det är härligt att se. För finns det en möjlighet att bli mer lycklig, då ska jag ta den. Det har jag hållit på med sedan jag var 25 år. Finns det nån gemensam nämnare i dina filmer?
– Alla har handlat om att gå mot sitt unika jag, förutom Barnens Ö som går åt andra hållet. Den handlar om en pojke som sakta bryts ned av svek. Det är möjligt att jag inte hade gjort den filmen på samma sätt i dag. För nu är jag bara intresserad av att göra berättelser som ger hopp, ingenting annat är värt att lägga energi på. Så tycker jag.
SAMTIDIGT ÄR HAN medveten om att det inte alltid är de hoppfulla berättelserna som vinner kritikernas hjärtan.
– Men för mig är det sant att lycka är ett val. Även om jag inte klarar att leva upp till det alla gånger. Herregud, när man gör film blir det ibland kriser. Man blir förtvivlad. Sen blir man glad igen. Det går upp och ned. Men det går att träna sig.