Strids­berg: ”Allt g

LIT­TE­RA­TUR: EF­TER AKADEMIKRISEN KOM­MER NU NY BOK

Ttela - - Kultur & Nöje -

Hon har läm­nat det gam­la bakom sig, ru­sar ba­ra fram­åt. Ar­be­tet med nya ro­ma­nen Kär­le­kens Antark­tis har präg­lats av en stark känsla av oför­sik­tig­het, sä­ger Sara Strids­berg. – Jag tror att jag har smit­tats av ro­ma­nens själ, den där käns­lan av att ”gör med mig vad ni vill, allt går än­då sön­der”.

Nej, hon ta­lar in­te om Svens­ka Aka­de­mi­en. Kär­le­kens Antark­tis är vis­ser­li­gen till sto­ra de­lar skri­ven un­der Sara Strids­bergs tid som aka­de­mi­le­da­mot, men den förs­ta im­pul­sen dök upp in­nan hon blev in­vald i den nu­me­ra djupt kris­drab­ba­de in­sti­tu­tio­nen. Och trots att upp­dra­get var in­ten­sivt har hon ald­rig känt sig häm­mad av det i sitt skri­van­de.

– JAG HAR all­tid ta­git mig tid att skri­va. Jag har skri­vit ige­nom allt. För kanske 15 år se­dan job­ba­de jag hel­tid, men då gick jag upp halv sex och skrev in­nan jag gick till job­bet kloc­kan åt­ta. Det ska mer till än Svens­ka Aka­de­mi­en för att stop­pa mig, sä­ger hon.

Myc­ket mer än så blir in­te sagt om Aka­de­mi­en. Sara Strids­berg av­bö­jer vän­ligt men ic­ke för­hand­lings­bart att ta­la om den pe­ri­od som fick sitt de­fi­ni­ti­va av­slut den 3 maj i år då hon tog sitt ut­trä­de. I dag be­trak­tar hon hän­del­ser­na kring in­sti­tu­tio­nen ut­i­från, ”som ge­me­ne man och kvin­na” och fram­hål­ler att hon är långt mer in­tres­se­rad av den po­li­tis­ka si­tu­a­tio­nen.

– Jag kan kän­na en vib­ra­tion på ga­tor­na, nå­gon sorts vän­tan, en and­lös vän­tan. Som det står nå­gon­stans i boken ”gu­dar­na hål­ler an­dan”, sä­ger hon.

Var bör­ja­de ar­be­tet med Kär­le­kens Antark­tis? Kanske med ett re­por­tage om en fånge på Gu­an­tá­na­mo, en man som sa­de ”Ta en bild på mig när jag är död”.

– De or­den kling­a­de i mig i fle­ra år. Det var nå­got så drab­ban­de med hans röst, att han sa­de ”tit­ta på mig, jag har va­rit här, här är min kropp, jag är snart död, ta åt­minsto­ne en bild och be­rät­ta att jag var här, be­rät­ta om mig!”.

I KÄR­LE­KENS ANTARK­TIS är det Kristi­na som vän­der sig till lä­sa­ren med sam­ma upp­ford­ran­de röst. Hon be­fin­ner sig ute i sko­gen med sin mör­da­re, in­om lop­pet av bokens

LÅ­TER HÅ­RET BLI GRÅTT. Sara Strids­berg har slu­tat fär­ga sitt långa hår. ”Jag kän­de att det in­te an­står mig att gö­ra mig är in­te ung, jag till­hör den vux­na de­len av det här sam­häl­let”, sä­ger hon.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.