Skattepolitiken behöver en reform
SKATTER. Snart är mandatperioden över. Regeringen Löfven kommer att bli ihågkommen för att den lyckades sitta kvar trots både en nedröstad budget och Transportstyrelseskandalen.
Däremot går Löfven inte till historien som en ekonomisk reformator. Detta trots att förändringar i världsekonomin har ställt Sverige i skärpt konkurrens med omvärlden. Allt från företag till nyckelmedarbetare kan snabbt flytta ifall regelverken inte går i takt med exempelvis den hastiga digitaliseringen.
Flera partier har efterfrågat en stor skattereform under nästa mandatperiod, gärna blocköverskridande. Detta vore ett utmärkt område för reformer: Skattesystemet har förändrats nära 600 gånger sedan den senaste stora reformen i början av 1990-talet. De principer om neutralitet och likformighet som utgjorde kärnan i det arbetet är till stor del frångångna. Samtidigt har ingen ny övergripande princip fastslagits för det skattesystem som har byggts i dess ställe.
Trots partiernas intresse återstår mycket arbete för att en reform ska bli möjlig. Partierna skiljer sig i allt från analys till sakfrågor. Risken finns även att Socialdemokraterna missbrukar talet om blocköverskridande lösningar som ett maktpolitiskt medel för att splittra Alliansen.
DAGENS INDUSTRIS ledarskribent Tobias Wikström har avfärdat debatten om en skattereform. (Dagens Industri 11/7) Diskussionen leder enligt Wikström till tankemässiga blockeringar på skatteområdet. Den viktigaste skatteförändringen på senare år, jobbskatteavdraget, genomfördes ensidigt av Allianspartierna. På motsvarande överlade inte Socialdemokraterna med de borgerliga partierna om införandet av den skadliga värnskatten. Dessa förändringar har dessutom lämnats orörda av efterföljande regeringar.
Om detta har Wikström rätt. Om Ulf Kristersson blir statsminister efter valet bör han sänka skatten. Men när det gäller vad skatten tas ut ifrån finns det skäl att efterfråga en överenskommelse.
Dagens skattesystem är svårt att förstå, missgynnar utbildning och står sig dåligt i en allt mer tjänstebaserad ekonomi. Detta kräver större åtgärder än att finansdepartementet lappar och lagar. Att både de rödgröna och Alliansen förstår det bådar gott för möjligheten att genomföra en reform trots ett oklart parlamentariskt läge.
ÄVEN UNDER KOMMANDE mandatperiod ser de stora partiernas statsministerkandidater ut att misslyckas med att samla de riksdagsmajoriteter de i första hand önskar. Sådana förhållanden har tidigare inte varit lika med reformstopp, men kommande år kan bli mer komplicerade. Kanske får vi i svensk politik rent av vänja oss vid att flera regeringar tillträder och avgår under mandatperioden: Sällsynt i svensk efterkrigshistoria, men en fullt normal politisk situation runtom i Europa. I det läget vore en hållbar överenskommelse om vad som ska beskattas och hur gynnsam. Skattepolitiken får inte vara låst i en mandatperiod till.