Dags att avskaffa enprocentsmålet
BISTÅND. Ett av statens budgetområden sticker ut. En pengapåse ska helt enkelt spenderas. Det är dags att avskaffa enprocentsmålet för bistånd.
Man börjar inte med att fråga sig vilka mål man har, vad man vill uppnå, och vad det kommer att kosta att nå målen. I stället börjar man med att en pengapåse ska fördelas.
Enprocentsmålet skapades 1968. 50 år senare har biståndet både förändrats och förvandlats till en jätteindustri. Som förre ambassadören Lars Anell skriver i “Enprocentsmålet – en kritisk essä” var bistånd på 60-talet starkt förknippat med bilaterala krediter och gåvobistånd till länder och Fn-organ.
I dag sker tusentals projekt inom allt från demokrati och jämställdhet, infrastruktur, humanitär hjälp, miljö och hälsa.
BISTÅNDSBUDGETEN VÄXTE 2018 med runt 6 miljarder, till totalt 43 miljarder. Merparten av dessa pengar handläggs av biståndsmyndigheten Sida, med cirka 800 anställda. Under hösten förra året varnade myndighetens generaldirektör Carin Jämtin för att ökningen skulle göra det till en “utmaning” att spendera pengarna (SVD 24/10 -17).
Det visar på det absurda i enprocentsmålet. Biståndspolitiken fokuserar inte på frågor som hur vi bäst kan hjälpa och var våra pengar gör mest nytta, utan på att göra av med pengarna innan året är slut. I Anells essä refereras bland annat en studie från 2002 av Nobelpristagaren Elinor Ostrom, där två tredjedelar av de Sida-medarbetare som intervjuades uppgav att de kände press från sina chefer i att få iväg pengarna.
DET INNEBÄR INTE att biståndet saknar resultat. I Sidas genomgång av vad biståndet gick till 2017 finns positiva och tydliga exempel. Svenska biståndspengar har hjälpt till att utbilda 4 500 barnmorskor i Etiopien, att formalisera äganderätten för 7 800 bönder i Guatemala, och att minska S:t Petersburgs utsläpp i Östersjön med 138 ton biologiskt material.
Tyvärr är sådana konkreta resultat undantagen i biståndsbranschen. En stor del av Sidas resurser går visserligen till kontroller och utvärderingar, men de begränsar sig i de flesta fall till att konstatera om pengarna använts eller inte – inte vilken nytta de gjort.
Som en ny avhandling från Linda Engström vid SLU visar riskerar också biståndet att ha negativa effekter. Ett projekt som skulle göra jordbruket i Tanzania mer storskaligt och effektivt har på grund av dålig styrning och undermålig lokalförankring lett till att bönder slutat odla träd och fleråriga grödor. Detta eftersom de sedan 2011 fått höra att de ska tvingas flytta, mot ekonomisk kompensation.
DET ÄR INTE säkert att sådana negativa effekter försvinner om man skrotar enprocentsmålet.
Men det visar att biståndet behöver en bättre styrning, mindre fokus på att “få iväg pengarna”, och en tydligare koppling till erfarenhet och resultat.