Oron över klimatet kan hanteras på flera sätt

Den akuta klimatkrisen skapar oro, ilska och maktlöshet. Klimatpsykologen Frida Hylander tipsar om hur vi kan hantera våra känslor.

Isar som smälter, kraftigare värmeböljor, växt- och djurarter som försvinner. Efter FN:S klimatpanels ”domedagsrapport” i höstas finns fakta som talar för att extremväder är det nya normala. Att också vi i Sverige sannolikt kommer att drabbas av längre torrperioder, kraftigare vindar, fler skyfall och okontrollerbara bränder.

Ändå äter vi, konsumerar och transporterar oss fortfarande i samma omfattning. För att kunna fortsätta leva som vanligt väljer vi olika strategier. Till exempel:

• Min pyttelilla del av utsläppen gör ingen skillnad.

• Det där får politiker och företag ta hand om.

• Utsläppen i Kina är mycket större, det är bättre att vi bidrar med vår kunskap där.

• Det kommer så mycket ny teknik så det löser sig säkert.

• Klimatet är redan kört, därför är det ingen idé att jag ändrar min livsstil.

Men när man inte längre klarar av att hålla fakta ifrån sig, när klimatskärvan i ögat skaver hela tiden – vad gör man då?

Psykologen Frida Hylander vet. Hon har själv gjort praktik av sina insikter, särskilt sedan hon fick barn. I dag vill hon, oavsett hur det går, kunna säga till sitt barn att hon gjorde allt hon kunde för att stoppa utvecklingen. Hon äter inte kött, åker helst tåg och har inte flugit på ett par år – fastän hon sörjer att inte få träffa goda vänner runtom i världen.

Frida Hylander anser att psykologer både kan och ska delta i klimatdebatten. Tillsammans med två kollegor har hon startat plattformen

Klimatpsykologerna och skriver som bäst på en bok i ämnet.

Vad skiljer klimatångest från vanlig ångest?

– Vid ”vanlig” ångest handlar det om en oproportionerlig rädsla för sådant vi upplever som farligt. Men när vi tänker efter förstår vi att det kanske inte är så farligt att åka hiss eller gå ut på ett torg. Hela grejen med klimatångesten är att vi inte kan tänka att vi ska bli av med den eftersom vi står inför ett stort och verkligt, utifrån kommande hot. Klimatoron är i högsta grad befogad.

Kan inte lite ångest få oss att göra något för att rädda världen?

– Ska man se det krasst bryr sig inte ekosystemet om ifall vi har klimatångest eller inte, det bryr sig bara om ifall vi omsätter rädslan i handling. Samtidigt skulle det vara märkligt om vi tänker att klimatkrisen inte får kännas jobbig, att vi inte periodvis får känna oro, ilska, sorg och frustration. Sedan behöver vi ta hand om de känslorna.

Enligt den senaste Som-undersökningen är miljöproblem och klimatförändringar det som oroar människor mest i dag. Hur kan vi hantera den oron?

– Om man som enskild individ tänker att man ska lösa klimatfrågan genom sina konsumtionsval kan det kännas det lite hopplöst. Och vi får också vara lite ödmjuka inför att vi lever i ett fossilberoende samhälle där det är jättesvårt att göra allting perfekt. Många mår bättre av att gå tillsammans med andra och säga ifrån. I ett sådant här läge, när det är ganska bråttom, är det nog också bättre att lägga kraften på att påverka politikerna än att bara sopsortera.

Du har sagt att skuld och skam inte är särskilt bra drivkrafter för förändring, men däremot att leva

enligt sina värderingar. Hur menar du då?

– Skuld påminner oss om att det finns ett glapp mellan vad vi tycker är rätt att göra och vad vi gör. Men att gå runt och vara rädd för att göra fel och bli skammad tror jag inte funkar i det långa loppet. För att orka med en långsiktigt hållbar förändring av vårt sätt att leva behöver vi göra klart för oss vilka värderingar vi har, vad som verkligen är viktigt i livet.

Vilka värderingar kan det vara?

För många handlar det om att vårda sina sociala relationer, att ta hand om sin kropp och sitt sinne och ägna sig åt något som känns meningsfullt. Och det är ju inte saker som kräver en massa fossila utsläpp.

Vad ska man göra med känslan av hopplöshet inför att många medmänniskor,

politiker och företag fortsätter med ”business as usual”?

– Det är svårt. Har man väl drabbats av insikten om klimatkrisen går det inte att ta av sig de glasögonen. Man får försöka stå ut med tanken att samtidigt som det händer en massa bra saker fortsätter det att hända en massa dåliga saker. Det bästa man kan göra är nog att hitta sammanhang med andra som också är engagerade. Exemplet Greta Thunberg visar vad som kan hända när någon vågar gå före och tala klarspråk, och vi vet av historien att mänskligheten är kapabel att göra stora förändringar snabbt. Det finns en oerhörd kraft i att människor går samman – det är där hoppet skapas.

”

Ska man se det krasst bryr sig inte ekosystemet om ifall vi har klimatångest eller inte, det bryr sig bara om ifall vi omsätter rädslan i handling.