Den iranska revolutionen gav nytt hårdfört styre
Den iranska revolutionen 1979, för 40 år sedan, skakade en hel värld. Den fick ett för de flesta oväntat förlopp. Resultatet blev en religiös diktatur av ett slag som ingen hade sett tidigare.
Revolutionen ledde fram till att shahen, Mohammad Reza Pahlavi, som varit landets härskare sedan 1941, störtades.
Frågan var vad som skulle komma i hans ställe. Många trodde att vänsterkrafterna skulle visa sig starkast i den stundande maktkampen.
Men de som segrade var, till allas överraskning, den mest konservativa religiösa falangen, ledd av ayatolla Ruhollah Khomeini. Alla andra grupper blev utmanövrerade eller eliminerade.
Lika överraskande var att Khomeini bestämde att prästerskapet inte bara skulle vara religiösa uttolkare – de skulle också ha den politiska makten.
En avgörande faktor i sammanhanget var att Iran är shiamuslimskt, inte sunnimuslimskt som majoriteten av länderna inom islam.
– Shiaislam ger utrymme för självständiga tolkningar av religionen. Khomeini var en sådan nytänkare. Han ansåg att de styrande skulle vara präster, säger Per Jönsson, historiker och Mellanösternanalytiker.
– Teokratin som uppstod 1979 i Iran var helt unik i den muslimska världen.
Fast i början av revolutionen var det få som trodde att den skulle få en sådan utgång. Många olika grupper – kommunister, socialister, vänsterreligiösa, liberaler och religiöst ortodoxa – kämpade om makten. Att just Khomeini skulle vinna var inte givet från början.
Det som alla hade gemensamt var avskyn för shahen och hans regim, trots att monarkin i Iran hade anor som sträckte sig bakåt till det gamla perserriket för 2 500 år sedan.
– Han uppfattades som illegitim, som en lakej för USA, vilket rimmade illa med iranierna. Landet var aldrig koloniserat och en stor del av folket är väldigt nationalistiskt, en nationalism som är inhemsk och långt mer utvecklad än i många andra länder, säger Per Jönsson.
Shahen hade också gradvis skaffat sig mer makt och 1975 upplöste han de politiska partierna och införde enpartistyre.
Efter massiva demonstrationer gav han dock upp och gick i landsflykt den 16 januari 1979. Strax därefter, den 1 februari, återvände Khomeini till landet från sin exil i Paris och den 11 februari kollapsade den tidigare regimen.
Många bedömare trodde att
Teokratin som uppstod 1979 i Iran var helt unik i den muslimska världen. Per Jönsson historiket
vänstern skulle få ett betydande inflytande i fortsättningen, men så blev det inte. Maktkampen vanns fullständigt av Khomeini och han eliminerade snart all opposition.
– Vänstern misstog sig. De trodde att det skulle bli ett helt annat styre än Khomeinis diktatur, säger Per Jönsson.
Det långa och blodiga kriget mot Irak som började 1980 var en bidragande faktor. Det gjorde att Khomeini kunde konsolidera sin regim.
Som ett resultat av förtrycket flydde miljontals iranier från sitt land under 1980-talet. Kvinnornas ställning försämrades. Landets relationer med omvärlden, främst USA, har varit usla ända sedan 1979.
Den iranska regimen har reformerats en hel del under årens lopp och förtrycket är inte längre så hårt – men missnöjet är ändå påtagligt och våldsamma protester är vanliga numera.
– I dag är nog stödet för mullastyret ganska lågt. Fast jag tror inte att regimen kommer att störtas inifrån. Den är för väl uppbyggd för det. Det som kan hända är att den reformeras ytterligare, fast slöjorna blir nog kvar länge än, säger Per Jönsson.
Många har uppfattat revolutionen i Iran som en vattendelare som bland annat gav inspiration till den islamistiska vågen i den muslimska världen. Men det avfärdas av Per Jönsson:
– Revolutionen i Iran är ingen förebild för sunniaraberna och den islamistiska vågen har helt andra orsaker. Krigen i Afghanistan har haft mycket större betydelse för islamisterna.