Tjänstemän är inte fria aktivister
FÖRVALTNING. Frågan om Trollhättans jämställdhetsstrateg som slutat ställde en viktig fråga på sin spets. Agerande enligt regelboken behöver inte vara lämpligt.
Stor frihet, stort ansvar? Frågan om offentliganställda tjänstemäns roll är inte okomplicerad. Politiska beslut ska implementeras och därmed är politiken arbetsgivare. Det är, invänder någon, i sin tur på väljarnas mandat politiker – och tjänstemän – arbetar. Absolut, men bortser vi från allmänna val är det politiken som operativt arbetsleder.
DEMOKRATI KAN UTMYNNA i olika arbetsformer, men denna rollfördelning är nu gällande. Vad innebär då detta för offentliganställda när det gäller frihetsgrad? Det finns inget enkelt svar. Det finns ett arbetsgivarförhållande. Samtidigt finns en, vilket såklart är bra, långtgående yttrandefrihet. I princip handlar det om få göra sin röst hörd. Inte minst ska allvarliga missförhållanden kunna belysas. Det finns en sund tanke med detta och den ordningen ska inte förändras.
Det aktuella fallet kring en av Trollhättans stads tjänstemän ställer däremot frågan om tjänstemannafrihet på sin spets. Som TTELA i torsdags på nyhetsplats berättade sade jämställdhetsstrategen Marcus Svensson nyligen upp sig (TTELA 6/12). En samlad, mer överblickbar bild lär finnas hos de berörda, men åtminstone en specifik konflikt har kommit upp till ytan.
Det handlar om en konferens i Trollhättan på temat porr och unga häromveckan, där andra offentliga aktörer medverkade. Under en egen föreläsning drev Svensson tesen att jämställdhetsproblemen finns på flera nivåer. Som konkret exempel lyfte han hur Paul Åkerlund (S) först försvarat sin hållning i frågan om elitstöd.
Ett lag med kvinnliga spelare tilldelades för snart ett år sedan drastiskt lägre belopp jämfört med ett lag med män i lägre division.
”Han hade kunnat säga att även i vår kommun har en jämställdhetsresa att göra, utan att hänga ut kommunstyrelsens ordförande”, sa Håkan Falck, Svenssons närmaste chef (TTELA 6/12). Rent arbetsrättsligt går det att ifrågasätta om en gräns verkligen passerats. Ur ett större perspektiv kan det också just vara ett problem om kommuner känner sig manade att av olika skäl köpa loss tjänstemän, vilket skulle kunna vara fallet här.
LÄGGER MAN DEN aspekten åt sidan är det däremot svårt att se att kommunens syn här skulle vara ogrundad i sak. Bara för att man agerar enligt regelbokens mandat behöver inte varje enskild handling inom den ramen vara lämplig. En kommuns högsta politiker måste kunna kritiseras och fallet med elitstöd är intressant att blicka tillbaka på.
Men hur skulle det ligga i kommunens intresse att hög tjänsteman på stor konferens med andra aktivt lyfter fram yttersta ledaren som ett jämställdhetsproblem? Ingen debatt ska kvävas. Det handlar om sammanhang och takt. Kommunala strateger är inte fristående opinionsbildare i ett vakuum.