År än­då sön­der”

Ttela - - Kultur & Nöje - SARA ULL­BERG/TT

var­ken mind­re el­ler yng­re än jag är. Det kän­des väl­digt ovär­digt. Jag två förs­ta si­dor ska hen­nes kropp styc­kas i sju de­lar och hen­nes hu­vud sän­kas i ett av­falls­hål fullt av frä­tan­de sy­ror. Än­då fort­sät­ter hon att be­rät­ta sin histo­ria.

KRISTI­NA ÄR DEN per­fek­ta pro­jek­tions­y­tan för vår tids ma­kab­ra be­ro­en­de av un­der­håll­nings­våld. Miss­bru­ka­re och pro­sti­tu­e­rad, ung och ut­satt. Hon är den stryp­ta kvin­nan i sko­gen, en per­son som i det all­män­na med­ve­tan­det snart re­du­ce­ras till ett sud­digt pass­fo­to i en ar­ti­kel om ett olöst mord­fall. Hur tänk­te du kring mord som underhållning, hur kvin­nor mör­das på tv kväll ef­ter kväll? Viss­te du di­rekt hur du skul­le för­hål­la dig till det?

– Nej, jag tror ba­ra att jag följ­de ett slags motröst som sa­de ”men vill ni ha de här dö­da kvin­nor­na, då ska ni få dem. Här är jag nu död i sko­gen. Och nu ska ni se på mig. Se mig försvinna, se på mig ut­an att se bort.”

Mot bru­ta­li­te­ten, mot dö­den och de våld­sam­ma de­tal­jer­na står Kristi­nas egen röst, kon­sta­te­rar hon. Kär­le­kens Antark­tis är en skild­ring av ett helt män­ni­sko­liv, av barn­do­men – Den här enor­ma mäng­den dö­da kvin­nor är in­te re­pre­sen­ta­tiv. Man får en känsla av att det dö­das en kvin­na i Sve­ri­ge var tred­je se­kund – och det skräm­mer åt­minsto­ne mig. I onö­dan, tror jag. Jag tror in­te att värl­den är en så far­lig plats, fak­tiskt.

”Det hjäl­per in­te att läg­ga ett pussel. Det är kanske det jag vill gö­ra med mi­na böc­ker, skri­va om det olös­li­ga”

SARA STRIDS­BERG

med för­äld­rar­na Raks­ha och Ivan, av miss­bru­ket som ”ald­rig var ett val”, av bar­nen Val­le och Sol­veig – den ena tvångs­häm­tad av myn­dig­he­ter­na, den and­ra fri­vil­ligt över­läm­nad, som ett slags kär­leks­hand­ling.

Det finns en enorm svärta i Kär­le­kens Antark­tis, men ock­så ljus och för­so­ning. Sara Strids­berg sö­ker ef­ter det go­da, det som går att äls­ka, hos de män­ni­skor hon skri­ver om. Den skriv­na tex­ten är ock­så ett sätt att han­te­ra värl­den som den är, djupt orätt­vis och obe­grip­lig, full av gåtor som ald­rig får någ­ra svar.

– Kristi­nas död är ing­et som går att lö­sa. Det hjäl­per in­te att hit­ta en mör­da­re, det hjäl­per in­te att läg­ga ett pussel. Det är kanske det jag vill gö­ra med mi­na böc­ker, skri­va om det olös­li­ga. Att be­skyd­da en flic­ka som hon krä­ver nå­got stör­re. Po­li­tik, em­pa­ti, män­ni­sko­kär­lek.

HEN­NES EGET LIV har för­änd­rats dras­tiskt de se­nas­te åren, kon­sta­te­rar hon, ut­an att gå in på pri­va­ta de­tal­jer. En ex­plo­siv och in­ten­siv pe­ri­od i li­vet är över och när den tog slut vil­le hon ba­ra dra sig un­dan. I sam­ma ve­va ”dog” en ro­man som hon ha­de hål­lit på att skri­va – och Kär­le­kens Antark­tis tog vid.

Skri­van­det har, som van­ligt, va­rit in­ten­sivt, men den här gång­en har hon ock­så känt sig oför­sik­tig och oakt­sam, tex­ter har tap­pats bort, ibland har hon sut­tit och vån­dats över åt­ta oli­ka do­ku­ment med änd­ring­ar i al­la ver­sio­ner.

– Jag är så glad att den är fång­ad i en bok nu. Nu kan jag in­te för­stö­ra den.

Bild: JESSICA GOW/TT

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.