Med rädslan föds farligt hat

Det är valår i år. Jag är 16 och får inte rösta. Ändå får jag en klump i magen när jag tänker på vad som sipprar in genom sprickorna i fasaden. Och jag är rädd, rädd för hur vi låter nazistiska och rasistiska åsikter och värderingar växa och stå oemotsagda, för den goda tonens skull.

Jag är rädd för vårt vi, för när en skapar ett vi så skapar en också alltid ett dem. De där andra, de som inte passar in, och som vi så gärna pekar ut och distanserar oss ifrån. Eller rent av är rädda för. Dessa ”icke svenskar”. Människor som inte alltid blir behandlade som just det – människor.

Rädslan för det som är annorlunda, det som i vissas ögon inte är svenskt växer sig starkare än någonsin. Med den rädslan föds det hos vissa ett hat, och det är då som det blir farligt på riktigt.

Sverigedemokraterna ligger idag som tredje största parti i Sverige, men vi blundar, för främlingsfientlig är inte desamma som rasist.

Nazister marscherar på våra gator, men vi blundar, för de marscherar inte i tillräckligt raka led. NMR kommer att ställa upp i årets val, men vi blundar, för alla har rätt att uttrycka sin åsikt.

Vi blundar när det inte handlar om oss, för den goda tonens skull, för vår älskade yttrandefrihets skull. Precis som vi alltid gör precis innan vi inser att det kommer gå åt helvete, och då är det faktiskt redan försent.

Men vet ni vad? Det handlar visst om oss, och det håller på att gå åt helvete igen, så vi måste vakna nu. Vi måste se och vi måste agera.

Moa Karlsson