Kan någon se och lyssna på allvar

En förtvivlad anhörig ringde till mig och vi hade ett mycket öppet, fint och långt samtal med varandra. Människa till människa. Det är något som saknas i dagens politiska liv, menade hon. Den konstruktiva och öppna dialogen, där vi ser varandra som tillgångar och som människor som kan tillföra något.

Vi inser alla att en anhörig som vårdar någon nära och kär, det är en ängel i våra verksamheter. Dessa änglar skulle vi ha svårt för att klara oss utan.

Detta kräver mycket respekt från oss politiker. Vi får inte vara så självklara i vårt politiska uppdrag att vi inte anser oss ha tid eller ens anledning att fråga våra medmänniskor till råds, eller höra vad de har att säga.

Speciellt inte när vi ska fatta beslut som påverkar hela deras liv och deras älskade anhöriga. Vi talade om den process som nu pågår om serviceboendet på Stavregården och dess förestående nedläggning. Även om verksamheten ska fasas ut successivt, så kommer den att beröra de boende på hemmet. Hur har dialogen varit kring dessa frågor med alla berörda? Har det till exempel varit någon enkät ute till de som berörs och några ordentliga samtal kring detta med de berörda?

Eller är de i beslutande ställning rädda för att det ska komma in ”för många synpunkter ” och ”att dessa ska röra till”? För besluten kanske ”redan är fattade”, eller hur. Med en sådan attityd är man illa ute, anser jag. Vi i liberalerna är för en öppenhet och transparens i politiken. Vi vill ha en öppen medborgardialog för att förankra och ta in synpunkter. Vi vill också ha öppna nämndsammanträden för att insynen ska bli total. När det gäller mycket stora förändringar för ”ömtåliga boende” och för deras anhöriga, så är det särskilt viktigt att visa respekt och att lyssna. Anhöriga får mycket stöd av anhörigstödet i kommunen. De får också stöd i sina träffar och på andra sätt.

Men den politiska majoriteten skulle kunna göra ännu mer för att ge stöd åt våra anhörigvårdare. Vi i liberalerna har till exempel föreslagit att våra anhörigvårdare ska få ett ekonomiskt bidrag som stöd. Men vet ni vad den anhörige svarade mig, med sin ödmjuka hållning, när jag tog upp just detta? Svaret blev: ”Pengar är alltid välkommet och behövs , men ännu mer värt vore det om de någon gång kunde lyssna på allvar och SE mig!” det svaret berörde mig djupt och jag undrar: Är det för mycket begärt av den röda majoriteten?

EVA CASTBERGER (L)