Om sonens död
Under lång tid efter Carls död kunde hon inte skriva alls. När orden väl kom tillbaka var det i pyttesmå bitar och stumpar. Fyra ord på en bussbiljett, någon mening i ett anteckningsblock. Först ett år efter olyckan började hon foga samman bitarna i datorn och började skriva på den bärande text i boken som hon kallar ”chocktexten”, den som börjar med middagsbjudningen hemma hos äldste sonen.
– Jag funderade över hur den litterära formen kunde spegla den här chocken och smärtan. Ibland finns det inga kommatecken eller stora bokstäver i texten, det är upprepningar och den här närmast cirkulära kompositionen där tiden är upplöst. Det var inte uttänkt eller planlagt, texten är skriven från det värsta stället, mitt i den råa sorgen.
SAMTIDIGT HADE HON en känsla av att hennes röst inte var tillräcklig – att det behövdes fler stämmor. Ur litteraturhistorien hämtade hon texter som hon kunde identifiera sig med. Jacques Roubaud, Stéphane Mallarmé, Joan Didion, Inger Christensen, även en så gammal skrift som Gilgamesheposet bidrog med berättelser om förlust och oändlig saknad. * Född: 1962 på Grönland. * Bor: I New York, USA. * Familj: Make och fyra söner: Frederik, Carl-emil (som boken handlar om), Johan och Zakarias. * Bakgrund: Flyttade från Grönland till Danmark tillsammans med sin familj när hon var åtta år gammal. Debuterade som författare med lyriksamlingen Så laenge jeg er ung 1991. Har skrivit i alla genrer, även i romanformen och en del dramatik. 2008 fick hon Nordiska rådets litteraturpris för novellsamlingen Babian. * Om Carl: Carl var en sökare som åt vegetariskt och sällan drack alkohol. Han var duktig på att laga mat och jobbade som kock, men drömde om att bli filmklippare. * Aktuell: Med boken Har döden tagit något ifrån dig så ge det tillbaka, med undertiteln ”Carls bok”.
– Att skriva boken blev också ett sätt att skapa ett rum där jag kunde vara tillsammans med Carl. När jag fann hans efterlämnade papper, anteckningar och dikter, blev jag som författare glad – även om det låter alldeles fel. Plötsligt hade jag hans stämma också.
TITELN ÄR HÄMTAD från en dikt som Naja Marie Aidt skrev med den då 16-årige sonen som ett slags inspirationskälla. Då tänkte hon inte på att han en gång skulle dö, men när olyckan inträffade såg hon med andra ögon på texten.
– Det är som Joan Didions magiska diktning, man tänker ”om jag aldrig hade skrivit de där dikterna så hade han kanske inte dött”. Likväl tycker jag att det finns en fin poäng i dikten. Den handlar om att i stället för att bli helt förstenad ska man försöka att ge det som man har fått från de döda vidare till andra människor. Det vill säga den kärlek som vi fick från Carl.
Sedan boken gavs ut har hon inte kunnat skriva något nytt.
– Jag har fortfarande den där känslan av meningslöshet. Varför ska jag skriva fiktion? Varför? Det är en sorts magi som har försvunnit.