Han tar konsten till Dalsland
För ett drygt år sedan tog han över rollen som museichef för Dalslands konstmuseum. Nu vill Jörgen Svensson sprida intresset för samtidskonst i området.
När tjänsten som museichef för Dalslands konstmuseum blev ledig kom flera av hans vänner att tänka på Jörgen Svensson. De uppmanade honom att söka jobbet, men förslaget fick till en början ett tveksamt mottagande.
– Jag har fått flera förfrågningar om chefsroller för olika konstinstitutioner tidigare och har alltid sagt nej. Det har aldrig intresserat mig att vara chef, säger han.
Den här gången skulle dock bli annorlunda. När Jörgen Svensson en dag satt i bilen på väg upp till barndomshemmet i Värmländska Skoghall fick han ett infall och svängde av E45.
– Jag körde bort till museet i Upperud och blev helt tagen av platsen. Jag tänkte att det nog inte vore så dumt att avsluta yrkeslivet som verksamhetsledare ändå. I dag är jag jätteglad för att det blev så, säger han och blickar ut över den lilla sjön nedanför museets kafé.
HAN ÄR UTBILDAD på Hovedskous målarskola (nuvarande Göteborgs konstskola) och Konsthögskolan Valand. Genom åren har han, vid sidan av sitt egna konstnärskap, haft flera olika tjänster inom kultursfären.
– Jag har tidigare arbetat som professor för Konsthögskolan Valand och konstakademin i Trondheim. Jag har varit rådgivare åt dåvarande kulturminister Margot Wallström, arbetat som processledare för ett handlingsprogram inom Västra Götalandsregionen och nu senast som konstintendent med ansvar för samtidskonsten på Värmlands museum. * Ålder: 60 år. * Gör: Är konstnär och arbetar som museichef för Dalslands konstmuseum. * Kommer från: Skoghall i Värmland. * Bor: Göteborg. * Familj: Sambo och fyra barn (26, 20 och tvillingar på 11 år). * Intressen: ”Jag började spela saxofon på Kulturskolan för tre år sedan. Sen har jag en seglande lotsbåt som jag brukar greja med, men den mesta tiden går förstås åt till konsten.”
Jörgen Svensson är i dag 60 år fyllda. I mars 2017 tog han över rollen som museichef för Dalslands konstmuseum, och även om han vid det här laget kommit in i den nya rollen har han fortfarande inget intresse för själva chefskapet.
– Jag har inget behov av att påvisa att det är jag som är chef. Istället vill jag att mina medarbetare ska känna sig delaktiga. Personalen här är otroligt lojala museet, säger han.
Det var engagemanget för samtidskonst som gjorde att han tackade ja till jobbet. Han vill att fler ska få möjlighet att upptäcka ett bredare utbud av samtida konst.
– För mig är det viktigt att sprida intresset för konst. Det en av våra viktigaste hörnstenar till demokrati. Jag känner väldigt starkt för bruksorten och vill att invånarna i Dalsland ska ha samma möjlighet att ta del av samtidskonst som människor i större städer, säger han.
Att nå potentiella besökare på mindre orter tror Jörgen Svensson kan vara svårare jämfört med i städerna. Hans erfarenhet är att det i större städer finns en högre andel människor som är intresserade av och har kännedom om samtidskonst.
– De är därmed mer öppna i mötet med konsten, medan de som inte har kunskap ofta närmar sig samtidskonsten på ett felaktigt sätt. Många kommer till ett galleri och tror att de ska förstå konsten. De möter konsten utifrån begreppen ”fint” eller ”fult”. Jag tror att kulturen kan lära oss att bli öppna för det som är främmande, säger han och fortsätter:
– Min förhoppning är att få fler häromkring att bli nyfikna på samtidskonst. Jag vet att jag inte kommer nå alla, men det vore kul om jag lyckades så ett frö hos några.
ATT LOCKA KONSTNÄRER till en bruksort som Upperud är också en stor utmaning. Den begränsade ekonomin gör inte saken lättare, men Jörgen Svenssons kontaktnät är en stor tillgång.
– De etablerade konstnärer som kommit hit har inte gjort det för fina recensioner eller för att de tror att de kan få sålt någonting. De som varit här har däremot känt en omedelbar kärlek till platsen och personalen, säger han.
Sedan han tog över som museichef har bland annat ett hönshus byggts på gården. I framtiden hoppas Jörgen Svensson förbättra verksamheten ytterligare.
– Jag skulle vilja utveckla parken och göra den mer anpassad för barn. Det vore också roligt att kunna ha en anställd pedagog. Alla förändringar kommer dock göras med stor försiktighet. Dels på grund av ekonomin, men också för att inte förstöra platsen, säger han.
MATILDA SÄDÅS