Förödande vägval att byta planhalva till röd
Den borgerliga gemenskapen tog år att etablera. På en helg sköts den nu i sank. En renodlad alliansregering hade inte kunnat tillträda. Att man däremot inte ens underlät sig trycka gult för en borgerlig statsminister, för att i stället byta block, måste b
När upplevde vi senast en så här politiskt stormig helg? Den 9-10 september förra året, då valet hölls, vill nog många spontant svara. I sanningens namn sa inte valresultatet så mycket. Som redan har påpekats otaliga gånger kvarstod styrkepositionerna intakta jämfört med hur det såg ut i riksdagen förra mandatperioden. En förändring var däremot i höstas märkbar.
Ett nytt inom-parlamentariskt förhållande resulterade i att en borgerlig statsbudget framöver går igenom, så länge inte Centerpartiet och Liberalerna säger nej. Det vi väljare, med all rätta otåligt, har inväntat var alltså just ofrånkomliga vägvalen. Det känns som en förmätet öppen dörr att slå in att nu kritisera den utdragna processen. Att plåstren under helgen rycktes av är i sig trots allt bra. Plåstervalen är desto sämre.
I helgen togs de formella stegen. Hintarna fanns däremot redan på plats. I en Svt-intervju under hösten svarade Annie Lööf (C) på en fråga om att släppa fram Stefan Löfven (S) pillemariskt. Nu ska inte fler dörrar stängas, var beskedet.
Efter att en flerpunktsuppgörelse med Socialdemokraterna, Liberalerna, Miljöpartiet och Socialdemokraterna träffats gick det under gångna veckan snabbt. Lööf stakade ut ja-linjen under gångna fredagseftermiddagen och band därmed fast sitt eget parti. Enligt formaliaordningen skulle partiet få klartecken på pränt först under lördagen.
Liberalerna, som tog styrelsebeslut i lördags för att därefter låta beslutande organet partirådet ta ställning i går, höll först lägre profil. Jan Björklund (L) gav ett värdigt intryck när han efter avslutat partistyrelsemöte kortfattat redogjorde för beslutet och poängterade att det är ombuden som får ta ställning.
Partiet ska också ha en eloge för att under söndagen just ha låtit argumenten brytas mot varandra och det var absolut ödmjukt av partiledaren att i sitt slutanförande särskilt tacka reservanterna. Ledningen lär inte ha något alternativ till en så transparent hållning i det internt trängda läge man befinner sig i. Likväl är attityden hedrande.
Vägvalen är nu alltså gjorda. C och L bekänner sig till riksdagens röda block. I egna led kan tilltänkta, kommande utredningar och vissa skatteförändringar stolt visas upp. Utöver den migrationslättnad, som i sig går mot en oansvarig riktning, är det dock omöjligt att i uppgörelsen hitta vinster som inte hade varit möjliga att få med Kristerssons alternativ.
Gång på gång betonades under valrörelsen att Ulf Kristersson (M) var de liberala partiernas val. Löfven skulle avsättas och Kristersson tillsättas. Ändå blev lockelsen att bryta sig loss till sist för stor.
Varför? Som ett försvar för uppgörelsen hävdas gärna att mängden liberala inslag är avgörande. Värnskatten lär ryka och alltför drakoniska skattehöjningar lär utebli. Det är bra. Men merparten av uppgörelsens punkter kommer utmynna i utredningar och direktiven till sådana skriver sittande regering. I vilken varken C eller L alltså kommer sitta.
Hur den ekonomiska helheten i paketet ska gå ihop saknar svar. Variant på friår och den i valrörelsen utskrattade familjeveckan kan nu bli verklighet. Bland annat. Därtill får S och MP fortsätta administrera departementen själva. Mittenpolitik kallas det visst.