Centerpartiet måste börja tala klarspråk
Som väntat föll Löfven i går återigen i kammaren. Centerpartiets linje är att de andra partierna ska ta ansvar. Samtidigt är det bara L och C som vid det här laget inte tryckt på gul eller grön knapp en enda gång.
C kan däremot inte låtsas som att V egentligen inte finns.
Så föll även Stefan Löfven (S) som förslag till statsminister. Har vi kommit någon vart under hösten? Alternativ har visserligen kommit upp på agendan men också förkastats. Alliansregering, samlingsregering, mittenbrygga med V-acceptans, mindre borgerlig regering. Ingen lösning har helt enkelt lyckats samla mandat.
Vi rör oss rent tekniskt mot ett extra val. Två förslag från talman Andreas Norlén har avverkats, faller ytterligare två blir en konsekvens av politiska spelplanen att vi väljare får rösta på nytt.
Till saken i det nya läget hör att riksdagen nu beslutat om en borgerlig budgetram. Det går helt enkelt inte att logiskt argumentera för att parlamentariska styrkeförhållandena talar till vänstersidans favör. I detta avseende måste man samtidigt hålla huvudet kallt.
Onsdagens budgetomröstning stärker Moderaternas position något. Men någon krattad manege för ett borgerligt intåg till Rosenbad är det långtifrån tal om.
jämfört med omröstningen om Ulf Kristersson (M) i november, svävade över kammaren. I protokollet blev det nej, liksom sist. Det intressanta låg i partiernas inlägg, de så kallade röstförklaringarna.
När omröstningen om Kristersson ägde rum var stämningen allvarlig för att inte säga ödesmättad. Det inflytande Sverigedemokraterna potentiellt kunde komma att få, om M inte vore att lita på, beskrevs av C och L mer eller mindre som ett hot mot den liberala världsordningen.
När röstförklaringarna lades fram i går var linjen från de så kallade mittenpartierna att de helst hade velat rösta ja, om inte förhandlingarna strandat. Intressant nog gick Jan Björklund (L) så långt som att lite inlindat förklara att nejet från L främst berodde på C:s beslut.
stöd blev minst sagt förvirrande i samband med omröstningen. Lööf (C) slog fast att V-banden utgjorde ett skäl till att inte Löfven inte kunde få förtroende från centerhåll att regera vidare. Som om den tänkta koalitionen ens hade kunnat tillträda utan att V åtminstone passivt accepterade den. Att Lööf, om än tillfälligt, valde att förhandlade vänsterut ligger i demokratins spelregler. C kan däremot inte låtsas som att V egentligen inte finns som del av paketet.
Hela höstens utdragna politiska skeende kokar gång på gång ned till att C vägrar bestämma sig för hur det parlamentariska läget ska uttolkas.
På Lööfs agenda nämns gång på gång den där väldigt breda lösningen. Nu måste de andra ta ansvar, heter det. M och S skulle absolut utgöra ett stabilt underlag. Men vad har de själva för intresse av att gå samman med respektive huvudfiende?
De har rent krasst inget som helst ansvar att gå in i en gemensam storlösning för att stärka Centerpartiets oppositionsställning inför nästa val. När det nu infaller.