Käringön lockar med spännande historier i tiden

Öns kanske mesta sjöman, Erik Berndtsson, 98 år, undkom med blotta förskräckelsen när tyska, beväpnade soldater bordade skonaren Sigrun mitt i natten 1941. Hon var på väg från Kristiansand i Norge till hamnen i Stettin i Polen. Erik Berndtsson bär på fant

Erik var 21 år och seglade med pappa Evald och brodern Hjalmar med bland annat styckegods i Sigrun, som pappa köpte 1939. Transporterna gick ofta nattetid, med avstängd maskin och hissade segel, för att inte bli upptäckta av tyska krigsfartyg. Ofta seglade man i minerade vatten utmed norska och svenska kusten ner mot Europa.

Det saknades både radar och andra instrument ombord. Men Sigrun hade något som inte alla fartyg var utrustade med, nämligen kaptenen Evald Berndtsson som kunde kusten även nattetid i mörker.

– Det är ju klart att vi tog vissa risker, som man kan fundera över i efterhand, säger Erik som berättar som ett rinnande vatten om sina upplevelser på havet mitt under brinnande världskrig för mer än 75 år sedan.

– Men pappa kände till vattnen väl och vi spejade så gott vi kunde efter minor.

Lasten som skulle till Tyskland eller Polen var ofta kvarts och fältspat från gruvor, som dem i Väne Ryr som tidningen berättade om i Ulf Blomgrens resa den 1 april.

kom med en ny last från Norge till Stettin, vräkte de allierades bombplan ner sina dödsbringade laster över staden.

– Det gick inte att gå in Stettins hamn, utan vi fick ligga utanför i tre dygn och hoppas på att inte bli träffade själva av bomber. När vi sedan kom in i hamnen möttes vi av en rykande, brinnande totalt sönderbombad stad, minns Erik Berndtsson.

Han berättar om krigsfångar som utan skor och med tidningspapper rullat runt fötterna skulle lossa båten.

– De var slitna, trasiga och hungriga. Vi fick inte ge dem mat, men gjorde det ändå i smyg när de beväpnade tyska soldaterna inte såg detta, berättar Erik och man kan se på hans blick att han ännu bär på det starka minnet.

På fartyget hade man med sig torrmjölk som blandades upp med vatten som gavs till fångarna som skulle lasta av Sigrun.

Erik berättar och är, ännu så långt efteråt, tagen av minnena. Från det trygga vardagsrummet kan han se ut över havet ifrån huset och det är svårt att tänka sig en bättre utsikt för en gammal sjöman av Eriks kaliber.

Alldeles intill bor sonen Kenth, en kock som drivit åtskilliga kända restauranger i Göteborg, och som sedan några år driver framgångsrika Ostronbaren Karingo här på Käringön, ihop med sin dotter Camilla Hofsten och hennes dotter Amanda.

Ostronbaren är nog mer känd ute i världen än här hemma och den